Trafikvett for dummies
Jag tittar mig knappt för när jag går över vägarna längre. Vet inte längre vilket håll man ska kolla först, men jag kollar inte alls. En av de där sakerna som börjar falla bort längst bak. Med alfabetet och gångertabellen. Minnena. Allt för siffror och koder och handlingslistor ska få plats.
Det är mycket möjligt att det är en rest från en stor stad med högre trafikpuls än lilla P, men ändock. Ibland skrämmer jag nog en tant eller två. Tänker om jag faktiskt känner mig lite löjligt manlig som jag aldrig annars känner mig. Bara för att jag chansar. Kanske är vägkorsande min dörr till manligheten. Nej, skämt åsido så är det bara för att jag lärt mig en sak. De stannar, även om de nästan nuddar dina knän, så stannar de. Om du kollar. Som jag borde göra, men ibland faller saker ur huvudet. För att jag ska komma ihåg alla inlogg. Lite hoppas jag nog att någon vacker varelse ska hålla mig kvar på sin sida och säga att jag inte behöver korsa några fler floder. Jag är här nu, säger varelsen, nu går vi hem.
Fast egentligen behöver det inte vara så knepigt. Övergångsställ är så jävla Sverige. Och inte för att jag har bråttom men här ska jag gå över. Typ. Sen ska man alltid kolla, åt både hållen med.
Det är mycket möjligt att det är en rest från en stor stad med högre trafikpuls än lilla P, men ändock. Ibland skrämmer jag nog en tant eller två. Tänker om jag faktiskt känner mig lite löjligt manlig som jag aldrig annars känner mig. Bara för att jag chansar. Kanske är vägkorsande min dörr till manligheten. Nej, skämt åsido så är det bara för att jag lärt mig en sak. De stannar, även om de nästan nuddar dina knän, så stannar de. Om du kollar. Som jag borde göra, men ibland faller saker ur huvudet. För att jag ska komma ihåg alla inlogg. Lite hoppas jag nog att någon vacker varelse ska hålla mig kvar på sin sida och säga att jag inte behöver korsa några fler floder. Jag är här nu, säger varelsen, nu går vi hem.
Fast egentligen behöver det inte vara så knepigt. Övergångsställ är så jävla Sverige. Och inte för att jag har bråttom men här ska jag gå över. Typ. Sen ska man alltid kolla, åt både hållen med.
Som inte sagt
Alla verkar obehärskat lyckliga.
Det är härligt att se er le. Allihopa.
Det tycker jag verkligen.
Det är härligt att se er le. Allihopa.
Det tycker jag verkligen.
Stick en värld i brand
Han stöter till mig en aning när han tränger sig förbi på vägen ut. Menar ingenting illa med det. Han måste bara komma först. För livet är en tävling. Allt går att mäta.
Någon har tutat i honom att allting är en tävling och han ska vinna. För en tävling utan en vinnare äcklar honom. Så fan heller att han inte ska komma först till dörren. Om än ingenting annat än en blåsig gata väntar utanför.
Han vinner den här med. För ingen tävlar med honom.
Ibland önskar han nästan att han blev slagen av någon. Funderar på att lägga sig. Bara för att kunna komma tillbaka med stil och känna segerns rus. Igen.
Lite smått har han börjat undra var belöningen väntar. För alla knuffar, snabba steg. För allt tävlande. Var de står med medaljer och ära skulle han kunna skriva många brev om.
För livet är en tävling och stannar han så är livet över. Då tonar mållinjen bort längre och längre bort. Så han tävlar. För att bli bäst. För att fortsätta vara den bäste.
Om än han bara mäter sig med sig själv. Han är ofta bättre än sin gårdag. Aldrig så ensam som sin morgondag. För livet är en tävling.
Någon gång då och då önskar vi att vi var honom, då han tränger sig förbi vinnandes. Att vi kunde se utmaningen i att bara leva. Att tro på dem när de säger att ekorrhjulet leder någon annanstans än runt.
Han vinner och frågan är om det är han eller mig det är mest synd om.
Någon har tutat i honom att allting är en tävling och han ska vinna. För en tävling utan en vinnare äcklar honom. Så fan heller att han inte ska komma först till dörren. Om än ingenting annat än en blåsig gata väntar utanför.
Han vinner den här med. För ingen tävlar med honom.
Ibland önskar han nästan att han blev slagen av någon. Funderar på att lägga sig. Bara för att kunna komma tillbaka med stil och känna segerns rus. Igen.
Lite smått har han börjat undra var belöningen väntar. För alla knuffar, snabba steg. För allt tävlande. Var de står med medaljer och ära skulle han kunna skriva många brev om.
För livet är en tävling och stannar han så är livet över. Då tonar mållinjen bort längre och längre bort. Så han tävlar. För att bli bäst. För att fortsätta vara den bäste.
Om än han bara mäter sig med sig själv. Han är ofta bättre än sin gårdag. Aldrig så ensam som sin morgondag. För livet är en tävling.
Någon gång då och då önskar vi att vi var honom, då han tränger sig förbi vinnandes. Att vi kunde se utmaningen i att bara leva. Att tro på dem när de säger att ekorrhjulet leder någon annanstans än runt.
Han vinner och frågan är om det är han eller mig det är mest synd om.
Fläckar som går ur
Jag vill också ha min sista dag, dricka skumpa på jobbet och tänka aldrig mer.
Tänka att vintern blir kort i år.
Det har inte snöat värst ännu och nej, jag har inte köpt några vinterskor för jag behöver inte.
Har ändå aldrig förstått det där med vinterskor. Man blir likt förbannat kall om fötterna.
Som jag bara vill åka iväg.
Åka till USA och givetvis knulla Paris Hilton. För det gör svenskar som åker dit. Har jag läst.
Eller hört att någon läst.
Fast det kommer jag inte, på ett tag. Vi är i ofas.
För imorgon ska jag jobba. För att imorgon ska jag inte städa igen.
Säkert skratta en del med, trots allt.
Som jag önskar att det var min sista dag. Bara för att det inte är det.
Tänka att vintern blir kort i år.
Det har inte snöat värst ännu och nej, jag har inte köpt några vinterskor för jag behöver inte.
Har ändå aldrig förstått det där med vinterskor. Man blir likt förbannat kall om fötterna.
Som jag bara vill åka iväg.
Åka till USA och givetvis knulla Paris Hilton. För det gör svenskar som åker dit. Har jag läst.
Eller hört att någon läst.
Fast det kommer jag inte, på ett tag. Vi är i ofas.
För imorgon ska jag jobba. För att imorgon ska jag inte städa igen.
Säkert skratta en del med, trots allt.
Som jag önskar att det var min sista dag. Bara för att det inte är det.
Ni kan kalla mig vad helst som får er att spinna, spinna som katter
Det är kul med smeknamn. Hur lustiga en del har. Säger jag och inser väl att jag mest skjuter mig själv i foten. Fast de flesta jag känner har lustiga smeknamn. Jag tycker själv att Baas Persbrandt är väldigt kul. Det finns absolut ingen logik i det, det går inte snabbare att säga än ägarens riktiga namn. Ett verk av total smeknamnsresonemang. För det handlar inte om vad som låter bäst, utan vad som hänger i. Egentligen säger smeknamn rätt mycket.
De talar om minnen, dumma infall. Eller hur enormt tråkigt livet är. Banne mig.
Jag kan bara se till mig själv. Jag har ju rätt många. Kickan vet jag då inte ens var det kom ifrån, det är så gammalt nu. Jag har ett vagt minne av en landhockeybana och ett ont knä av någon anledning. Diverse variationer finns givetvis på huvudformen. Alla mer eller mindre gångbara.
Kråkan kallar en speciell klick människor mig. Det är en felsägning av det ursprungliga namnet som fick oss att skratta åt det rödhåriga skämtet så länge att namnet fick hänga kvar.
Jag gillar namnet Mört på min gode vän. Det har heller ingen logik. För vad jag vet varken ser han ut som, eller luktar, som en fisk. Fast det har också fastnat.
Han hämnades många år senare med att kalla mig Jesus. Fast det gillar jag bara, det göder mitt mindervärdeskomplexa, storhetsvansinniga ego. Något enormt. Allt på grund av ett par tofflor jag inte längre vet var jag har. Det var världens bästa tofflor.
Sen finns det dålig smeknamn med. Sådana som bara älskandes kallar varandra. Sådana man ger dåliga människor.
Sådana som media ger brottslingar. Som slutar på -mannen. Eller nu senast på -profilen.
Jag är bara Jesus känner jag, utan superkrafter men med ett kors av skuld känns det som ibland.
Jag saknar mina tofflor...
De talar om minnen, dumma infall. Eller hur enormt tråkigt livet är. Banne mig.
Jag kan bara se till mig själv. Jag har ju rätt många. Kickan vet jag då inte ens var det kom ifrån, det är så gammalt nu. Jag har ett vagt minne av en landhockeybana och ett ont knä av någon anledning. Diverse variationer finns givetvis på huvudformen. Alla mer eller mindre gångbara.
Kråkan kallar en speciell klick människor mig. Det är en felsägning av det ursprungliga namnet som fick oss att skratta åt det rödhåriga skämtet så länge att namnet fick hänga kvar.
Jag gillar namnet Mört på min gode vän. Det har heller ingen logik. För vad jag vet varken ser han ut som, eller luktar, som en fisk. Fast det har också fastnat.
Han hämnades många år senare med att kalla mig Jesus. Fast det gillar jag bara, det göder mitt mindervärdeskomplexa, storhetsvansinniga ego. Något enormt. Allt på grund av ett par tofflor jag inte längre vet var jag har. Det var världens bästa tofflor.
Sen finns det dålig smeknamn med. Sådana som bara älskandes kallar varandra. Sådana man ger dåliga människor.
Sådana som media ger brottslingar. Som slutar på -mannen. Eller nu senast på -profilen.
Jag är bara Jesus känner jag, utan superkrafter men med ett kors av skuld känns det som ibland.
Jag saknar mina tofflor...
Vänner och bekanta, totalt okända i säng
Du ser ut som en stark människa, säger hon och tar sig en klunk av min öl. Ja, du ser ut att veta exakt vem du är. En klunk till. Det gör ingenting, mina händer måste hitta värmen i fickan en stund. Hur man hittar vem man är? Det vet jag inte. Fast det tog henne trettio sekunder att tycka att jag är stark. Som person.
En av de där konstiga kvällarna. Kanske den konstigaste, utan att det alls var menat så. Jag vet inte om jag vill vältra. Gå igenom. Är nog för stark för det. Kan jag slingra mig.
Fast när jag träffar henne igen på dansgolvet tänker jag att hon har nog rätt. Jag vet vem jag är. Har lärt mig att lära mig det. Oftast både på gott och ont. Vi hälsar och hon minns mitt namn. Egentligen handlar det inte om henne, jag vet absolut inte vem hon är. Så jag går hem i kylan bland alla konstigheter, relativt rak i ryggen. För vi kommer alltid vara vänner. Bland annat. Vänner med vibbar av annat, tänker jag så starkt jag orkar ta spjärn.
Konstigt.
En av de där konstiga kvällarna. Kanske den konstigaste, utan att det alls var menat så. Jag vet inte om jag vill vältra. Gå igenom. Är nog för stark för det. Kan jag slingra mig.
Fast när jag träffar henne igen på dansgolvet tänker jag att hon har nog rätt. Jag vet vem jag är. Har lärt mig att lära mig det. Oftast både på gott och ont. Vi hälsar och hon minns mitt namn. Egentligen handlar det inte om henne, jag vet absolut inte vem hon är. Så jag går hem i kylan bland alla konstigheter, relativt rak i ryggen. För vi kommer alltid vara vänner. Bland annat. Vänner med vibbar av annat, tänker jag så starkt jag orkar ta spjärn.
Konstigt.
Samma gamla vanor
Nu är det ändå ingen som läser, så nu kan vi skriva exakt vad vi som helst, unnar jag mig att tänka och undrar vad vad som helst är. Kommer inte på något vettigt svar. Snart ska jag laga mat till goda vänner och visa hur huslig jag faktiskt är, tydligen. Annars är det mycket jobb. Många vandringar dit och mycket att göra där. Fast som vi sa idag, då vi smet ifrån en stund, att man skulle inte jobba här om det inte var för alla härliga typer som man bara stöter på här. Kanske älskar vi att hata varandra, och mellan varven sitter vi i telefonen. Det är få ställen man skrattar lika mycket på som på mitt jobb, det är säkert!
Här om kvällen såg jag Moulin Rouge. Igen. Det var första gången sen hemresan från fjärran länder då jag såg den med den där gamla kvinnan. Hon från Nya Zeeland, vilket inte har någonting med det här att göra, ska ni se. Liten flashback bara. Jag ser mycket film och har extremt lätt att drömma mig bort. Tro att jag är en film. Jag spelar givetvis huvudrollen. De senaste dagarna har jag varit Christian i denna musikaliska romantisering av Paris lustkvarter. Ursäkta namnkrocken med, han hade gärna fått heta någonting annat för mig. Men han är jag. Lika drömskt naiv i livsåskådningen i grund och botten. Jag kommer aldrig ge upp de drömmar jag har. Jag kommer alltid tro på den eviga kärleken, om än man ibland ger upp. Jag är också den som kommer skriva ner allt det vackra och tragiska i efterhand. Hur jag inte kan se skillnad på verklighet och saga, så jag hela tiden hoppas att de ska glida in i varandra.
Jag skulle bara sjunga lika bra som karln också. Och den eviga kärleken kommer inte i form av Nicole Kidman. Även om jag gråter för hon är så vacker när hon dör i slutet. Oh, Satine.
The show must go on.
Vi ska tapetsera dina väggar med bilder på bättre ting
Det är lustigt hur man ibland kommer att tänka på någon i helt fel situation.
Hur man kopplar en lukt, en plats eller ett ord till en människa. Eller flera.
Tänker jag när jag sitter på allergitoaletten på jobbet.
Och tänker på någon som inte har med toaletter att göra.
Jag sitter här inte därför att jag är allergisk.
Utan för att det är så lugnt och jag vill andas en stund. Ni vet.
Snedtaket får mig att tänka på diamanter med.
Det är så konstigt bara.
Hur ens största tankar om någon eller någon kommer såhär.
När man sitter på toaletten. Eller när man diskar. Promenerar.
Kanske tänker jag bara för mycket på andra.
Ett vardagsvulgärt inslag bara. Sådant jag vill läsa av andra skriver jag själv.
Hur man kopplar en lukt, en plats eller ett ord till en människa. Eller flera.
Tänker jag när jag sitter på allergitoaletten på jobbet.
Och tänker på någon som inte har med toaletter att göra.
Jag sitter här inte därför att jag är allergisk.
Utan för att det är så lugnt och jag vill andas en stund. Ni vet.
Snedtaket får mig att tänka på diamanter med.
Det är så konstigt bara.
Hur ens största tankar om någon eller någon kommer såhär.
När man sitter på toaletten. Eller när man diskar. Promenerar.
Kanske tänker jag bara för mycket på andra.
Ett vardagsvulgärt inslag bara. Sådant jag vill läsa av andra skriver jag själv.
Gudar i rosa byxor
Ibland överraskar folk.
Tänker jag tillbaka.
Utan vidare härledning. Det är sent.
Mitt hem luktar asiatisk restaurang och jag ska sova.
För att komma närmare framtiden som jag inte vet vad jag ska säga till.
Tänker jag tillbaka.
Utan vidare härledning. Det är sent.
Mitt hem luktar asiatisk restaurang och jag ska sova.
För att komma närmare framtiden som jag inte vet vad jag ska säga till.
Nu vandrar snart Snusmumriken söderut
Så föll den första snön över människorna som en lättnadens suck. Som kände någon att nu var det dags. Någonting nytt var tvunget att ske. Att falla. Så då faller snön. För att markera ett slut på hösten med sina uppgångar. Nedgångar. Snön faller och vi med den, sjunger Ulf. Lundell. Om jag inte minns alldeles galet. Det stämmer inte den här gången. Inte än. För den täcker bara och som vi vill markera avslut. Årstider och dagar. Hoppas vi ska påverka allt det vi vill lämna. Fast snön faller över oss och jag är snabb att slå igång M Ward och ryser in vintern.
Om än den inte är här för att stanna så är det det första snöfallet. Det kan ingen ta ifrån det. På så sätt är det ganska fint att promenera hem i. Än så länge.
Om än den inte är här för att stanna så är det det första snöfallet. Det kan ingen ta ifrån det. På så sätt är det ganska fint att promenera hem i. Än så länge.
Lim kan vara gott
Idag har jag nog en ny favoritblogg. Som inte är min, nej.
Andrev Bergström skriver så det står härliga till. I sin filmblogg på Aftonhoran.
Hans små geniala krönikor från Punkt SE (här i bloggform) ger mig mindervärdeskomplex.
Multum.
Så vill jag med skriva. Så personligt stort som Andrev.
Så hans blogg kan ni ju kolla in. Om ni inte redan gjort det. Bloggnördar.
Aftonhoran är alltså Sveriges "bästa" kvällstidning Aftonbladet som även kommer i drogform. På nätet.
För alla som jobbar framför en dator.
Där finns nu tre herrar som skriver skjortan av mig.
Fredrik Virtanen, Marcus Larsson och så Andrev.
Jag är på inga sätt gay. Vad du än hört.
Kvinnliga skribenter ligger bara efter. På de stora tidningarna i alla fall.
Så det så.
Bara vara, vara vi
Egentligen är nog livet en stol vi reser oss från för att kunna sätta oss igen. Vad nu det betyder. Vi talar om livet. Och vad är då livet? Vi talar om pengar, kärlek, framtid. Mest som alltid. Jag får en fråga hur trött jag är. Det är inte den vanliga måste sova-tröttheten. Snarare något större som får mina ögon att bli tomma. Jag orkar nog inte resa mig upp. Från stolen. Låt det betyda vad det vill.
Här om dagen brann mina ögon lite mer. Så där som de ska göra. När folk inte frågar hur trött jag är lite för tidigt för att dela en säng med mig. Eller inte alls handlandes om det, visst. Mina ögon brann och vi klämde in döden där på stolen bredvid. Där vi alltid sitter. Det kanske är konstigt men jag tänker rätt mycket på döden. På alla sätt. Ibland undrar jag hur många som skulle vara döda om de inte var fega. På det sättet är jag glad av att jag är rädd för det mesta. Duvor och mörker. Ironiskt nog har jag större planer för min egen begravning än för mitt bröllop. Fast det är klart, begravningen kommer ju med all säkerhet. Vad jag har hört. Det ska vara min sista show av inåtvänd egenkärlek. Folk ska minnas mig, sakna mig något gudomligt. Hylla mitt livsverk. Någon läser en fin text jag någon gång skrev. Musiken är personliga favoriter. Maten är viktig, den ska vara värd alla tårar de fäller över mig. Samtidigt som de mysskrattar.
Hur hela det här samtalet började handlade om att jag undrade vilka som skulle dyka upp på min begravning. En vacker gryning vid vattnet. Det kanske är kallt beräknande att uppföra en gästlista. Då börjar jag tänka på vilka begravningar jag skulle gå på. Hur nära måste man vara för att det ska vara legitimt? Alla man drömt om och som sagt något bra vill jag ha där. Inte alls uppklädda men sorgset morgontrötta. Så här totalt egocentrisk låter jag mig själv bli ibland. Och så är jag så blödig att jag gråter vid tanken på min egen begravning. Det blir en fin dag i framtiden. Det lovar jag er. Mellan kärlekssaknad och fastknutet storhetsvansinne.
Här om dagen brann mina ögon lite mer. Så där som de ska göra. När folk inte frågar hur trött jag är lite för tidigt för att dela en säng med mig. Eller inte alls handlandes om det, visst. Mina ögon brann och vi klämde in döden där på stolen bredvid. Där vi alltid sitter. Det kanske är konstigt men jag tänker rätt mycket på döden. På alla sätt. Ibland undrar jag hur många som skulle vara döda om de inte var fega. På det sättet är jag glad av att jag är rädd för det mesta. Duvor och mörker. Ironiskt nog har jag större planer för min egen begravning än för mitt bröllop. Fast det är klart, begravningen kommer ju med all säkerhet. Vad jag har hört. Det ska vara min sista show av inåtvänd egenkärlek. Folk ska minnas mig, sakna mig något gudomligt. Hylla mitt livsverk. Någon läser en fin text jag någon gång skrev. Musiken är personliga favoriter. Maten är viktig, den ska vara värd alla tårar de fäller över mig. Samtidigt som de mysskrattar.
Hur hela det här samtalet började handlade om att jag undrade vilka som skulle dyka upp på min begravning. En vacker gryning vid vattnet. Det kanske är kallt beräknande att uppföra en gästlista. Då börjar jag tänka på vilka begravningar jag skulle gå på. Hur nära måste man vara för att det ska vara legitimt? Alla man drömt om och som sagt något bra vill jag ha där. Inte alls uppklädda men sorgset morgontrötta. Så här totalt egocentrisk låter jag mig själv bli ibland. Och så är jag så blödig att jag gråter vid tanken på min egen begravning. Det blir en fin dag i framtiden. Det lovar jag er. Mellan kärlekssaknad och fastknutet storhetsvansinne.
Till Elin mitt i natten
Piteå är hatkärlek, det är det första som jag bara måste slå fast. Det är ingenting jag kommer gråta mig sömnlös utan. Heller inte klara att hålla mig borta ifrån. Har jag insett när jag funderat på det här inlägget. Fast det kanske är bra. Hur många gånger man romantiserat över var det är vackrast. Vilken stad som får oss att känna det där, ja, det finns många. Piteå kommer aldrig vara med i den tävlingen. Staden som aldrig kommer vara fulast men absolut inte vackrast. På så sätt hatälskar jag Piteå.
Det är kul med sammansatta ord som motsäger varandra. Det tycker jag och Johan, därför ser vi fulsnygga människor mest hela tiden. Kanske har vi bara svårt att bestämma oss. För kanske borde man inte stanna i Piteå. För att det motsäger sig självt.
Jag kan nästan rysa av beundran för dem som nästan helt utan ångerrätt säger att de ska stanna här. För alltid. Jag kan rysa över deras navelskåderi. Fast på samma sätt finns det något barnsligt naivt över hela den synen. Piteå har allt de kan tänkas kräva av världen. Gulligt. När jag var liten trodde jag att kungen bodde i stadshotellet. Tänker jag när jag går förbi där varenda dag och snavar på ojämnheterna och ser kostymer äta den mat jag gärna skulle vilja äta. Det tror jag förresten inte längre. Någon lyfte på locket och nu vet jag. Jag vet Stockholm och fina slott. Bara ett norrländsk stadshotell där man kan supa sig full, suckar jag. Fast det är ändå värt att se. Har alltid drömt om att äta frukost på en av de där balkongerna och säga att bättre än så här, det blir det inte.
Man måste blunda för en del med. Pappersmassafabriker, hus vars bästföredatum har gått ut och kanske framför allt, en del människor. Har man dessa skygglappar förprogrammerade är det mesta gott. Sen kommer vintern och tar död på det med. Det är nog det främsta anledningen till varför jag funderat på att flytta härifrån. Och kvinnorna kanske.
En annan alldeles speciell plats man inte får missa är Jockes balkong. Där kan man sitta och titta ut över en vacker vattenspegel och lösa de flesta problem. Det är kanske en mycket personlig favorit. Han bor i vart fall på Lasarettsvägen. Annars kan man bege sig ut på havet. För det är faktiskt ett hav som hittar ändå hit till oss. Det ger en liten känsla av oändlighet även om det bara är en vik i oändligheten. Jag vet inte om jag gillar när det är storm eller gnistrande sommar mest. Fast på havet ska man absolut ge sig ut. Kolla efter skörövarskepp eller ångfartyg till den nya världen. Kanske var det bara sälar och träflisbåtar från Litauen. Havet är vackert.
Fast ändå är det nog vännerna och jämförelserna som gör Piteå något så när ultimat. För här har jag lärt känna många bra människor. Ni vet vilka ni är, oftast. Annars kan ni låtsas. Bäst är det nog när Piteå luktar som någonting annat, ger en glimt av någon annanstans. För ett stillasittande resarhjärta som mitt.
Sist men inte minst hoppas jag att hatkärleken är besvarad, kära stad och kamrater.
Det är kul med sammansatta ord som motsäger varandra. Det tycker jag och Johan, därför ser vi fulsnygga människor mest hela tiden. Kanske har vi bara svårt att bestämma oss. För kanske borde man inte stanna i Piteå. För att det motsäger sig självt.
Jag kan nästan rysa av beundran för dem som nästan helt utan ångerrätt säger att de ska stanna här. För alltid. Jag kan rysa över deras navelskåderi. Fast på samma sätt finns det något barnsligt naivt över hela den synen. Piteå har allt de kan tänkas kräva av världen. Gulligt. När jag var liten trodde jag att kungen bodde i stadshotellet. Tänker jag när jag går förbi där varenda dag och snavar på ojämnheterna och ser kostymer äta den mat jag gärna skulle vilja äta. Det tror jag förresten inte längre. Någon lyfte på locket och nu vet jag. Jag vet Stockholm och fina slott. Bara ett norrländsk stadshotell där man kan supa sig full, suckar jag. Fast det är ändå värt att se. Har alltid drömt om att äta frukost på en av de där balkongerna och säga att bättre än så här, det blir det inte.
Man måste blunda för en del med. Pappersmassafabriker, hus vars bästföredatum har gått ut och kanske framför allt, en del människor. Har man dessa skygglappar förprogrammerade är det mesta gott. Sen kommer vintern och tar död på det med. Det är nog det främsta anledningen till varför jag funderat på att flytta härifrån. Och kvinnorna kanske.
En annan alldeles speciell plats man inte får missa är Jockes balkong. Där kan man sitta och titta ut över en vacker vattenspegel och lösa de flesta problem. Det är kanske en mycket personlig favorit. Han bor i vart fall på Lasarettsvägen. Annars kan man bege sig ut på havet. För det är faktiskt ett hav som hittar ändå hit till oss. Det ger en liten känsla av oändlighet även om det bara är en vik i oändligheten. Jag vet inte om jag gillar när det är storm eller gnistrande sommar mest. Fast på havet ska man absolut ge sig ut. Kolla efter skörövarskepp eller ångfartyg till den nya världen. Kanske var det bara sälar och träflisbåtar från Litauen. Havet är vackert.
Fast ändå är det nog vännerna och jämförelserna som gör Piteå något så när ultimat. För här har jag lärt känna många bra människor. Ni vet vilka ni är, oftast. Annars kan ni låtsas. Bäst är det nog när Piteå luktar som någonting annat, ger en glimt av någon annanstans. För ett stillasittande resarhjärta som mitt.
Sist men inte minst hoppas jag att hatkärleken är besvarad, kära stad och kamrater.
Den korta änden
Jag är ingenting på spåren.
Helt utmattad av alla försök att vara jag.
Tänkte jag mig att jag skulle dö i soffan. Se en film om sådana som inte är som jag.
Fast jag känner mig absurt relevant i allt det lilla.
Det kom som en tanke att jag tror att jag börjar lära mig. Att umgås med mig själv.
Att vara ensam. På alla sätt.
Idag halkade jag till på löv. Det var extremt roligt.
Önskade direkt att någon hade stått där med en kamera.
Ingen saknad heller, över någon.
Kanske börjar jag kunna tackla avsked. Uppbrott.
Eller så är det bara ingen sådan period.
Som sagt ingenting på spåren men levande.
För er som inte frågade.
Gott liv.
Autopilot nerför förutbestämda stup
Absolut total skrivnöd. Det finns inte några smaskiga detaljer kring allt vad det nu heter. Jag vill bara skriva. Imorgon hade jag tänkt att hitta inspirationen till att önskeblogga. Idag behöver jag bara få ner några tecken. Det är konstigt så loj jag är. Det brukar inte vara så här. Det är inte jag som styr, tror jag. Jag bara gör och struntar liksom i om det är roligt eller vad jag känner inför det. Jag är så lustlös fast allt man någonsin har pratat om är vad man har lust med. Just nu hade jag alltså lust att skriva. Lite har jag lust till att någon ska komma och knacka mig på axeln och säga att de har lösningen. Att det bara ska knäppa till och så är allt bra. Lust. Jag lyssnar i alla fall på bra musik och luktar relativt gott medan jag väntar. Kanske skriver jag inte tillräckligt bra, men jag börjar undra om det egentligen spelar någon roll. Bara jag har lusten. Och den kommer då och då.
Nu gick den igen och jag satt kvar. Dåraktigt, va?
Nu gick den igen och jag satt kvar. Dåraktigt, va?
Trumvirvlarna ska hagla
En annan dag, absolut.
Jag lovar.
Fast inte idag.
Konstigt nog tror jag att jag mår för bra.
Jag lovar.
Fast inte idag.
Konstigt nog tror jag att jag mår för bra.
Livet på en pinne
Det är så tråkigt varje gång jag loggar in här och vet att jag inte har någonting att skriva. Alls. Så nu tänkte jag så här, som följer. Att ni (som inte är jag) ska få höja era röster. Fram med ämnen, personer. Vad som helst och som den sanna clown jag är ska jag orera till ni ber mig sluta. Jag lovar.
Fast ni kommer ju inte skriva. Det vet ju jag med. Så imorgon kommer ett långt utdraget inlägg om vackra flickor och motorvägar. Så som det brukar vara, kanske är det helt enkelt det ni vill ha, kära läsare. Nåväl. Det vore kul att skriva sönder någonting annat så... Come on!
Fast ni kommer ju inte skriva. Det vet ju jag med. Så imorgon kommer ett långt utdraget inlägg om vackra flickor och motorvägar. Så som det brukar vara, kanske är det helt enkelt det ni vill ha, kära läsare. Nåväl. Det vore kul att skriva sönder någonting annat så... Come on!
En bloggare kommer ner på jorden vilket idag är bra
Ikväll är det Jens Lekman men jag är mer glad att få komma utanför Piteå en liten stund. Det var ett tag sen. Fast jag ska inte klaga på det. En sådan här dag gör det ingenting. Har fått prata av mig lite, känt att det finns bra människor där. Att i stort sett alla man behöver finns. Här. Har en massa konstiga idéer om vad jag ska ta mig till, som jag måste undersöka närmare innan jag kan sova om nätterna.
Även om det innebär att jag allt som oftast inte har någonting att skriva. För att jag vandrar samma gator och träffar samma människor (med vissa undantag). Inte alls bra för mitt skribentjag men ack så bra för den helt vanliga, förvirrade unga mannen Kristian. Som då är jag. Vilket måste ses som ett steg framåt. Vi ses i framtiden, va?
Nu ska jag finna tagget för att gå på konsert.
Även om det innebär att jag allt som oftast inte har någonting att skriva. För att jag vandrar samma gator och träffar samma människor (med vissa undantag). Inte alls bra för mitt skribentjag men ack så bra för den helt vanliga, förvirrade unga mannen Kristian. Som då är jag. Vilket måste ses som ett steg framåt. Vi ses i framtiden, va?
Nu ska jag finna tagget för att gå på konsert.
Jag upprepar mig själv för er på gotländska
Nu kan jag inte andas igen.
Första gången här och jag trodde den här fasen var förbi.
Försöker frenetiskt hitta luften, chokladen.
För alla har varit här och så många har slutliga lösningar.
Tror de vet vad som är något så när uppe.
Kanske är allting nere.
Ibland tänker man på de stora frågorna. Om man borde göra allting fort.
Så att man får tid till att göra långsamt. Så svårt att välja kategori.
Möbler.
Man borde läsa mer böcker. Gud vet att jag har försökt.
Bara för att man ska ha svaren om någon frågar.
Någon gång vilket det rätta svaret på någon av de mindre frågorna.
Är.
Då ska vi sjunga. Sidan 35 och kärlek.
Dagarna kanske kommer att regna bort. Ändå ska vi känna oss stolta.
Så vi kan sova.
Nu kan jag ingenting. Annat än att skriva.
Och jag lär mig saker om mig själv. När jag är sådär töntig.
Talar med brytning.
För att jag inte behöver imponera eller argumentera.
Inte avvakta.
Vilka som vinner det slutgiltiga slaget satsar vi våra sista slantar på.
I smyg. För ingen kommer någonsin att vinna.
Det vore för enkelt och vi har gott om tid.
För att hitta det segrande andetaget. För att hitta hjärta och själ.
Eller glömma.
Doktorer borde ordinera ett bättre liv och jag tänker skriva om allt.
I ett.
Bara för att jag står och stampar. Bara för att jag är trygg.
Var inte oroliga. Det här handlar om er. Det gör det alltid.
För ibland är ni mig.
Visst kan jag andas lite nu. Det här är egentligen en sjuk följetång.
Precis som vackra flickor och tandborstar.
Livet i sig.
Det blir nog bra. Många har de slutgiltiga svaren.
Jag har svar på mycket annat dumt.
Om ni vill andas. Åt mig.
Första gången här och jag trodde den här fasen var förbi.
Försöker frenetiskt hitta luften, chokladen.
För alla har varit här och så många har slutliga lösningar.
Tror de vet vad som är något så när uppe.
Kanske är allting nere.
Ibland tänker man på de stora frågorna. Om man borde göra allting fort.
Så att man får tid till att göra långsamt. Så svårt att välja kategori.
Möbler.
Man borde läsa mer böcker. Gud vet att jag har försökt.
Bara för att man ska ha svaren om någon frågar.
Någon gång vilket det rätta svaret på någon av de mindre frågorna.
Är.
Då ska vi sjunga. Sidan 35 och kärlek.
Dagarna kanske kommer att regna bort. Ändå ska vi känna oss stolta.
Så vi kan sova.
Nu kan jag ingenting. Annat än att skriva.
Och jag lär mig saker om mig själv. När jag är sådär töntig.
Talar med brytning.
För att jag inte behöver imponera eller argumentera.
Inte avvakta.
Vilka som vinner det slutgiltiga slaget satsar vi våra sista slantar på.
I smyg. För ingen kommer någonsin att vinna.
Det vore för enkelt och vi har gott om tid.
För att hitta det segrande andetaget. För att hitta hjärta och själ.
Eller glömma.
Doktorer borde ordinera ett bättre liv och jag tänker skriva om allt.
I ett.
Bara för att jag står och stampar. Bara för att jag är trygg.
Var inte oroliga. Det här handlar om er. Det gör det alltid.
För ibland är ni mig.
Visst kan jag andas lite nu. Det här är egentligen en sjuk följetång.
Precis som vackra flickor och tandborstar.
Livet i sig.
Det blir nog bra. Många har de slutgiltiga svaren.
Jag har svar på mycket annat dumt.
Om ni vill andas. Åt mig.