Blå havet viskar andas

Jag och syster går på Arbetsförmedlingen. Fyller i en massa val, blir placerad i fack. Det är en förnedring som tar ner en, ett rop på hjälp. Hopplöshet. För de gör bara sitt jobb, och fast det är att ge mig ett jobb, är det bara ett jobb. De sitter bakom sin dator, tänker, och skickar en vidare.
Just nu drömmer jag om ett litet rum att bo i där alla mina saker platsar utan att kännas utslängda på en för stor yta. En väg ner mot vattnet och slottet att promenera längs. Ett fik. En tidigare vår och lite glömska bland all eufori. Precis så där som du gjorde och gör nu. Tränger bort, bestämmer sig bara. Så ska jag göra, bara jag träffar någon, någon vem som helst som jag kan vara ärlig mot. Inte ljuga, inte spela. Gärna en flicka, med bra musiksmak. Det blir nog bra. Jag ska växa upp, snett och vint och kanske hopplös fel ibland, men upp.
Du har lärt mig mycket och nu lär du mig det här. Fast du skulle nog inte se det så.
Och just det, vår hyresvärd var moderat och min barndomskamrat sverigedemokrat. Det är dags nu. Internet och kaffe kan inte lösa allt. Jag hoppas ni kan tycka om mig i nya rum. På nya sätt.