Blå havet viskar andas

Åskan gick den kvällen du försvann. På riktigt, bådadera var alldeles för på riktigt. Det rycker i Paradis-Oskars minne, i Per Hagmans oro. Allt det där som jag inte tänkte på mer. Rymmarfötter och ett eremithjärta som ömkar sig själv, vad oddsen är har jag inte mod att spekulera i. Det låg oväder i luften men det lade sig när du försvann. Kanske rings vi, så där som man inte tror är på riktigt. Kanske kan jag berätta hur det egentligen var. Inte för att jag ljugit. Bara för att jag kanske kommit på det.