Blå havet viskar andas

Vissa dagar känner jag mig som Snusmumriken fast i Mumindalen vintertid då de flesta sover. Andra bara som en ordkonstnär utan ord eller iver. Det blåser Doctor Shivago-snö runt mina fötter och jag tar inga omvägar. Ljusen gör att det aldrig blir mörkt, bara gult. Och alldeles tyst. Det är inte alltid så lätt att bara göra om, ändra kurs. Snön ligger djup och förädiskt vit på bergen runt dalen och orden behöver syresättas av vad som helst utanför tryggheten.  Precis som tidseror slår över årtionden så pågår 2009 fortfarande för mig. Precis som 2008 och 2007 och så vidare. Kalla mig långsint, men jag vill bara bli klar. Jag kommer aldrig bli klar, jag vet ju det. Kanske kommer jag snart ikapp, kanske inte i år, men sen. Det går ju att göra om och ändra kurs. Det kommer jag ju också göra, det vet jag med. För inte heller där blir jag nog någonsin klar. Jag tar åren med mig och kommer ikapp, ut ur den förrädiskt sovande dalen.