Blå havet viskar andas

Allt är så motsägelsefullt. Det är som snabbspolat slowmotion allt det här. Så många människor springer förbi och lämnar något litet. S och M väcker mig och kallar mig Tintin innan de går vidare i deras lyckliga rus. D tycker att vi ska ses och vill prata av sig om allt som hänt. Jag säger ja, men tycker inte allt är lika illa som D gör. Möter S på den vanliga platsen utan att det blir slentrian. Hon säger att man blir trött på att inte vara nöjd. Jag säger man vänjer sig och S skrattar till. G manar till miljöombyte och kärleksbarn innan han tar en cigarett med S (en annan som jag egentligen inte känner). I sitt kök står A och gör någonting jag vet inte vad. Jag är nära att knacka på men jag har ingen lust att prata.
Allt är bara små ögonblick, små helt vanliga.
M (den riktiga) pratar om kreativitet men har tråkigt. Det går inte ihop men det blir så lätt så. Det man vill föda föder helt enkelt motsatsen. T tittar på sport och vill nog egentligen inte prata. Säger vi hörs. B kommer hem till helgen men bara om det är fest. Jag festar för jag saknar honom. Funderar vad A gör. Det blir så långt mellan gångerna. Tänker på förgängligheten hos P, som hos en dimma.
Till slut tänker jag på T. Den just nu viktigare T som ler och talar förbi mig. Jag gör samma sak. Och allt är så mycket bättre än helt ok, om man bara lyfter blicken.