Blå havet viskar andas

En galen tjeck firar VM-guld i min soffa. Jag går ut på balkongen. Den där det känns som jag kan se hela världen men egentligen bara ser en innergård stängd för dem som inte blev inbjudna. De flesta sover men sommaren pågår även då. Jag får en skymt av henne som bor bakom pärldraperiet högst upp, så nära himlen det möjligt går att komma. Hon öppnar fönstret mot natten. Alla fönster vidöppna och havet skänker saltdoft så vi alla tror att vi är på semester fast vi faktiskt bor här. Frukost i solskenet i linne. Färskt frukt och löksoppa.

När den tunga porten öppnas kommer Göteborg med sin sommar emot en. Bland pantletarna i parkerna där narkomanerna och sommarflickorna får sin stund av uppmärksamhet medan de övriga sätter sig någonstans emellan. På skalan och i parken. Se men inte röra. Från berget där vi dansar bland tusentals ser staden ut som en modell i miniatyr. Landshövdingehusen och kyrkorna. Kranarna och spårvagnarna. Ingenting är på riktigt där bland billigaste möjliga vin och fredspipor. Man kan gå ner men varför skulle man det.

Det enda jag kan undra är varför jag inte gjort det här förrut. Och utanför Café Bagatellen springer sommarens mode förbi och vi skrattar med våra titlar och gråsparvar. Man väljer sitt.

Livet är oförskämt trevligt som det just nu är. Inte nyttigt eller så, men väl tonsatt med god mat och undangömda pärlor.

Var ett tag sedan jag fick några brev nu. Jag saknar det så skriv mer än gärna. Ni kan skriva på svenska om vad som helst eller varför inte på något främmande språk. Jag skulle uppskatta alltihopa. Sommarens klassiska adress lyder som följer:

Kristian Jonsson
Berggatan 12
941 53 Piteå

Vi säger väl så.

Jag går förbi reklampelare efter reklampelare där Delicato med högar av läskande blåbärsmazariner bara vill säga att de smörar extra för sommarens bröllopspar. Givetvis gäller det inte alla som tänker gifta sig under de tre varma månader vi får till skänks, i sommar finns bara ett enda bröllop. Victoria och Daniels. Delicato gör bara som resten etablissemanget, är landslydiga och vinner x antal slantar i slutänden. Jag knyter näven i fickan. Jag ser TV4-nyheterna påa sin egen kanals stora intervju med brudparet nu ikväll. Den välrenomerade dokumentärfilmaren Gregor Nowinski ska förmänskliga det som egentligen inte borde gå att i närheten av att ens berätta, än mindre förmänskliga. Jag vill skrika.

Och det lilla vi får se i trailern till den stora intervjun får vi se Daniel Westring berätta att hans sjukdom inte är ärftlig. Samma sak toppar kanalens hemsida. Prisa gudarna, vill det här säga. Prisa gudarna och Ockelbo - vi kommer få tronarvingar. Det enda som hade kunnat toppa övertydligheten i allt detta är väl om Fredrik Reinfeldt han själv strålande hade lett in mot kameran och hållt upp det lyckade fertilitetstestet på de lyckliga tu.

Nej, jag klarar inte mer. Jag är ledsen, men jag gör inte det. Det är inte avundsjuka. Vem vill stelt sitta uppsträckt i en tv-studio med ett helt folk dreglandes över frågan om ens barn kommer att vara friska? Inte jag i vart fall. Gregor Nowinski har under ett antal år gjort många intervjuer med kungafamiljen, nu visas de som TV4:s uppladdning inför bröllopet. SVT har satsat på mer nöjesvinkel på spektaklet med Ebba von Sydow som guide i hovdjungeln. Flera dagstidningar har anställt hovreportrar, driver hovbloggar. Allt för att ingen ska missa en sekund av Bernadottes liv utan en uns av nyhetsvärde. Och framför allt, utan en enda granskande fråga. Det vi ser är inte aktualitetsprogram utan en gigantisk svältoperation mot det svenska folket. Till slut äter de vad som helst och just nu äter de allt med prenomet hov-. Journalistkåren borde skämmas som inte högre gapar om en annan vinkel på uppladdningen inför bröllopet. Skådespelare och artister har agenter som kan bestämma vilka frågor som är lämpliga att ställa. De kan säga"Jag gör inte media". Det borde inte kungahuset med hovet kunna göra, de arbetar för oss. Det är våra skattepengar som bekostar deras jetset-liv. Så Victoria borde i kvällens intervju svara på hur det känns att flytta in i många Stockholmares strövområde Haga och helt sonika spärra in sig bakom vaktade stängsel och stänga ute folket. Eller hur det känns att under hela sin uppväxt ha haft flertalet slott att flytta runt bland. Kanske även hur det känns att inte ha fått fira en privat födelsedag i hela sitt liv. Men det blir inte, det är för konkret. För riktigt.

Det går inte in i mig hur vi kan tolerera det här. Det är ingen svår operation och avlägsna kungahuset från deras maktposition. Däremot politiskt självmord. Vi adlade den sista svensken i början av 1900-talet, man kan väl tycka att vi borde ha krönt den sista personen 2010. Så jag hoppas att alla som läser det här känner att någonting är fel. Kanske gör någonting. Går in på hovbloggar och stormediers hemsidor och skriver att det här inte är ok. Det här vill vi inte ha, ge oss någonting annat. Eller pressar politikerna vi väljer att ta ställning till kungahusets varande eller icke varande. Är pålästa och skriker högt.

Det var i alla fall en Delicato-affisch som den 17 maj fick mig att gå med i republikanska föreningen.

En vit mås seglar upplyst ovanför staden. Det är allt jag ser från min balkong. En seglande fågel under stjärnorna men över staden som ger den ljus. Ett liv i rampljustet och det är nog bara jag som ser, om man ska tro tystnaden. Ljusen slocknar aldrig, de sätter fokus på rörelserna, men det kan bli så tyst när mänskligheten vilar.

Utanför porten där jag bor faller ett låtsasregn från kranar. En av mina favoritböcker blir fil och jag tar villigt en liten omväg runt regnet. Himlen är klarblå men ingen värme. Idag är en dag att minnas. Årsdagen av bokbålen i Tyskland 1933 då tusentals ord tystades i lågorna av galet hat. Tar mig ner till Järntorget och lyssnar. På scenmänniskor läsandes tystade ord, ord värda livet och fängelsestraffade tankar. "Jag måste läsa" är en manifestation för det nertystade ordet. Jag hör livfulla versioner av Anna Politkovskaja, Joe Hill, Salman Rushdie, Berthold Brecht och Hasse och Tage. Alla på sina platser i världen straffade och nertystade för vassa pennor och för vissa, ofta makten, opassande åsikter. Järntorget är fyllt med ord. Skrivet som talat ärt det enda de alla har gemensamt att de inte går att tysta. För det är då det kan gå riktigt snett. Människor kan säga sådant man helt förkastar att ta debatten med. Men vilka gärningar man än utsätter författaren eller det bokstavliga verket för så kan man aldrig kväsa själva ordet, formuleringen eller tanken. De är för alltid fria.

Jag närmar mig Landskrona och bland allt det som är ser jag bara rasister vinna billiga poänger. Vattentornet i stan ser ut som ett finger sträckt upp i luften för att känna vart åt vinden blåser. Över sundet ser jag Danmark, världens lyckligaste folk så länge de är arga på någon annan. När den norra avfarten mot Landskrona svävar förbi och en skylt leder mot Sjöbo är det därifrån vattentornet känner vindarna. Över det sommargasande sundet utan en ond vindpust medan magnoliaträden blommar i led och vindkraftverken ler medan de förtar sig måttligt.

Min homosexuella vän är beredd att offra HBT-frågan som ett magert lamm på de billiga poängernas altare bara för att återigen gå dit dumhetens vind blåser. Svenskheten ska räddas och det görs genom att peka ut en fiende, ett saboterande element. Minareter är inte vattentorn och sikten är ofta kort när man tror man har tagit ut kursen mot absolut lycka. Han åker österut, där hatet burit andra namn och höjt andra fanor i vinden, men alltid varit otvivelaktigt detsamma. Han vill vara med sina fränder, de han är beredd att offra för att bli av med en grupp han bara sett på tv och som han bara kan ge stereotyper till drag. Min vän ser inte sambandet med de rakade män som inte skulle behandla honom vänligt om de visste vad han gjorde på Kievs gator om nätterna, och den man med lila slips som förvivlat försöker förklara vad svenskhet är.

Dumheten tar sig så många uttryck. Bland vänner, bland landsmän och bland grannar. Men i den här frågan går det alltid hand i hand med hatet.

Jag närmar mig Båstad men jag kan inte vara arg. I det Sverige jag inte helt känner söker jag snarare svar och vill prata än jag orkar vara arg och skrika. Solen skiner och varje gård ser ut att dölja en välbevarad idyll. Jag vill att Jimmy Åkesson ska sitta där bredvid mig och en gång för alla berätta vad det är som är så samlande svenskt att vi måste förbjuda uppblandning av det. För ordet ras har enkelt suddats ut och förbytts mot kultur utan att någon från de brunleende har förklarat vad som ligger i det begreppet. Vasaloppet, midsommar och vacker natur. Javisst. Joakim Thåström, falafel eller respekt. Inte lika självklart. Vid ett lager i ett industriområde står tio Coca cola-lastbilar redo att fyllas. Jag ser min naiva vän framför mig, han höjer den lätta varianten av globaliseringens dryck mot sin mun och jag undrar vilka torn som är ok att förbise ifrån när Sverige ska bevaras. Så länge du inte förkunnar Muhammeds läror från dina torn tror jag att du även i Jimmy Åkesson och min naiva väns drömvärld kommer kunna bygga hur höga hamburger-M du vill.

Sverigedemokraterna går framåt och siktar på än mer makt i höst. Jag vill se andra ansikten framför mig när jag ser ut över Landskrona än mannen med den lila slipen. Då spelar det ingen roll vilken gud eller ickegud de tillber eller vilken mat de serverar till middag. För att de ska få känna sig som lika mycket landsmän som min homosexuella vän är jag beredd att att lägga upp Jimmy Åkessons unkna definition av svenskhet på offerbordet. Utan att tveka ska jag skicka den tillbaka till dåtiden, se upp mot den gassande solen och de rosa magnoliaträden och se ett lyckligt, om än hatfritt land breda ut sig.

Jag byter nära stående framtid en gång om dagen. Minst. Vet inte vad jag ska. Det är så svårt att bryta upp, inte för uppbrottets skulle den här gången utan för att någonting annat måste komma för att fylla upp det hål man kliver upp ur. Jag vill snabbspola till höst vid ett hav. Göra små nedslag där före och snabbspola med några givna personer. Höst vid ett hav. Ett riktigt. Tills dess går jag lina mellan galenskap och eufori.

Allt är så motsägelsefullt. Det är som snabbspolat slowmotion allt det här. Så många människor springer förbi och lämnar något litet. S och M väcker mig och kallar mig Tintin innan de går vidare i deras lyckliga rus. D tycker att vi ska ses och vill prata av sig om allt som hänt. Jag säger ja, men tycker inte allt är lika illa som D gör. Möter S på den vanliga platsen utan att det blir slentrian. Hon säger att man blir trött på att inte vara nöjd. Jag säger man vänjer sig och S skrattar till. G manar till miljöombyte och kärleksbarn innan han tar en cigarett med S (en annan som jag egentligen inte känner). I sitt kök står A och gör någonting jag vet inte vad. Jag är nära att knacka på men jag har ingen lust att prata.
Allt är bara små ögonblick, små helt vanliga.
M (den riktiga) pratar om kreativitet men har tråkigt. Det går inte ihop men det blir så lätt så. Det man vill föda föder helt enkelt motsatsen. T tittar på sport och vill nog egentligen inte prata. Säger vi hörs. B kommer hem till helgen men bara om det är fest. Jag festar för jag saknar honom. Funderar vad A gör. Det blir så långt mellan gångerna. Tänker på förgängligheten hos P, som hos en dimma.
Till slut tänker jag på T. Den just nu viktigare T som ler och talar förbi mig. Jag gör samma sak. Och allt är så mycket bättre än helt ok, om man bara lyfter blicken.

Är så less på alla metaforer. Har inga bilder eller liknelser att egentligen bjuda på och det känns bra, så bra. Allt jag har är på riktigt och rakt på. Tar en promenad. Ser bara saker som är vackra utan omskrivningar. Grårappade 40-talskåkar. En rosaskymnmande vårlovande himmel. Översnöade cyklar. Alla hur där man varit på fest. Alla dem där man kanske velat vara på fest. Och så röken. Genom mitt vardagsfönster flyter den som en diagonal evighetslinje av avgasvitt. Jag har aldrig tänk på den, före du sa att det är vackert och vi tittade en kväll. Det ger mig hopp att någon tycker det fula är vackert på håll. Ibland är det vackra det enkla, vare sig det är relationer på upp- eller nedgång, en stad man är på väg in eller ut ifrån eller bara fabriksrök.

Låt oss leva. Metaforer är för drömmar.

Och så kommer det en bra dag. Bara så där och jag tänker inte tacka för det. Inget monumentalt eller så, egentligen handlade det nog bara om att ett litet flyt infann sig. Paket med bilder av jazzorkestrar och första majdemonstrationer hittade rätt och filmen var fin och fick mig att tänka på hus i allmänhet igen. Längesen jag googlade hus, minsann. Att jobba kändes inte som ett tidsbestämt straff. Inga suckar. Ingen nattlängtan, bortlängtan. Ett litet flyt. Fast jag inte hittar någonstans att bo och allt det där. Något att se fram emot med. Kultur i centrum och en växande längtan. Det var längesen, längre sedan än husen. Båda två är ganska fint. Jag trivs faktiskt ganska bra när jag bara får vara mig själv. Konstig, nördig och neurotisk. Med lite flyt en dag kan jag och världen faktiskt samarbeta fast inte allt blev som jag hade tänkt mig. Och så bygger jag redan byggda hus i huvudet igen.

Vissa dagar känner jag mig som Snusmumriken fast i Mumindalen vintertid då de flesta sover. Andra bara som en ordkonstnär utan ord eller iver. Det blåser Doctor Shivago-snö runt mina fötter och jag tar inga omvägar. Ljusen gör att det aldrig blir mörkt, bara gult. Och alldeles tyst. Det är inte alltid så lätt att bara göra om, ändra kurs. Snön ligger djup och förädiskt vit på bergen runt dalen och orden behöver syresättas av vad som helst utanför tryggheten.  Precis som tidseror slår över årtionden så pågår 2009 fortfarande för mig. Precis som 2008 och 2007 och så vidare. Kalla mig långsint, men jag vill bara bli klar. Jag kommer aldrig bli klar, jag vet ju det. Kanske kommer jag snart ikapp, kanske inte i år, men sen. Det går ju att göra om och ändra kurs. Det kommer jag ju också göra, det vet jag med. För inte heller där blir jag nog någonsin klar. Jag tar åren med mig och kommer ikapp, ut ur den förrädiskt sovande dalen.

Säkert inte idag heller. En svag nerv i mig kanske hade hoppats men jag börjar väl förstå. Nya leenden att acceptera och historier att berätta om. Det finns alltid någon som verkar enklare på ens hornhinna, så även på min. Jag drömmer inte mardrömmar lika ofta nu och jag skrattar ibland (nästa högt) åt allting bara för att det inte finns någonting annat att göra. Jag saknar dig och tänker på dig. Så som du inte gör på mig. Det får vara. Vi tar väl din enkla väg och tycker att det är bra. Från min sida har det aldrig varit stolthet, bara en överlevnadsmelankoli. Men jag börjar väl förstå...

Mitt favoritcitat ur Upp till kamp:

"Du vet att det där kommer förstöra allt som är vackert i dig, va?"

Just nu kan jag bara inte känna det. Jag tror mer på honom än på henne fast jag vet att det leder till missär. Men sedan kärlek. Krypa under tröjan och bada badkar i köket-kärlek. Den mitt ihåliga yttre och mitt blödiga hjärta fullkomligt skriker efter precis den här tiden varje kväll.

Fan.

Jag och syster går på Arbetsförmedlingen. Fyller i en massa val, blir placerad i fack. Det är en förnedring som tar ner en, ett rop på hjälp. Hopplöshet. För de gör bara sitt jobb, och fast det är att ge mig ett jobb, är det bara ett jobb. De sitter bakom sin dator, tänker, och skickar en vidare.
Just nu drömmer jag om ett litet rum att bo i där alla mina saker platsar utan att kännas utslängda på en för stor yta. En väg ner mot vattnet och slottet att promenera längs. Ett fik. En tidigare vår och lite glömska bland all eufori. Precis så där som du gjorde och gör nu. Tränger bort, bestämmer sig bara. Så ska jag göra, bara jag träffar någon, någon vem som helst som jag kan vara ärlig mot. Inte ljuga, inte spela. Gärna en flicka, med bra musiksmak. Det blir nog bra. Jag ska växa upp, snett och vint och kanske hopplös fel ibland, men upp.
Du har lärt mig mycket och nu lär du mig det här. Fast du skulle nog inte se det så.
Och just det, vår hyresvärd var moderat och min barndomskamrat sverigedemokrat. Det är dags nu. Internet och kaffe kan inte lösa allt. Jag hoppas ni kan tycka om mig i nya rum. På nya sätt.

Jag vet aldrig om jag tänker rätt. Det tror jag är omöjligt att veta. Vad som i alla fall är skönt är att jag tror jag tänker relativt fritt. Den där frasen förföljer mig. Den om att rätt är större än fritt. Den har fött spöken i mitt huvud. Idag är det exakt tre veckor sedan du var här. På riktigt. Vet inte vad jag tänker om det heller, eller om det för den delen är rätt. Jävla Lars Winnerbäck som sa allt före mig. Du är svår att leva utan. Och jag, jag är svår att leva med. Jag vet. Så mycket för insikt för sent.

Varje gång någon säger att jag skriver bra så faller jag. Förälskad över lag. Hänförd. Det här är ingen ordens stad längre. Jag skulle utan tvivel bli homosexuell om han satt vid min sida och öste beröm över mina utkast. Kanske för att det är det jag är stolt över med mig själv (geografikunskaper är lite för nördigt). Kritik kan jag ge mig själv men erat beröm är som ren och skär kärlek. Men orden har flytt denna kalla plats. Jag måste jaga dem, jaga kärleken. Det får vara vad det är. För lust ska driva mina fria tankar, vad som är rätt kan vi diskutera sedan. När allt antingen är på tok för sent eller alldeles rätt.