Blå havet viskar andas

Jag har seriösa funderingar över hur hårt man ska behöva leta. Hur många gånger man kan uppleva om sig själv och berätta om det. Jag kan inte förstå hur långt in i sin egen navel man kan tvingas skåda. Kan man inte utskilja problemet är så klart en lösnin längre bort än substituten. Så mycket förstår jag. Det hela leder självfallet ingenstans och gynnar ingen. Ändå blir det en tävling på väg ner. Där en segrare i småaktighet får utse sig själv. För alla söker vi svaren i oss själva när där inte finns någonting kvar. År och ältande har gjort det till en öde gata. Inte heller spökena håller mig sällskap. För de har inte varit här. De vandrar andra gator dit jag sällan går numera. De är flyktiga varelser. Substitut om ni så vill. Men ingen hjälp. Så jag för seriösa resonemang om hur svårt det egentligen ska vara att hitta hem på riktigt.