Blå havet viskar andas

Nytt år och alla lovar sig igen. Har hittat nya vägar och nya sanningar. Jag blir bara frustrerad. Inte av andras val, det gör de säkert bra som de gör. Jag hittar bara inte sanningen. Källan. Eller snarare, jag försöker anamma den men det gör ont och skriker och skär. För det är den som jag måste leva. Det är också den som tar död på allt det här, på orden, berättelserna och lusten. Men jag har levt för länge med påhittade liv, halvlögner och förbannade dikter.

Allt har sitt slut.

Det kommer att ta tid att göra sig av med halvlögnerna, men de lever inte bara här i ordform, de sitter vid min sida hela tiden och är osammanhängande falska. De är inte sanningen och ska jag lova någonting någon gång så är det att vara sann. Det är en tunn linje jag kryper på. Nu skrattar de. Alla förbannat vackra halvsanningar och lögner. De kryper i mitt skin och de skakar mina möbler. Eremithjärtat min salige vän, Snusmumriken med sina rymmarfötter direkt det blir påträngande, Sången med sina lockelser, Mumin med sin skadade oskuld, de namnlösa med sin ondska och alla spöken med sina smygande rörelser av ovisshet. Av längtan efter fallet så de får sin föda. De sitter alla här vid mitt bord om jag vänder mig om. Som ett satans vackert tekalas och jag vet inte om jag ska servera, skrika eller hänge mig åt galenskaperna jag skapat.

Till slut ska de ut. Jag älskar dem för de är mig men när hela jag bara gör ont är det allt runt kärnan som måste bort. Jag kommer sakna dem, men sakna är bättre än att inte kunna sakna alls. De kommer vara med ett tag till, det är som en efterfest bara värden vill avsluta. Ingen går. Det är en fin skuggvärld jag levt i så länge jag kan minnas men nu är jag nyfiken på den riktiga. Sanningen ska ta mig dit, och rädda vad som räddas kan. Räddas vad som räddas kan. För allt är under vatten och de skrattar bara högre.

Räddas vad som räddas kan. Ge det sanningen, hoppas att det överlever.