Hantering
Återigen lever jag på hoppet. Den livsstil jag stilla gjort till min. Någon sa att vara svensk är att hoppas. Desillussionerat kanske, men det stämmer nog. Ett hopp efter evighet eller i alla fall varaktighet. Och framför allt ett hopp om sommar.
Hoppet är heller inte det sista som lämnar människan. Det är glädjen som går när hoppet inte längre är ett hopp. Den tanken stöder jag mig på. Så länge jag lever på hoppet finns en stilla svajande glädje där bakom.
Kommentarer
Trackback