Blå havet viskar andas

Jag äter lugnande från badrumsgolvet bara för att någon ska må bra.
Inte jag, fan inte jag.
Men någon.
Små vita mot ljusblått
Lysrörsbelysning och missär. Inte mer.
Det går inte. Spelar ingen roll hur många.
Finns ingen botten
andningsproblem var längesen nu
har det andra ord. Riktiga termer
Och jag ligger på golvet
03.14
Inga fler broar att bränna. Bara levern skulle påverkas av fler.
Ett glas vatten. Famlar.
Efter mig själv.
03.23.
Räddningsaktion nummer två.
Den riktiga. En början. På ljusblått. Utan en strimma ljus.

Den som löst alla gåtorna får den fasta platsen. Just det. Den fasta platsen.

Kom piggelinhimlar, kom svalor, kom morgonsånger. Låt någonting komma. Det är inte nostalgi utan guldkorn som går att göra om var som helst. Att vakna med öppen balkongdörr och en solglimma väcker en. Båtturer med Wagner när solen inte går ner.

Rymmarfötterna (mina alldeles egna) längtar österut och hjärtat (mitt absolut egna) saknar självförtroende och tröst. Så kom någonting, kom visa mig en fin stund och stanna av stundens storhet till den blivit en annan, om än lika stor.

Nytt år och alla lovar sig igen. Har hittat nya vägar och nya sanningar. Jag blir bara frustrerad. Inte av andras val, det gör de säkert bra som de gör. Jag hittar bara inte sanningen. Källan. Eller snarare, jag försöker anamma den men det gör ont och skriker och skär. För det är den som jag måste leva. Det är också den som tar död på allt det här, på orden, berättelserna och lusten. Men jag har levt för länge med påhittade liv, halvlögner och förbannade dikter.

Allt har sitt slut.

Det kommer att ta tid att göra sig av med halvlögnerna, men de lever inte bara här i ordform, de sitter vid min sida hela tiden och är osammanhängande falska. De är inte sanningen och ska jag lova någonting någon gång så är det att vara sann. Det är en tunn linje jag kryper på. Nu skrattar de. Alla förbannat vackra halvsanningar och lögner. De kryper i mitt skin och de skakar mina möbler. Eremithjärtat min salige vän, Snusmumriken med sina rymmarfötter direkt det blir påträngande, Sången med sina lockelser, Mumin med sin skadade oskuld, de namnlösa med sin ondska och alla spöken med sina smygande rörelser av ovisshet. Av längtan efter fallet så de får sin föda. De sitter alla här vid mitt bord om jag vänder mig om. Som ett satans vackert tekalas och jag vet inte om jag ska servera, skrika eller hänge mig åt galenskaperna jag skapat.

Till slut ska de ut. Jag älskar dem för de är mig men när hela jag bara gör ont är det allt runt kärnan som måste bort. Jag kommer sakna dem, men sakna är bättre än att inte kunna sakna alls. De kommer vara med ett tag till, det är som en efterfest bara värden vill avsluta. Ingen går. Det är en fin skuggvärld jag levt i så länge jag kan minnas men nu är jag nyfiken på den riktiga. Sanningen ska ta mig dit, och rädda vad som räddas kan. Räddas vad som räddas kan. För allt är under vatten och de skrattar bara högre.

Räddas vad som räddas kan. Ge det sanningen, hoppas att det överlever.

Jag sparar lite av din smutsiga tvätt när du åker bort. I botten på korgen. Tvättar den aldrig. Du ber mig slänga den men de bara ligger där utan att jag någonsin pratar om det. Ett fåtal plagg av hopp, en liten dold parentes som säger att allt ska bli rätt igen. Jag sparar för att allt jag har är min kärlek, min naiva, min rastlösa. Den jag vill ge dig. Men just nu är kärleken smutsig och vag.

Åååh, Portugal, Panama och Peru. Det spelar liksom ingen roll så länge det är du. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Jag sväljer det nu. Jag lovar dig.

Idag tog jag ett beslut. Det jag ser som det första mogna beslut jag någonsin tagit om mig själv. Jag kunde inte låta bli att se det som ett steg i rätt riktning. Fast jag är rädd och håller hårt i inövade masker. Det var på tiden. Sedan gick strömmen. Jag åt ett äpple. Tänkte att jag ligger år efter. Nu ska jag bli en bra kille på riktigt. En sådan jag alltid velat vara men bara kunnat imitera.

Jag har seriösa funderingar över hur hårt man ska behöva leta. Hur många gånger man kan uppleva om sig själv och berätta om det. Jag kan inte förstå hur långt in i sin egen navel man kan tvingas skåda. Kan man inte utskilja problemet är så klart en lösnin längre bort än substituten. Så mycket förstår jag. Det hela leder självfallet ingenstans och gynnar ingen. Ändå blir det en tävling på väg ner. Där en segrare i småaktighet får utse sig själv. För alla söker vi svaren i oss själva när där inte finns någonting kvar. År och ältande har gjort det till en öde gata. Inte heller spökena håller mig sällskap. För de har inte varit här. De vandrar andra gator dit jag sällan går numera. De är flyktiga varelser. Substitut om ni så vill. Men ingen hjälp. Så jag för seriösa resonemang om hur svårt det egentligen ska vara att hitta hem på riktigt.

Delar med mig av den här låten. Världens bästa just för stunden med som vanligt fantastiska My morning jacket (som Spotify har alldeles för lite av). Annars tittar jag på Californication. Så bra men kanske inte humörhöjande när det skulle behövas. Typ nu.

Som piskrapp får jag post när jag sover för länge. Som en kopp nostalgi lyssnar mannen inunder på Ekot och sjörapporten i P1 precis klockan elva kvällstid. Ljud som gör klockor meningslösa. De blir vanor. DEn mesta posten är däremot av artigt officiell natur. Igår fick jag en räkning som fick mig att fundera bort frukosten av torrt bröd och yoghurt som inte gick ihop med müslin. Tio kronor påminde visserligen om tre personer som på alla sätt och vis är trevliga typer. En trio i en full bil på ett helgtagande Stockholms-Söder. Men tio kronor är också byråkrati och slöseri.

För hur kan man prata om en framtid och skövla träd för att skicka ynkliga räkningar. Det är för mig orimligt. Kostnaden för berörda myndighet av porton och materialåtgång är också större än vinsten jag betalar dem. Piskrapp av paragrafrytteri mot mitt hallgolv. Jag förstår det inte. Men betalar. Tycker inte man borde få skicka fakturor på under, säg sjuttio fina kronor. Sådant borde det finnas lagar mot. Men då skulle de gnälla, de skenheligt liberala svenskarna. Så hatiska mot all form av styrning uppifrån men så oförmögna att klara det själva.

Jag lägger räkningen åt sidan. En dag går. Jag somnar innan jag genom lyhörda väggar hör hur det blåser på Kattegatt. I lägenheten bredvid bråkar de om tv:n.

Det luktar kvinnoparfym och kardemumma enbart i mitt minne just nu. I övrigt luktar inte alls eller ganska illa. Luktsinnet är mitt starkaste och mest inflytelserika. Här luktar det bara matos utav fläktlöshet och man. Jag är mannen. Vill bara vara en trevlig typ som träffar sådana som doftar gott när man kommer lagom nära och när de inte planerat att göra det. Nu sätter jag mig bredvid kvinnor som luktar av dåliga minnen. Sådana som stinker av avsky. Eller sådana som bara inte vet om att de luktar mindre bra. De sjunker i mina ögon. Jag ser hur deras ansiktsdrag blir groteska, förgiftade. Förstörda.

De får gärna se lite mindre ut för världen. Men lukta himmelskt. De får gärna kännas lite sämre. Om dofterna dansar fram. Ja. Kanske får man hoppas på evig förkylning och ett fördunklat sinne i övrigt. Då kanske jag kan sätta mig ner bredvid människor igen.

Kommer hem till ett oinbott hem. Inga riktiga brev eller så, bara oroväckande information. Förtryckt. Återvänder ständigt till staden ingen annan än jag verkar sakna. Önskar att ni satt här i mitt kök nu. Bara mattan är välanvänd, där somnar jag med högtalaren alldeles bredvid. Med mig hem har jag en blå stor stjorta som spruckit. Måste lagas och den luktar landet. Höstlandet där jag kom ifrån. Där vi bor och bygger kojor för att sova tryggare fast det nog inte är möjligt. Bara längre.

Två veckor kan kännas som två år, jag frågar men förväntar mig inga svar. Det blir ensamt men ensamt är inte alltid fel. Jag ska bo in och diska. Köpa pluggar och fika. Sådant man gör här, sådant som bara jag verkar uppskatta.

Aldrig fucka upp
lös inte knutarna för felaktigheterna
Gör aldrig fel gör
ingenting
Dra inte upp persiennerna fucka inte upp
Öppna inte upp lås
Prata skuld
med dem de berör
prata med dem
som visar skuld
ångest
prata med dem som aldrig
fuckar upp
Öppnar inte dörren utan
känner hur utanför är där inne
äter hopp
sprider sanningar
planterar apati för att
Aldrig fucka upp
genom att sakta somna
Aldrig ställa frågor så allt kommer
att bara ta emot
lika tyst
trött
men belönad
om vi aldrig bara gör fel

Sverige är sig likt, på sina sätt. Vi köper nya bilar och vi målar om. Kommer på något klokt då och då. Det där då och då har jag tänkt mycket på. Vi är så. Oss lika.
Om man ser stort på det har inte mycket hänt. Vi klipper fortfarande gräset, fast nu sparkar samtidigt Hells Angeles ner en pensionär. Vi sätter fortfarande en blind tro till oss själva som något av ett utvalt släkte medan pundare gör vad pundare gör och dör, åker ut och in och dör igen. Trots att smutsen är borta från gatorna flyr vi staden i jakt på öppna vidder. På landet enas vi som folk, vi måste bara köra igenom förorterna på vägen ut. Sen vajar vinden och rosenbuskar blommar, havet glittrar om det inte vore för algblomningen. De kan vi inte skicka hem var de kom ifrån. Vi bygger pool och använder havet som avfallshink.
Men då och då måste vi göra någonting storslaget. Vi måste sätta rekord. Då är det viktiga viet. Därför knuffar vi vissa utvalda, av blod eller talang, upp för branta backar, bort från skiten. Rakt in i solen. Huvudsaken är heller inte att de faktiskt gör någonting bra, utan att vi är gement övertygade om att de faktiskt gör någonting stort. För Sverige. För viet.
Därför turnerar Lillbabs än. Därför röstar folk i Idol. Därför säljer Aftonbladet lösnummer på kungabröllop.
För högst av alla har vi knuffat ett gäng, en familj av kunglig ätt. Av blod är de utvalda att stå längst fram och göra allt bra. För har dem det bra så har vi det bra. Folket enat, Solliden i sommarprakt. Sverige har skavsår i blodet och hoppas att om vi ger några fri gata så ska det gå över.
Därför stöder vi idiotin. Därför är vi fortfarande en monarki. För att vi tror blint på det goda livet. För ett utvalt fåtal att spegla oss i. Att anamma, att faktiskt känna från alla direktsända födelsedagar i soffan, från julaftnar med kalendrar med folkdräktsorgier.
Nu gifter de sig. Snart. Vi ska bara ladda i något år först. Hinna ta ledigt så vi inte missar, klippa ut tidningssidor för att minnas hur väl ställt allt var. I en park ligger några hemlösa. Då får Viktoria och make Haga slott av självaste stadsministern. Och alla nickar glatt och står kvar längst bak i bostadskön för en sunkig etta som kungen inte skulle använda som soprum. Logiken kan någon påkalla. Då svajar viet men enas fort bakom konungen. Längst fram, spetsen av oss. Vi.
Nej, monkarkin är inte hotad så länge vi då och då vill göra något bra. Vara någon. Genom dem kan vi. Sverige kommer alltid vara sig likt.
Snart måste de i skolorna bara börja lära ut hur man blundar. För det som inte är fullt så bra, som vi inte vill stå för. Blundar och tänker på kungen. Eller Ingvar Kamprad. Svajande kornfält, friska vattendrag, vetskapen om allt fantastiskt vi gjort. Vi är ett.

Jag vet att man borde säga sådant man hela tiden går och tänker på. Vet att det blir bäst så. Men det är långt mellan vetskap och handling. Mod har jag här inte mycket av. Tålamod har jag nog ett helt liv av. Just i det här fallet.

Åskan gick den kvällen du försvann. På riktigt, bådadera var alldeles för på riktigt. Det rycker i Paradis-Oskars minne, i Per Hagmans oro. Allt det där som jag inte tänkte på mer. Rymmarfötter och ett eremithjärta som ömkar sig själv, vad oddsen är har jag inte mod att spekulera i. Det låg oväder i luften men det lade sig när du försvann. Kanske rings vi, så där som man inte tror är på riktigt. Kanske kan jag berätta hur det egentligen var. Inte för att jag ljugit. Bara för att jag kanske kommit på det. 

Är glad för att jag ska spika imorgon. Helt upprymd, kan inte sova för att jag tänker på spikandet som kommer. Det är helt galet, handlar på sin höjd om två slag. Ändå slår hjärtat glädje varje gång jag tänker på hammaren. Funderade på att göra det nyss, men det är nog för sent och jag vill inte väcka någon. Ser verkligen fram emot det här.

Det är en speciell känsla att komma hem till ett hem som håller på att bli ett halvt hem. Sakta men säkert. För att efter en tid bli någon annans hem. Samtidigt som det gör fruktansvärt ont är det vackert njutningsfullt. Det gör inte gott att ge upp allt det andra, allt som återstår är materialismens spillningar att fördela. Ett snyggt jack ska det bli. Det här kommer alltid vara materialismens högborg för mig. Här sitter jag nu och tittar tillbaka över dåliga val och bra sådana, kan inte bestämma mig för vilka som är vilka. Default mode är att det ska gnaga, skava, slita. Lite. Allt ska vara så vackert runt omkring men falla genom handen som dimma när man försöker fånga det. Eller blir för rädd för att försöka. Då ska det som giftgas rensa, skala av. Ta tillbaka.

Där är jag nu. Feg eller modig spelar ingen roll. Ensam. Bra eller dåligt kan kvitta. Blir dock inte av med den lustfyllda känslan. Den jag inte vet vad som fött. Kniven av njutning som vrider sig under min skuldra av att komma hit. Se hur allt sakta går tillbaka till noll. För att kanske väckas. Det är som med havet och vågorna, vidderna och vinden. Att sakta se någonting försvinna är en märklig process. För mig liknar det någonting som snabbt pikade för att sedan återvända neråt igen till den naturliga utgångspunkten. En hit-listeartist eller aktieportfölj. Eller mitt liv. Som sakta återgår mot vinter, materialistisk pinal efter pinal. Känslorna lade vi åt sidan för bra många mil sedan.