Blå havet viskar andas

Säkert inte idag heller. En svag nerv i mig kanske hade hoppats men jag börjar väl förstå. Nya leenden att acceptera och historier att berätta om. Det finns alltid någon som verkar enklare på ens hornhinna, så även på min. Jag drömmer inte mardrömmar lika ofta nu och jag skrattar ibland (nästa högt) åt allting bara för att det inte finns någonting annat att göra. Jag saknar dig och tänker på dig. Så som du inte gör på mig. Det får vara. Vi tar väl din enkla väg och tycker att det är bra. Från min sida har det aldrig varit stolthet, bara en överlevnadsmelankoli. Men jag börjar väl förstå...