Blå havet viskar andas

Jag borde kanske säga hur allt redde sig i slutändan. Som är nu. Julen handlar om barndom men på något sätt var det annorlunda den här gången. Det gjorde ingenting att vi inte bjöd hem några hemlösa eller okända, som jag så många år velat. Det räckte med oss. Egentligen med mig själv, Det var nog där jag hittade freden. Fast julen inte behagade dyka upp där natten mot sig själv så löste det sig, bjöd på mina konstiga traditioner och jag tror att julen satt där bredvid i sätet en kort stund, som en skugga i ögonvrån. Han sa ingenting, vilade sig nog bara lite. Och jag tror inte han återkommer nästa år. Då sitter han på varmare breddgrader och pratar om klimatförändringar och alla påhitt vi haft. Mumin är ledsnare än jag.

Det är konstigt vad en sådan högtid gör med en. Hur att bara vara kan få en att känna sig fri. Lite gladare. Nästan så glad att jag dansar (med tanke på igår). Fast jag gjorde det inte så mycket. En dag ska jag lära mig att dansa. Det är med på min lista.

Annars ser jag fram emot 2008. Det kommer bli ett bra år, utan löften eller måsten. Kanske kommer jag bli vuxen, kanske kommer jag komma på var jag ska gå. Helt klart kommer jag att åka västerut och finna inspiration. Ett som också är säkert är att jag har bra vänner, När jag behöver det. Det här kommer bli bra och radion har spelat så många bra låtar i rad att jag inte vet vad jag ska tro. Vi måste nog ta det som ett tecken. Om vi bara hade ögon för varandra, Inte vred på våra nackar, för jag är för feg för att avbryta. Jag vill bara drunkna. I dina ögon. Jag tar allt som tecken, utan att egentligen tro någonting alls. Det här blir bra och jag ska lära mig dansa och skriva en bok och ta varje dag som något jag kan rädda.

För det är så fantastiskt med dagar där man bara kan sätta punkt och börja om på nytt. Jag behöver inget nyår. Jag firade det igår.