Blå havet viskar andas

Det luktar kvinnoparfym och kardemumma enbart i mitt minne just nu. I övrigt luktar inte alls eller ganska illa. Luktsinnet är mitt starkaste och mest inflytelserika. Här luktar det bara matos utav fläktlöshet och man. Jag är mannen. Vill bara vara en trevlig typ som träffar sådana som doftar gott när man kommer lagom nära och när de inte planerat att göra det. Nu sätter jag mig bredvid kvinnor som luktar av dåliga minnen. Sådana som stinker av avsky. Eller sådana som bara inte vet om att de luktar mindre bra. De sjunker i mina ögon. Jag ser hur deras ansiktsdrag blir groteska, förgiftade. Förstörda.

De får gärna se lite mindre ut för världen. Men lukta himmelskt. De får gärna kännas lite sämre. Om dofterna dansar fram. Ja. Kanske får man hoppas på evig förkylning och ett fördunklat sinne i övrigt. Då kanske jag kan sätta mig ner bredvid människor igen.