Blå havet viskar andas

Utanför porten där jag bor faller ett låtsasregn från kranar. En av mina favoritböcker blir fil och jag tar villigt en liten omväg runt regnet. Himlen är klarblå men ingen värme. Idag är en dag att minnas. Årsdagen av bokbålen i Tyskland 1933 då tusentals ord tystades i lågorna av galet hat. Tar mig ner till Järntorget och lyssnar. På scenmänniskor läsandes tystade ord, ord värda livet och fängelsestraffade tankar. "Jag måste läsa" är en manifestation för det nertystade ordet. Jag hör livfulla versioner av Anna Politkovskaja, Joe Hill, Salman Rushdie, Berthold Brecht och Hasse och Tage. Alla på sina platser i världen straffade och nertystade för vassa pennor och för vissa, ofta makten, opassande åsikter. Järntorget är fyllt med ord. Skrivet som talat ärt det enda de alla har gemensamt att de inte går att tysta. För det är då det kan gå riktigt snett. Människor kan säga sådant man helt förkastar att ta debatten med. Men vilka gärningar man än utsätter författaren eller det bokstavliga verket för så kan man aldrig kväsa själva ordet, formuleringen eller tanken. De är för alltid fria.