En femma för en Japp
Sverige är sig likt, på sina sätt. Vi köper nya bilar och vi målar om. Kommer på något klokt då och då. Det där då och då har jag tänkt mycket på. Vi är så. Oss lika.
Om man ser stort på det har inte mycket hänt. Vi klipper fortfarande gräset, fast nu sparkar samtidigt Hells Angeles ner en pensionär. Vi sätter fortfarande en blind tro till oss själva som något av ett utvalt släkte medan pundare gör vad pundare gör och dör, åker ut och in och dör igen. Trots att smutsen är borta från gatorna flyr vi staden i jakt på öppna vidder. På landet enas vi som folk, vi måste bara köra igenom förorterna på vägen ut. Sen vajar vinden och rosenbuskar blommar, havet glittrar om det inte vore för algblomningen. De kan vi inte skicka hem var de kom ifrån. Vi bygger pool och använder havet som avfallshink.
Men då och då måste vi göra någonting storslaget. Vi måste sätta rekord. Då är det viktiga viet. Därför knuffar vi vissa utvalda, av blod eller talang, upp för branta backar, bort från skiten. Rakt in i solen. Huvudsaken är heller inte att de faktiskt gör någonting bra, utan att vi är gement övertygade om att de faktiskt gör någonting stort. För Sverige. För viet.
Därför turnerar Lillbabs än. Därför röstar folk i Idol. Därför säljer Aftonbladet lösnummer på kungabröllop.
För högst av alla har vi knuffat ett gäng, en familj av kunglig ätt. Av blod är de utvalda att stå längst fram och göra allt bra. För har dem det bra så har vi det bra. Folket enat, Solliden i sommarprakt. Sverige har skavsår i blodet och hoppas att om vi ger några fri gata så ska det gå över.
Därför stöder vi idiotin. Därför är vi fortfarande en monarki. För att vi tror blint på det goda livet. För ett utvalt fåtal att spegla oss i. Att anamma, att faktiskt känna från alla direktsända födelsedagar i soffan, från julaftnar med kalendrar med folkdräktsorgier.
Nu gifter de sig. Snart. Vi ska bara ladda i något år först. Hinna ta ledigt så vi inte missar, klippa ut tidningssidor för att minnas hur väl ställt allt var. I en park ligger några hemlösa. Då får Viktoria och make Haga slott av självaste stadsministern. Och alla nickar glatt och står kvar längst bak i bostadskön för en sunkig etta som kungen inte skulle använda som soprum. Logiken kan någon påkalla. Då svajar viet men enas fort bakom konungen. Längst fram, spetsen av oss. Vi.
Nej, monkarkin är inte hotad så länge vi då och då vill göra något bra. Vara någon. Genom dem kan vi. Sverige kommer alltid vara sig likt.
Snart måste de i skolorna bara börja lära ut hur man blundar. För det som inte är fullt så bra, som vi inte vill stå för. Blundar och tänker på kungen. Eller Ingvar Kamprad. Svajande kornfält, friska vattendrag, vetskapen om allt fantastiskt vi gjort. Vi är ett.
Om man ser stort på det har inte mycket hänt. Vi klipper fortfarande gräset, fast nu sparkar samtidigt Hells Angeles ner en pensionär. Vi sätter fortfarande en blind tro till oss själva som något av ett utvalt släkte medan pundare gör vad pundare gör och dör, åker ut och in och dör igen. Trots att smutsen är borta från gatorna flyr vi staden i jakt på öppna vidder. På landet enas vi som folk, vi måste bara köra igenom förorterna på vägen ut. Sen vajar vinden och rosenbuskar blommar, havet glittrar om det inte vore för algblomningen. De kan vi inte skicka hem var de kom ifrån. Vi bygger pool och använder havet som avfallshink.
Men då och då måste vi göra någonting storslaget. Vi måste sätta rekord. Då är det viktiga viet. Därför knuffar vi vissa utvalda, av blod eller talang, upp för branta backar, bort från skiten. Rakt in i solen. Huvudsaken är heller inte att de faktiskt gör någonting bra, utan att vi är gement övertygade om att de faktiskt gör någonting stort. För Sverige. För viet.
Därför turnerar Lillbabs än. Därför röstar folk i Idol. Därför säljer Aftonbladet lösnummer på kungabröllop.
För högst av alla har vi knuffat ett gäng, en familj av kunglig ätt. Av blod är de utvalda att stå längst fram och göra allt bra. För har dem det bra så har vi det bra. Folket enat, Solliden i sommarprakt. Sverige har skavsår i blodet och hoppas att om vi ger några fri gata så ska det gå över.
Därför stöder vi idiotin. Därför är vi fortfarande en monarki. För att vi tror blint på det goda livet. För ett utvalt fåtal att spegla oss i. Att anamma, att faktiskt känna från alla direktsända födelsedagar i soffan, från julaftnar med kalendrar med folkdräktsorgier.
Nu gifter de sig. Snart. Vi ska bara ladda i något år först. Hinna ta ledigt så vi inte missar, klippa ut tidningssidor för att minnas hur väl ställt allt var. I en park ligger några hemlösa. Då får Viktoria och make Haga slott av självaste stadsministern. Och alla nickar glatt och står kvar längst bak i bostadskön för en sunkig etta som kungen inte skulle använda som soprum. Logiken kan någon påkalla. Då svajar viet men enas fort bakom konungen. Längst fram, spetsen av oss. Vi.
Nej, monkarkin är inte hotad så länge vi då och då vill göra något bra. Vara någon. Genom dem kan vi. Sverige kommer alltid vara sig likt.
Snart måste de i skolorna bara börja lära ut hur man blundar. För det som inte är fullt så bra, som vi inte vill stå för. Blundar och tänker på kungen. Eller Ingvar Kamprad. Svajande kornfält, friska vattendrag, vetskapen om allt fantastiskt vi gjort. Vi är ett.
Kommentarer
Trackback