Blå havet viskar andas

Jag vet aldrig om jag tänker rätt. Det tror jag är omöjligt att veta. Vad som i alla fall är skönt är att jag tror jag tänker relativt fritt. Den där frasen förföljer mig. Den om att rätt är större än fritt. Den har fött spöken i mitt huvud. Idag är det exakt tre veckor sedan du var här. På riktigt. Vet inte vad jag tänker om det heller, eller om det för den delen är rätt. Jävla Lars Winnerbäck som sa allt före mig. Du är svår att leva utan. Och jag, jag är svår att leva med. Jag vet. Så mycket för insikt för sent.

Varje gång någon säger att jag skriver bra så faller jag. Förälskad över lag. Hänförd. Det här är ingen ordens stad längre. Jag skulle utan tvivel bli homosexuell om han satt vid min sida och öste beröm över mina utkast. Kanske för att det är det jag är stolt över med mig själv (geografikunskaper är lite för nördigt). Kritik kan jag ge mig själv men erat beröm är som ren och skär kärlek. Men orden har flytt denna kalla plats. Jag måste jaga dem, jaga kärleken. Det får vara vad det är. För lust ska driva mina fria tankar, vad som är rätt kan vi diskutera sedan. När allt antingen är på tok för sent eller alldeles rätt.