Blå havet viskar andas

Det är en speciell känsla att komma hem till ett hem som håller på att bli ett halvt hem. Sakta men säkert. För att efter en tid bli någon annans hem. Samtidigt som det gör fruktansvärt ont är det vackert njutningsfullt. Det gör inte gott att ge upp allt det andra, allt som återstår är materialismens spillningar att fördela. Ett snyggt jack ska det bli. Det här kommer alltid vara materialismens högborg för mig. Här sitter jag nu och tittar tillbaka över dåliga val och bra sådana, kan inte bestämma mig för vilka som är vilka. Default mode är att det ska gnaga, skava, slita. Lite. Allt ska vara så vackert runt omkring men falla genom handen som dimma när man försöker fånga det. Eller blir för rädd för att försöka. Då ska det som giftgas rensa, skala av. Ta tillbaka.

Där är jag nu. Feg eller modig spelar ingen roll. Ensam. Bra eller dåligt kan kvitta. Blir dock inte av med den lustfyllda känslan. Den jag inte vet vad som fött. Kniven av njutning som vrider sig under min skuldra av att komma hit. Se hur allt sakta går tillbaka till noll. För att kanske väckas. Det är som med havet och vågorna, vidderna och vinden. Att sakta se någonting försvinna är en märklig process. För mig liknar det någonting som snabbt pikade för att sedan återvända neråt igen till den naturliga utgångspunkten. En hit-listeartist eller aktieportfölj. Eller mitt liv. Som sakta återgår mot vinter, materialistisk pinal efter pinal. Känslorna lade vi åt sidan för bra många mil sedan.