Tårar av svett
Det här med att gråta till idrott. Det är fint tycker jag. Hur hängivet man engaerar sig i någon annans välgång på en arena, kanske på andra sidan jorden. Egentligen spelar det nog ingen roll om det är glädjetårar eller den andra typen. Det visar på empati tycker jag. Social kompetens om ni så vill. Idrott är känslor och det är härligt. Just nu är det friidrotts-VM som upptar mediautrymmet och jag känner igen mig i mitt Sverige. Fyra, så nära men ändå ingenting. Så kan det vara ibland. Susanna Kallur gråter och det är ren och skär poesi. Jocke tycker hon är vacker och jag sympatigråter lite i smyg. Det blir nog inte vackrare. Man känner verkligen smärtan i henne, så nära kom hon. Så mycket bättre än hon någonsin varit förrut. Och ändå på fel sida om hundradelarna.
Att gråta till idrott är normalt. Om än det är favoritlaget som inte går som förväntat eller om det är till svenska friidrottsstjärnors öden. Eller för den delen Paraguays landslagsmålvakt, slår det mig. Haha. De som inte gillar idrott saknar en en stor del medmänsklighet. För idrott handlar om känslor och de som inte blir berörda är känslokalla. Slår jag fast (och jag är Gud, va).
Att gråta till idrott är normalt. Om än det är favoritlaget som inte går som förväntat eller om det är till svenska friidrottsstjärnors öden. Eller för den delen Paraguays landslagsmålvakt, slår det mig. Haha. De som inte gillar idrott saknar en en stor del medmänsklighet. För idrott handlar om känslor och de som inte blir berörda är känslokalla. Slår jag fast (och jag är Gud, va).
Ekot av en debatt
Idag var dagen då rondellhundar åter dök upp för mig. Idag var dagen jag insåg att profeten Muhammed varit rondellhund. Jag såg aldrig bilderna själv (det är svårt att se saker genom radio, ni vet) men skrattade gott om att artikeln handlade om att en konstnär (med ronellhundbilderna av Muhammed) inte fick ställa ut just den bilden tidningen publicerade. Bara en sådan sak är brilliant rolig.
Återigen dyker åsiktsfriheten upp som debatt. Alltid när det karikatyreras över Muhammed blir det så. Jag kan bitvis förstå protesterna men samtidigt inte alls. Jag tänker inte lägga mig i islams värdegrunder men att vissa mer eller mindre totalitära stater använt koranen och vad den förtäljer, som ett medel att hålla fast vid makten, kan jag säga. Och då går det ju inte att den stora profeten vantolkas i fri press. För mig är det inte där problemet ligger. Tycker någon att Muhammed har några som helst likheter med fåniga hundar i cirkulationsplatser, så må de tycka det. Och tala om det för motvärlden. Ingenting är heligt, säger Magnus Betner och jag är beredd att hålla med. Det går inte att göra någonting heligt. Däremot blir bilden totalt snedvriden när det bara är muslimer (och kanske samer) som man får driva med. Ska man peka ut en så ska man peka ut alla. När tillfälle ges. Publicerar man inte karikatyrer på judar när det handlar om maktgalningar på ena sidan i Mellanöstern, eller visar nidbilder av Gud och Jesus när man tar ställning mot den tokkristna högern här eller i Amerika, så ska man heller inte publicera dem på Muhammed. Det är där skon klämmer. Absolut.
För håller man som muslim inte med (vad jag vet följer de ingen rondellhund eller självmordsbombare) så måste man ta den demokratiska debatten. Med argument slå tillbaka mot vad man tycker är fel. fast det har de inte medel till. Det har inte deras ledare velat ge dem. För steget därifrån till att börja undra vad de egna styrande egentligen hålelr på med, och kritisera det med, är inte långt. Det vet dem. Så, så kuvar de ett folk, ett land. Flera länder. Låter dem bränna flaggor och skjuta varandra. Det är maktens pris. Sen kan Irans ledare tala om att det är ett verk av sionister. Vad jag vet är inte Nerikes Allehanda sprängfylld av sådana. Sen är det ju bara en väldans ironi att fegmellansvenska småmedier inte menade illa.
Nå, ja. Är ingenting heligt blir heller ingenting tabu.
Återigen dyker åsiktsfriheten upp som debatt. Alltid när det karikatyreras över Muhammed blir det så. Jag kan bitvis förstå protesterna men samtidigt inte alls. Jag tänker inte lägga mig i islams värdegrunder men att vissa mer eller mindre totalitära stater använt koranen och vad den förtäljer, som ett medel att hålla fast vid makten, kan jag säga. Och då går det ju inte att den stora profeten vantolkas i fri press. För mig är det inte där problemet ligger. Tycker någon att Muhammed har några som helst likheter med fåniga hundar i cirkulationsplatser, så må de tycka det. Och tala om det för motvärlden. Ingenting är heligt, säger Magnus Betner och jag är beredd att hålla med. Det går inte att göra någonting heligt. Däremot blir bilden totalt snedvriden när det bara är muslimer (och kanske samer) som man får driva med. Ska man peka ut en så ska man peka ut alla. När tillfälle ges. Publicerar man inte karikatyrer på judar när det handlar om maktgalningar på ena sidan i Mellanöstern, eller visar nidbilder av Gud och Jesus när man tar ställning mot den tokkristna högern här eller i Amerika, så ska man heller inte publicera dem på Muhammed. Det är där skon klämmer. Absolut.
För håller man som muslim inte med (vad jag vet följer de ingen rondellhund eller självmordsbombare) så måste man ta den demokratiska debatten. Med argument slå tillbaka mot vad man tycker är fel. fast det har de inte medel till. Det har inte deras ledare velat ge dem. För steget därifrån till att börja undra vad de egna styrande egentligen hålelr på med, och kritisera det med, är inte långt. Det vet dem. Så, så kuvar de ett folk, ett land. Flera länder. Låter dem bränna flaggor och skjuta varandra. Det är maktens pris. Sen kan Irans ledare tala om att det är ett verk av sionister. Vad jag vet är inte Nerikes Allehanda sprängfylld av sådana. Sen är det ju bara en väldans ironi att fegmellansvenska småmedier inte menade illa.
Nå, ja. Är ingenting heligt blir heller ingenting tabu.
Terapi över husen
En sådan här dag tycker man att jag borde skriva någonting. Bara för att jag vet att det är så, så skriver jag. Fast vad säger man då? Att allting liksom är som det är och det bara inte går att strunta i. Att ignorera. Hösten faller på och jag undrar vad jag har gemensamt med alla. Dricker en kopp till och försöker lugna mig. Ibland behöver man inte ha någonting alls gemensamt och det går fint. Andra gånger har man bara vad man just nu säger tillsammans. Ibland har man nog inte ens det. Det gör liksom inget. Man kan bara säga stopp. Eller pause. Fast spola över har visat sig vara svårare. Hur bagatellartat som helst, så är det som fastetsat. Bränner och kommer upp till ytan som okända tecken. Där är vi nu och då garderar vi oss. Det är då hjälpen behövs. Börjar jag förstå, tack för det kära vän!
Nåväl. Det är svårt att vara blank. Att ha tomma band. Då lugnar det bara på en balkong med en filt tittandes på den konstiga världen högt uppifrån. Som från en klippa. Där ingen river mig för det är för stilla kallt. Dit vi aldrig gick. Där kan jag samla mig igen.
Det är aldrig lätt...
Nåväl. Det är svårt att vara blank. Att ha tomma band. Då lugnar det bara på en balkong med en filt tittandes på den konstiga världen högt uppifrån. Som från en klippa. Där ingen river mig för det är för stilla kallt. Dit vi aldrig gick. Där kan jag samla mig igen.
Det är aldrig lätt...
Det luktar inte som jag tänkt mig
Jag packar mina lådor för att vara på väg. För att det ska kännas som om jag rör mig framåt.
Fyller dem med allt det som är kvar av min barndom. Det jag inte rensat ut.
Fyller dem för att jag känner att tiden går. Att den verkligen inte har stått still.
Och till och med jag har gått.
Det är fruktansvärt vackert att hitta alla små noteringar och tankar.
Alla fotografier jag visst tog.
Mina bananlådor talar om för mig att nu börjar någonting annat. Någonting du inte kan förkasta för det är nytt.
Det är ett steg i rätt riktning. Tror jag.
Om än jag inte har någonstans att packa upp mina lådor.
Dessa väggars form och förbannelse ska jag lämna. Har jag väl egentligen redan gjort.
Jag packar mina lådor och mår bra.
Här finns inte det som gick snett, det jag mår dåligt över.
Jag kan tömma mig själv och fylla mina lådor.
På barndom, på ungdom.
Tiden går. Det gör den.
Ibland kan man bara undra om den går åt fel håll. Ibland.
Fyller dem med allt det som är kvar av min barndom. Det jag inte rensat ut.
Fyller dem för att jag känner att tiden går. Att den verkligen inte har stått still.
Och till och med jag har gått.
Det är fruktansvärt vackert att hitta alla små noteringar och tankar.
Alla fotografier jag visst tog.
Mina bananlådor talar om för mig att nu börjar någonting annat. Någonting du inte kan förkasta för det är nytt.
Det är ett steg i rätt riktning. Tror jag.
Om än jag inte har någonstans att packa upp mina lådor.
Dessa väggars form och förbannelse ska jag lämna. Har jag väl egentligen redan gjort.
Jag packar mina lådor och mår bra.
Här finns inte det som gick snett, det jag mår dåligt över.
Jag kan tömma mig själv och fylla mina lådor.
På barndom, på ungdom.
Tiden går. Det gör den.
Ibland kan man bara undra om den går åt fel håll. Ibland.
Tror inte på djävulen
Visst är det värre när det inte händer någonting.
Inga snälla ord.
Inget drama. Ens.
Bara tårar och obegriplig sorg.
Det är jobbigare när ingen säger någonting alls.
När det tyst fast de flesta borde skrika.
För längesen.
Klumpar i halsar gör sig påmind vid var regndroppe.
Träffande citat är slut och alla vet att de borde gå hem.
Fast man fortsätter.
Försöker göra det som dövat förrut.
Man planerar framtiden med sig själv.
Allt ordnar sig.
Idag är jag inte lika säker.
På det.
Inga snälla ord.
Inget drama. Ens.
Bara tårar och obegriplig sorg.
Det är jobbigare när ingen säger någonting alls.
När det tyst fast de flesta borde skrika.
För längesen.
Klumpar i halsar gör sig påmind vid var regndroppe.
Träffande citat är slut och alla vet att de borde gå hem.
Fast man fortsätter.
Försöker göra det som dövat förrut.
Man planerar framtiden med sig själv.
Allt ordnar sig.
Idag är jag inte lika säker.
På det.
Notis värre
Jag läser tidningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.
En sak roar mig.
Migelle Wikström heter han. Han är en man. Och moderat.
Det har blivit fel och han kräver en rättelse.
Jag ser hur arg han är. Han skakar av ilska så det ramlar dollartecken på golvet.
Förväxlad med en kommunist. Baah!
Allt på sidan 5.
En sak roar mig.
Migelle Wikström heter han. Han är en man. Och moderat.
Det har blivit fel och han kräver en rättelse.
Jag ser hur arg han är. Han skakar av ilska så det ramlar dollartecken på golvet.
Förväxlad med en kommunist. Baah!
Allt på sidan 5.
Visa mig vägen
Ibland är det fruktansvärt intressant att fundera på vad människor tycker om en. Vad de ser i en. När man möter en människa för första gången har man en inre bild av hur den människan är. Det är knepigt det där, för även om man har fel eller rätt så kan det bli både bra och dåligt. Det finns liksom inget facit. Folk har trott mycket om mig. någon gång har de trott att jag var bög. Den eviga tyckaren tyckte att jag var lätt på foten och drack för mycket. Det tog jag med ett skratt.
Men de andra då? De man bara stöter på, de som man inte hade planerat att tycka någonting om. De spontana väljer jag att kalla dem. Vad tycker de om mig? Givetvis är jag kommunist, helt oavsätt om man är det själv elelr inte. Ofta tror folk inte att jag äter kött heller. Konstiga människor, var fick ni det ifrån? Jag minns en date jag hade. Givetvis heter det inte date i Sveriget men jag tycker inte det finns något bättre ord så jag skriver date. Date. Det var vinter och vi gick ganska långt. Det här var före bilburna tider, typ alltså i förrgår. Jag har inte ätit på hela dagen och hemma väntar kyckling. Hon är vegan! Fan, jag vågar inte äta min kyckling på hela kvällen. Till slut går jag in och svimmar på toaletten. Typ. Vi sågs inte så mycket mer, nej.
En del tycker nog jag verkar farlig, bitter, arg och kanske lite elak med. Det är jag nog inte egentligen. Kanske har jag drag av än det ena än det andra. Det har alla. Andra tror att det ska hitta en intelektuell motpol i mig. Ibland träffar de rätt. Ibland har jag absolut ingen lust till det och gör något oerhört barnsligt. Det är i alla fall kul att tänka vad de alal tror om mig. Och på var det kommer ifrån. Sanna eller falska tankar. Lite på grund av det, i alla fall i mitt fall, är de jag umgås med och tycker om, sådana som vet de mesta om mig. Som inte behöver anta någonting. Det är ju synd på sitt sätt med.
Men de andra då? De man bara stöter på, de som man inte hade planerat att tycka någonting om. De spontana väljer jag att kalla dem. Vad tycker de om mig? Givetvis är jag kommunist, helt oavsätt om man är det själv elelr inte. Ofta tror folk inte att jag äter kött heller. Konstiga människor, var fick ni det ifrån? Jag minns en date jag hade. Givetvis heter det inte date i Sveriget men jag tycker inte det finns något bättre ord så jag skriver date. Date. Det var vinter och vi gick ganska långt. Det här var före bilburna tider, typ alltså i förrgår. Jag har inte ätit på hela dagen och hemma väntar kyckling. Hon är vegan! Fan, jag vågar inte äta min kyckling på hela kvällen. Till slut går jag in och svimmar på toaletten. Typ. Vi sågs inte så mycket mer, nej.
En del tycker nog jag verkar farlig, bitter, arg och kanske lite elak med. Det är jag nog inte egentligen. Kanske har jag drag av än det ena än det andra. Det har alla. Andra tror att det ska hitta en intelektuell motpol i mig. Ibland träffar de rätt. Ibland har jag absolut ingen lust till det och gör något oerhört barnsligt. Det är i alla fall kul att tänka vad de alal tror om mig. Och på var det kommer ifrån. Sanna eller falska tankar. Lite på grund av det, i alla fall i mitt fall, är de jag umgås med och tycker om, sådana som vet de mesta om mig. Som inte behöver anta någonting. Det är ju synd på sitt sätt med.
Jag måste bara
Givetvis är jag olyckligt kär i ingen särskild men någon alldeles speciell.
Strofen går om och om.
Ingen särskild men alldeles speciell.
Givetvis vet jag att jag skjuter mig i foten.
Lämnar ut allt det som är jag.
Till vem som helst när som helst.
Det är bara så skönt. Att se blodet rinna ur mina fötter.
Jag antar att jag njuter av smärtan.
Det är enda sättet.
Givetvis vet jag att allting handlar om mig.
Här. Det är så fruktansvärt skönt att veta att det finns en plats dit folk söker sig för att läsa om mig.
Av vilken orsak det än må vara.
Det måste få vara så.
Givetvis inser jag att det finns de som misstycker.
De som vill att jag ska vara någon annan.
För trasiga hjärtan kanske inte är vardagsvulgärt för er.
Det kanske inte är eran vardag men just nu verkar det vara min.
Givetvis vet jag att det går att läsa in mycket i varje strof.
Om man har insyn.
Att det även går att försöka.
Kanske hoppas jag att det ska vara jobbigt.
Har inte bestämt mig om jag är så jävlig.
Ingen särskild men någon alldeles speciell.
Säger jag bara.
De är inte många.
Strofen går om och om.
Ingen särskild men alldeles speciell.
Givetvis vet jag att jag skjuter mig i foten.
Lämnar ut allt det som är jag.
Till vem som helst när som helst.
Det är bara så skönt. Att se blodet rinna ur mina fötter.
Jag antar att jag njuter av smärtan.
Det är enda sättet.
Givetvis vet jag att allting handlar om mig.
Här. Det är så fruktansvärt skönt att veta att det finns en plats dit folk söker sig för att läsa om mig.
Av vilken orsak det än må vara.
Det måste få vara så.
Givetvis inser jag att det finns de som misstycker.
De som vill att jag ska vara någon annan.
För trasiga hjärtan kanske inte är vardagsvulgärt för er.
Det kanske inte är eran vardag men just nu verkar det vara min.
Givetvis vet jag att det går att läsa in mycket i varje strof.
Om man har insyn.
Att det även går att försöka.
Kanske hoppas jag att det ska vara jobbigt.
Har inte bestämt mig om jag är så jävlig.
Ingen särskild men någon alldeles speciell.
Säger jag bara.
De är inte många.
Lukta någon i nacken
På tal om absolut ingenting luktar det gott här inne. Och det är inte jag!
Inte så att jag luktar illa alls.
Luktar ganska fräscht neutralt.
Som en barrskogs kontor.
Det luktar parfym helt enkelt.
Jag är fruktansvärt rädd att det sitter en godluktande person på andra sidan fönster.
Vågar inte böja mig och kolla efter. Absolut inte.
Gott luktar det.
Alldeles paralyserad är jag.
Inte så att jag luktar illa alls.
Luktar ganska fräscht neutralt.
Som en barrskogs kontor.
Det luktar parfym helt enkelt.
Jag är fruktansvärt rädd att det sitter en godluktande person på andra sidan fönster.
Vågar inte böja mig och kolla efter. Absolut inte.
Gott luktar det.
Alldeles paralyserad är jag.
Det var längesen någon sjöng
Jag funderar på att ringa någon. Det är inte alltid det lättaste. Inte nog med att jag är jag och inte är bra på att tala i telefon. Det är jag verkligen inte, jag gillar att se dem jag talar med helt enkelt. Alldeles för osäker för telefoni, typ. Del två är ännu värre. Vem ringer man? Med ett småsprucket hjärta och absolut ingenting att föreslå. Bläddrar igenom min telefonbok. Många av numrena tar jag bort, de är inte aktuella längre. Har inte varit det på den här sidan om puberteten. Det blir ännu tommare. Tvekar lite på några, tänker på de nummer jag kan utantill. Jag vet vad de alla gör. Ingen idé att ringa. En del vet man att de inte kommer svara, en del vågar jag helt enkelt inte ringa till.
Funderar på om man skulle ringa till telefonrekordet. Alla har ett sådant. En sådan, för det var ju en person i andra ändan. Och nej, det var ingen telefonkö för min del. Jag ser hur ni tvekar. Mitt rekord ligger på hela mäktiga 45 minuter. Nu satte ni diverse drycker i halsen, det förstår jag. Och så jag pratade med. Men det var på den tiden ett gäng levde och relationer var naturliga och avspända. Sådana har jag inte så många nu. Funderar ändå att ringa henne, hon brukar läsa mig rätt bra trots allt. Är bara rädd att jag skulle få höra en massa om konstig sex och kulturrefernser jag inte kan. Det första äcklar mig så fruktansvärt just nu och det andra är bara jobbigt när som helst. Det är inte vad jag behöver. Jag behöver lim till hjärtat och någon som vill umgås i ett i flera dygn.
Jag gör det ännu svårare för mig. Givetvis bör det vara en kvinna eller flicka. Någonstans i gränslandet går även bra. En man känns inte lämpad, de ringer jag inte till de umgås jag med. På tal om det måste spontanpåhälsningar vara det ultimata umgänget. Det vill jag få när jag flyttar. På tal om det finns det knappt en lägenhet i den här staden.
Ingenstans att bo. Ingen att ringa.
Funderar på om man skulle ringa till telefonrekordet. Alla har ett sådant. En sådan, för det var ju en person i andra ändan. Och nej, det var ingen telefonkö för min del. Jag ser hur ni tvekar. Mitt rekord ligger på hela mäktiga 45 minuter. Nu satte ni diverse drycker i halsen, det förstår jag. Och så jag pratade med. Men det var på den tiden ett gäng levde och relationer var naturliga och avspända. Sådana har jag inte så många nu. Funderar ändå att ringa henne, hon brukar läsa mig rätt bra trots allt. Är bara rädd att jag skulle få höra en massa om konstig sex och kulturrefernser jag inte kan. Det första äcklar mig så fruktansvärt just nu och det andra är bara jobbigt när som helst. Det är inte vad jag behöver. Jag behöver lim till hjärtat och någon som vill umgås i ett i flera dygn.
Jag gör det ännu svårare för mig. Givetvis bör det vara en kvinna eller flicka. Någonstans i gränslandet går även bra. En man känns inte lämpad, de ringer jag inte till de umgås jag med. På tal om det måste spontanpåhälsningar vara det ultimata umgänget. Det vill jag få när jag flyttar. På tal om det finns det knappt en lägenhet i den här staden.
Ingenstans att bo. Ingen att ringa.
Politikerna jobbar ner oss
Hör på radion att regeringsalliansen är igång igen. Jobben har de redan gjort otrygga. Fler än någonsin arbetade i juni, störst var ökningen bland unga. Ingen större överraskning, Freddes skitjobb är det bara de unga som känner sig tvingade att ta. Nu ger han och hans polare sig på bostäderna. Det råder brist på sådana, så då vill regeringen få lös fler andrahandskontrakt. Värden ska få sätta så höga hyror han vill och givetvis få skattelättnader. Otrygga jobb och bostäder. Jag är lur att regeringen köpt in stora mängder magmedicin från Mexiko. Vet inte varför de annars skulle vilja ge Sverige dessa orosmagar. Fredde R verkar ha haft en behövlig semester, var ett tag man hörde något från honom. Har säkert ätit ostron finputsat talangerna på greenerna. Nu är vår kära allians igång igen.
Pinsamt tidsfördriv
Det här är egentligen under mig så om ni inte vill att jag ska sjunka i era ögon kan ni ju blunda. Det är en oerhört tråkig eftermiddag numera och jag har läst allt jag kom över på köksbordet. Då ser sådana här idéer bra ut. Hittade den på någon söt liten blogg.
SENASTE PERSON SOM..
du pratade med: Cissi för någon timme sedan.
du gick på bio med: Burre och Axel i juni.
du gick på stan med: Tog en kaffe med Cissi idag.
du kramade: Pojkgruppkram hos Daniel i fredags månne?
du pussade: En viss A tror jag...
du hade sex med: Det börjar vara ett tag sedan, inga namn tack.
ringde dig: Cissi, igen
du ringde: Mamma
fick dig att skratta: Hm... kan det ha varit Sandra?
gav dig en komplimang: Ett mail sa att jag skrev bra i lokalpressen, någon vecka sedan.
skickade en låt till dig: Joacim
såg dig gråta: Jag gråter bara själv, va.
skällde på dig: Mamma
såg dig naken: Nej, det var längesen det du.
DE SENASTE 48 TIMMARNA, HAR DU..
gråtit: Ja, som en vacker dikt.
köpt någonting: Kaffe
varit sjuk: njae, ännu osagt.
sjungit: Nynnat ja, sjungit nej.
sagt jag älskar dig: Nej.
velat säga till några att du älskar dem: Inte det, 48 timmar är ingen sådan tid.
träffat någon ny: Ny?
saknat någon: Alltid finns det ansikten som poppar upp.
kramat något: Nej
pussat någon: Nej
haft sex: Nej
bråkat med någon: Med mig själv.
fått någon att gråta: Nej
rökt en cigarett: Nej, kanske jag borde ha gjort.
varit full: Nå, nej.
tagit någon drog: Nej.
blivit glatt överraskad: Njae, same old, same old.
vem fick du senast sms från och vad stod det: Malin, något om att ta det en annan gång.
hur mådde du när du vaknade: Magen sa ifrån, sömnen var bristfällig så, så bra mådde jag ej.
har du något jobb: Jo, två nu.
nämn ett "pinsamt" band du gillar: Supertramp
läser du en tidning varje dag: Jo flera stycken.
vilken var den senaste låten du lyssnade på: Någon gång måste du bli själv, med Säkert!.
senaste filmen du såg: Driving lessons. Ingen höjdare med Harry Potters kompis.
Doktor doktor
Vet inte om det var friheten som började eller om det var slaveriet, idag. Det kanske kvittar. Kanske var det lite båda delarna. Två timmar av osanningar om en själv och sen hade man jobb. Jag ska framöver tala i telefon om teknik. Det är absolut inte jag. Det är i alla fall något att göra som genererar pengar så att jag kan göra någonting annat. På så sätt leder slaveriet till frihet om man är lite finurlig, så. Working from in the system. C tycker att vi ska vara misserabla vänner tillsammans i höst. Det tycker jag låter alldeles kalas. På något sätt ordnar sig nog allt, bara man väntar. Som vanligt är det aldrig kul att vänta...
Många orsaker till att inte alls
Det är något med den tjugoförsta varje månad. Det känns som om jag glömt något. Utan att jag har en aning om vad det kan vara? Kanske är det någon som fyller år, absolut någon, men jag tror inte det är någon jag bryr mig om. Den 21 augusti. Vilken dag. Det är inte riktigt den 25 då man blir rik eller mindre fattig, åtminstone. Utom jag, jag blir mindre fattig några dagar senare men det är en annan femma. 25 är pengar, liksom. Det står inpräntat i den svenska själen. Nå, jag kommer då ärligt inte på vad jag glömt. Kanske var det ingenting annat än att påbörja dagen. Den 21. Det har jag däremot inte gjort ännu, men jag funderar på att avsluta den fort. Om man nu kan avsluta något man inte påbörjat...
Mumintrollen finns på riktigt och det handlar inte om juni, juli augusti, Per. Det har det aldrig gjort.
Ett femtiotal gånger om dagen tror folk att jag ska tycka någonting.
Det är svårt. Vad tror de att jag ska tycka?
Kanske vill de att jag ska klaga lite.
Någon av dem tycker kanske att jag är så där sinnessjukt rolig som bara jag erkänner.
Att jag är. Egentligen, om man träffar mig på riktigt.
När jag säger saker. Om konstiga saker.
När jag brinner, ofta när jag inte kan andas.
Jag vet att jag är tyst.
Då är jag rädd. Har jag kommit på. Rädd att någon ska skratta för min röst är inte min.
Den som lyssnar på tystnaden med mig borde jag hålla hårt i handen.
Aldrig släppa men det är mörkt.
På golvet ligger en útslagen hund som jag vet att jag kommer snubbla på. Fast jag vet att han ligger där.
Och allting överallt kretsar kring pengar och relationer. När jag har varken eller.
Sverige och piggelinhimmel som säger höst.
På sin höjd brittsommar som vem ville ha.
Svamparna kanske, hundarna och mossorna. Alla vill ha sitt.
Det blir säkert juni igen. Om vi överlever december. Det är det vi handlar om.
Att överleva vackert. Det handlar om att falla, att stå.
Ibland krypa, kräla. Resa sig upp.
Det är Sverige. Det är vi. Hur mycket vi vill.
Vara lata dagar ett annat land.
Så är vi Sverige, det här. Där man kan överleva. December för Juni.
Ibland kan man ännu höra den totala tystnaden. Som nu, nästan.
Inga syrsor, fåglar, bilar som inte vet.
Att det kan vara alldeles tyst och att man kan höra det.
Fast man ville säga hur allting var.
Vi är dem vi är och ljuger inte. Talar osanning på sin höjd.
Vill inte annat än pussas. Med dem vi inte kan gå ifrån.
Fast som absolut kan lämna oss.
Men vi väntar.
På juni och pussar igen. När total tunghäfta har gått och Sverige är på plats.
Det är inte totalt tyst men nästan. Hör ni det?
Det är svårt. Vad tror de att jag ska tycka?
Kanske vill de att jag ska klaga lite.
Någon av dem tycker kanske att jag är så där sinnessjukt rolig som bara jag erkänner.
Att jag är. Egentligen, om man träffar mig på riktigt.
När jag säger saker. Om konstiga saker.
När jag brinner, ofta när jag inte kan andas.
Jag vet att jag är tyst.
Då är jag rädd. Har jag kommit på. Rädd att någon ska skratta för min röst är inte min.
Den som lyssnar på tystnaden med mig borde jag hålla hårt i handen.
Aldrig släppa men det är mörkt.
På golvet ligger en útslagen hund som jag vet att jag kommer snubbla på. Fast jag vet att han ligger där.
Och allting överallt kretsar kring pengar och relationer. När jag har varken eller.
Sverige och piggelinhimmel som säger höst.
På sin höjd brittsommar som vem ville ha.
Svamparna kanske, hundarna och mossorna. Alla vill ha sitt.
Det blir säkert juni igen. Om vi överlever december. Det är det vi handlar om.
Att överleva vackert. Det handlar om att falla, att stå.
Ibland krypa, kräla. Resa sig upp.
Det är Sverige. Det är vi. Hur mycket vi vill.
Vara lata dagar ett annat land.
Så är vi Sverige, det här. Där man kan överleva. December för Juni.
Ibland kan man ännu höra den totala tystnaden. Som nu, nästan.
Inga syrsor, fåglar, bilar som inte vet.
Att det kan vara alldeles tyst och att man kan höra det.
Fast man ville säga hur allting var.
Vi är dem vi är och ljuger inte. Talar osanning på sin höjd.
Vill inte annat än pussas. Med dem vi inte kan gå ifrån.
Fast som absolut kan lämna oss.
Men vi väntar.
På juni och pussar igen. När total tunghäfta har gått och Sverige är på plats.
Det är inte totalt tyst men nästan. Hör ni det?
Den som söker letar
Oj. Säger jag bara. Här trampar jag på tår när jag försöker säga förlåt. Då måste man vara klumpig. Det var väl inte enbart riktat åt ditt håll. Fast delvis. Jag ville bara säga förlåt för hur jag var och inte var. Vet inte varför, men jag fick väl en släng dåligt samvete. Rena lakan eller något.
Det här är verkligen höjden av tvåvägskommunikation. Det är nog bara jag som skrattar.
Det här är verkligen höjden av tvåvägskommunikation. Det är nog bara jag som skrattar.
Stenar faller
Vad ingen vet någonting. Det är skrämmande. Jag kommer mig inte för att läsa något och filmerna tar sig inte in i dvd-spelaren själv. Så vad gör jag? Jag läser bloggar. Sjukt många med, det är läskigt hur kul det kan vara att läsa vad andra skriver. Sådana som inte är proffs. Sådana som inte vet någonting. Sådana som jag.
Jag vet verkligen ingenting, brukar jag själv skriva, och nu har jag på den senaste halvtimmen läst fem unika bloggare med ytterst vaga kopplingar till varandra som tycker att de heller inte vet någonting. Och jag tänker. Om nu alla dessa inte vet någonting, vem är det som vet? Så mycket ovetande innebär att någonstans sitter det en man eller en kvinna, en pojke eller en flicka med hemskt mycket vetande. Som i stort sett vet allt! Så det är på tiden att dessa vetande träder fram. Visar på vägen, tar en i hand och leder en rätt. Det vore nobelt. Vad ni än vet, gärna får det vara hemligheten med livet, träd fram. Var inte blyga.
Nåväl. En annan sak som borde sättas i skrift är väl att jag är tillbaka som bloggare. Annat vore väl lögn. Jag är ganska nöjd med min återkomst. Några formuleringar jag skulle kunna gifta mig med. Samtidigt måste jag börja skriva om annat än mig själv. Igår till exempel! Jag var förbannad till tusen på linedance. Herregud så jag svor, kanske ska jag blogga lite om det? Eller om fotboll, eller om politik, eller tåg, kanske skor. Jag och skor har ju en speciell relation, ja. Funderar även på en interkontinental efterlysning till ingen nytta.
Se, så det spirar.
Jag vet verkligen ingenting, brukar jag själv skriva, och nu har jag på den senaste halvtimmen läst fem unika bloggare med ytterst vaga kopplingar till varandra som tycker att de heller inte vet någonting. Och jag tänker. Om nu alla dessa inte vet någonting, vem är det som vet? Så mycket ovetande innebär att någonstans sitter det en man eller en kvinna, en pojke eller en flicka med hemskt mycket vetande. Som i stort sett vet allt! Så det är på tiden att dessa vetande träder fram. Visar på vägen, tar en i hand och leder en rätt. Det vore nobelt. Vad ni än vet, gärna får det vara hemligheten med livet, träd fram. Var inte blyga.
Nåväl. En annan sak som borde sättas i skrift är väl att jag är tillbaka som bloggare. Annat vore väl lögn. Jag är ganska nöjd med min återkomst. Några formuleringar jag skulle kunna gifta mig med. Samtidigt måste jag börja skriva om annat än mig själv. Igår till exempel! Jag var förbannad till tusen på linedance. Herregud så jag svor, kanske ska jag blogga lite om det? Eller om fotboll, eller om politik, eller tåg, kanske skor. Jag och skor har ju en speciell relation, ja. Funderar även på en interkontinental efterlysning till ingen nytta.
Se, så det spirar.
Alla ingredienser finns
Jag har tappat i kilon de senaste månaderna. Och jag tror inte min våg ljuger. Trots att den är gammal. Tänker att jag känner flera som skulle klappa högt av glädje för min skull. Varför känner jag sådana människor, har ni tittat på mig? Jag klappar inte någonting, jag känner mig rädd. Jag saknar mat. Jag saknar känslan av att äta utan att det känns som en prövning eller en uppoffring. Att det ska smaka gott igen. Det här har varit sommaren utan mat. Det enda glada matminne jag har är festivalthaimaten. På trottoaren med en whiskey i magen. Då fanns hoppet och drömmarna. Kanske det är min bilogiska klocka som idkar terror på min magsäck? Snälla sluta.
Rosa konstigheter
Jag fick ett puss igen. Lite beröm från olika håll som kändes ärlig.
Allt helt oväntat. Som återkomster.
Som fick mig att dra på smilbanden lite igen.
Ytlig som jag är.
Om än varenda låt av Säkert! verkar handla om allt det där jag försöker begrava. Nästan.
Kan inte rå för det. Det är bara en så bra platta, sommarens bästa.
Om än den gör mig mindre glad.
Jag hatar verkligen hur det är.
Samtidigt som jag måste resa mig upp och gå vidare.
Utan. Tyvärr.
Allt helt oväntat. Som återkomster.
Som fick mig att dra på smilbanden lite igen.
Ytlig som jag är.
Om än varenda låt av Säkert! verkar handla om allt det där jag försöker begrava. Nästan.
Kan inte rå för det. Det är bara en så bra platta, sommarens bästa.
Om än den gör mig mindre glad.
Jag hatar verkligen hur det är.
Samtidigt som jag måste resa mig upp och gå vidare.
Utan. Tyvärr.
En kväll tillbaka
Helt fantastiskt med människor man delat en avgränsad tid av sitt liv med, men som man gång efter gång kan gå tillbaka till utan att det känns tvingat. Hur det tar fram saker att säga eller någonting att tycka till om. Hur det döljer de tunga tankarna en kväll, även om man blir påmind. Och det är sant hur mycket man har glömt, hur allting var. Att vissa så totalt förträngt en tid ur sina liv. Så gör inte jag, jag låter de ligga där. Kanske ordnar sig allt till slut. Sådana här kvällar ger hopp om det. Att allting en dag kommer vara så gnistrande perfekt, eller i alla fall nära. Stående inbjudningar runt om i landet gör att hösten inte ser lika jämngrå ut. Och det är härligt hur gemensamma minnen kan framkalla en sådan skön känsla. Den ska jag försöka hålla fast vid när jag blir ensam på gatan igen.