När ljusen brinner på andra våningen
Det här lyssnar vi på när människor drunknar så att det inte går att ta in. När världen bara borde vara skog som slutar vid havet. Det här, mina vänner, är urskog och gårdar. Urskog, gårdar och kärlek rakt av. Fast den kanske inte finns.
Viljan har ingen självdiciplin
Sommaren står på sin spets, förgänglig. Så känns det som om vi på en minut måste göra allt för att rädda värdigheten. Det är vackert, som en port in till någonting som kunde ha varit. Nu hinner vi inte. Fabriken släpper ut skit varje kväll och skriker ut allt det fördämnda över dem som är tysta. Vi går förbi varandra på folktomma gator. Tänker att tiden är på vår sida. Det finns bara en veranda där vi pratar eller dansar. Dit krävs det vakter.
Förgängligheten. Det är ensamma gator. Jag är feg. Grannen har fest och jag är feg. Egentligen hade han fest igår men jag var feg då också. Tänker på Portugal, tänker att den rastlösa pojken flyr de viktiga frågorna igen. Nu gick minuten och jag stängde dörren för att inte väsnas, tänkte att det var symbolik mer än någonting. Värdigheten fnös, gick, och det här kommer sluta illa.
Förgängligheten. Det är ensamma gator. Jag är feg. Grannen har fest och jag är feg. Egentligen hade han fest igår men jag var feg då också. Tänker på Portugal, tänker att den rastlösa pojken flyr de viktiga frågorna igen. Nu gick minuten och jag stängde dörren för att inte väsnas, tänkte att det var symbolik mer än någonting. Värdigheten fnös, gick, och det här kommer sluta illa.
Ett farväl av en saga snarare än en hyllning av en musikalisk hjälte
Plötsligt satt jag där och visste inte vad jag skulle tycka. Jag bogserades hem men han klarade sig inte. Radion basunerar ut att Michael Jackson är död. Spelar en låt. Jag är stum. Och de benämner honom King of pop, som han själv krävde att de skulle kalla honom. Man kan ju bara hoppas att han hörde det. Den slutliga bekräftelsen, jag var stukad och han som egentlgen fick den, ja, han var död. Enligt radio och så steg solen igen.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Ett rep
För precis ett år sedan satt jag på en bar vilken som helst i New York. Kan inte sluta koppla till det. Har ingenting mer att säga om det. På torget står flera äldre män och tycker att jag ska rösta på Folkpartiet. Jag säger blankt, nästan hånfullt nej, men kan för mig själv inte sluta tänka på vilket folk det är de tror de företräder. Någon borde anmäla dem till konsumentverket för falsk marknadsföring. Det här med folk kanske är subtilt, kanske tror de att de är folkliga. Kanske vill de bara ge sken av det. Jag borde ha svarat att jag inte är det folk de söker. Som mannen som klev in i slutet av föreställningen och han med mikrofonen konstaterar att i alla fall en vis man hittade hem.
I bordet bredvid sitter en man och säger att man inte har något testliv. Det är skarpt läge direkt. Tuggar på sin smörgås. Han ser lite ledsen ut att det hann gå så många år innan han insåg det. Jag tänker på det när jag ser tillbaka år. Det är ingen tid för det. Att leva är att agera. Att kasta sig ut i någonting ingen vet var det slutar. Jag har en plan där. Vi får se.
Jag har i alla fall köpt en ny kudde. Kanske sover jag gott nu. Eller så är sömn inte materialbetingat.
I bordet bredvid sitter en man och säger att man inte har något testliv. Det är skarpt läge direkt. Tuggar på sin smörgås. Han ser lite ledsen ut att det hann gå så många år innan han insåg det. Jag tänker på det när jag ser tillbaka år. Det är ingen tid för det. Att leva är att agera. Att kasta sig ut i någonting ingen vet var det slutar. Jag har en plan där. Vi får se.
Jag har i alla fall köpt en ny kudde. Kanske sover jag gott nu. Eller så är sömn inte materialbetingat.
Morfar tycker att jag är ung
Jag bor som sagt i ett museum. Skulle egentligen släppa ut fåglar från vinden, men några svalor hade ännu inte hittat dit. På ett bort låg en DN från den 26 juni 1950 uppslagen. Nordkorea hade just med rysk hjälp anfallit sin granne i syd. Nio personer har drunknat under midsommarfirandet. Och en svensk har gift sig med en indisk kvinna i San Fransisco. Står det på förstasidan. Fint. Alldeles blekgul och i jätteformat är den med. Där ute borde jag bo. Med det fina ljuset genom de gamla fönstrena medan häggen blommar utanför. Försommar på landsbygden luktar gott och det är kul att leta saker där man kan hitta.
Revolutionären A
Eremithjärtat hälsar på. Gör sig påmind, säger att det är en sällsamt vacker väg vi vandrar. Om det inte vore för allt elände. Som en hinna. Ett flyglarm. En man slår en annan på käften utan minsta tillstymmelse till ilska. Eremithjärtat rycker på axlarna. Honom gör det inget. Inte det han menar, han är ingen blödig jävel. Pollenallergiker och neurotisk med en aldrig falande oro. Över att bli lämnad, om inte själv så med andra. Ett nervvrak till foster av det nya som inte längre är nytt utan börjar bli ganska gammalt, men på något sätt är det som om vi stannat. Inte velat se mer, börjat längta mer bakåt än framåt.
Alltid närvarande. Utan sanningar. Så mycket skräp överallt, i påsar men det läker snart ut igen. Någon skrattar. Eremithjärtat suckar och vll dra sig tillbaka. Jag vill stå och titta en liten stund till på drömmar. Han går och jag måste springa ikapp.
Alltid närvarande. Utan sanningar. Så mycket skräp överallt, i påsar men det läker snart ut igen. Någon skrattar. Eremithjärtat suckar och vll dra sig tillbaka. Jag vill stå och titta en liten stund till på drömmar. Han går och jag måste springa ikapp.
Tinnitus i hjärtat
Det är mycket nu, nästan så mycket att jag känner att jag skulle behöva en almanacka. Men bara nästan. Baksidan på något igår viktigt duger bra i bakfickan. Dongel (rosa) gör inte livet lättare när abstinensen är stor ute i obygden. Jag tänkte i alla fall bjuda på tre fina band som hållit mig sällskap sedan igår.
http://www.myspace.com/csdemoner - Christopher Sander fick fem stjärnor i DN igår. Jag har bara lyssnat på några låtar men förstår varför. Banalt och brilliant. Finns en del fina Astrid Lindgren-tolkningar med.
http://www.myspace.com/loneydear - Också bra.
http://www.myspace.com/theamazingswedes - Är vad de heter. Vet ingenting om honom mer än att han sjunger så det skakar i nerven. Den bra nerven.
Erkänner att det här inlägget har en ovetande mottagare, han heter Jan Wimander och basar över PDOL, en instans som genom åren fått många djupa suckar från mig men också bjudit på fina ögonblick, hångel och eufori. Känner ni honom tycker jag främst att ni ska säga att DLK och Florence Valentine var superba bokningar. Sedan ska ni tipsa honom om de här tre banden för att fortsätta på en bra inslagen väg.
http://www.myspace.com/csdemoner - Christopher Sander fick fem stjärnor i DN igår. Jag har bara lyssnat på några låtar men förstår varför. Banalt och brilliant. Finns en del fina Astrid Lindgren-tolkningar med.
http://www.myspace.com/loneydear - Också bra.
http://www.myspace.com/theamazingswedes - Är vad de heter. Vet ingenting om honom mer än att han sjunger så det skakar i nerven. Den bra nerven.
Erkänner att det här inlägget har en ovetande mottagare, han heter Jan Wimander och basar över PDOL, en instans som genom åren fått många djupa suckar från mig men också bjudit på fina ögonblick, hångel och eufori. Känner ni honom tycker jag främst att ni ska säga att DLK och Florence Valentine var superba bokningar. Sedan ska ni tipsa honom om de här tre banden för att fortsätta på en bra inslagen väg.
Storblommiga rum
Jag tänkte bjuda på lite bilder från ett år tillbaka fram till igår, första maj. De är fina i all sin undermåliga kvalitet och icke-genomtänkthet. Hoppas känslan går fram.
Annars mår jag bra.
Annars mår jag bra.
En presentation av någonting ni inte visste men bör, veta
Hagel är ett löjligt väder som jag gillar. Sagoväder. Ett väder för dem som fortfarande drömmer. Tänker att en dag kan det falla saker från skyn. Grodor som i filmen vilken det nu var. Kärlek bokstavligt menat. Annat än regn och snö. Bomber. Hagel och regnbågar och virvelvindar pekar bortom svart och vitt. De talar till gråzonen. De är någonting annat.
Filmiska sekvenser
1. Jean-Pierre Jeunet
2. Francis Ford Coppola
3. Tim Burton
4. Milos Forman
5. Stanley Kubrick
Ingen dålig femma som toppar min regissörstatistik på Filmtipset för närvarande. Fem herrar, många fantastiska filmer. Och då lämnas ändå stora skapare som Coen-bröderna och Wes Anderson just utanför. I helgen är det De ofrivilliga och Somers town som gäller. Det blir bra tider det med.
Överallt
Man kan förvänta sig himla olika saker med en resa. Det har jag själv fått erfara. Så hittar jag detta. Jag vet inte vad jag ska säga efter detta. Hade fått för mig att det var klimatförstöringen som skulel ta kål på oss, nu väger jag dumhet i den andra handen. Fast i och för sig föder väl de båda varandra.
Topp tio udda (dumma) klagomål som kommit till Thomas Cook och turismorganisationen ABTA:
"Stranden var för sandig."
"Vi köpte ett par Ray-Ban-solglasögon för fem euro av en gatuförsäljare - för att senare upptäcka att det var en piratkopia."
"Ingen berättade för oss att havet var fullt av fisk. Barnen blev rädda."
"Det tog oss nio timmar att flyga hem från Jamaica till England, men det tog bara tre timmar för amerikanerna att ta sig hem."
"Min fästman och jag hade bokat ett rum med två sängar men blev placerade i ett rum med dubbelsäng. Vi håller er nu ansvariga för att jag blev gravid. Det hade inte hänt om vi fått det rum vi bokat."
"Det är för mycket spanska människor. Receptionisten talar spanska. Maten är spansk. För mycket utlänningar."
"Vi tvingades köa utomhus utan luftkonditionering."
"Det är er plikt som researrangör att upplysa oss om högljudda och stökiga resenärer innan vi reser med er."
"Jag blev biten av en mygga - ingen sa att de bits."
"På semestern till Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan varje restaurang serverade curry. Jag gillar inte alls kryddstark mat."
Källa: Svenska Dagbladet.
Att växa upp är ett handeldvapen att inte ta fram
Lite väl mycket Glasvegas kanske men fortfarande en härlig låt av Sveriges bästa band. De gör inte en dålig låt. Och ingen vet vem de är. Jag skrattar fortfarande åt att Love Antell och hans mannar bokades till nationaldagsfirandet i Badhusparken. "Upp på sociala och ner på systemet". Man ska lära sig i tid. 2008 års mest felriktade artistbokning lärde Piteås tioåringar ett och annat om livet.
Musik är bäst på skiva
I tre år i rad fick jag hångla på Trästock. Missade en hel massa musik. Det är de enda festivalminnen jag kan ta ur mitt eget upplevelsebibliotek. Det räcker så, men den här tiden på året. Den är vad den är; festivalsläppen och drömmarnas tid. Varje år samma visa, varje år är jag lika hänförd. Ändå stannar jag hemma. Jag tycker verkligen om musik, men före någon ger mig ett flott hotellrum, gratis öl i plastglas och ett backstage-pass kommer jag inte besöka en. Jag hatar att sova i tält. Jag hatar att jag tänker på hur bra musiken låter hemma när jag ser den live. Jag tycker heller inte om att bli knuffad på, vara smutsig på någon annans initiativ än mitt eget. Därför sitter jag här och jublar över festivalsläpp varje år utan att ens ha en tanke på att vara där när det händer. Kanske jublar jag över attr någon någonstans har smak. Kanske jublar jag över att jag vet hur bra de är. Jag vet inte.
Det finns många festivaler inser jag när jag ser en annons i Sonic för Putte i Parken. Var? Karlskoga. Inflation, ja. Annars skulle jag mer än gärna spara ut skägget och ta på mig den finaste flanellskjortan för Fleet Foxes i Arvika. Se Laakso och Pete Doherty på Peace and love i Borlänge. Vara lycklig framför Kings of Leon på Hultsfred. Eller helt gå i kulturelitextas i Göteborg. Way out West är på alla vis bäst i år. Bon Iver, Wilco, Band of Horses och Anthony and the Johnsons. Jag säger inget mer. Utan konkurrens högst upp på tronen tittandes ner på alla mediokra försök.
Övriga spådomar inför sommaren: Man kommer med så låga odds att bookmakers världen runt somnar kunna se lagom-alternativa-för-att-festivalgeneralerna-kan-pusta-ut-akter på vardera festival runt om i det fantastiska Svea rike. Det smärtar mig att säga att där finns Thåström. Tillsammans med Jenny Wilson, Anna Ternheim, Timbuktu och Damn och Sahara Hotnight är han helt okej men varken farlig eller unik. Längre.
Utöver det, givetvis, en massa schlager, Idol och Takida som inte roar mer än slött ihopskruvade åkattraktioner på lagomt sunkiga gatufest. Håll till godo. Jag kommer alltså inte vara där. Jag kan däremot önska att jag skulle befinna mig i Stockholm och se Dylan nästa helg. Eller ta sista minuten-flyget ner dagen jag får sommarlov för att se Springsteen vara Springsteen.
Jag kan vara helt störd. Men jag längtar än dock till festivalsommaren. I tidningsform jagandes så nära fem det bara går. Jag längtar så det gör ont.
Att vara störst
Bara en sak om hjärtat. Det alla jagar inför ögonen på andra mer än för sig själva.
Vi sliter det ur händerna på varandra för att få hålla det den kommande sekunden. Klassikt mark med föreställningar om att varenda tanke ska gå rätt. För alla. Det stora hjärtat svävar genom rummet för samtliga att vilja ha. Alla de andra små försöken till hjärtan pyser ihop och blir vad de är. Vad alla hjärtan är. En muskel, ett inre organ på golvet till Forever Young.
Hjärtat säger nej. Och går hem med allesammans.
Vi sliter det ur händerna på varandra för att få hålla det den kommande sekunden. Klassikt mark med föreställningar om att varenda tanke ska gå rätt. För alla. Det stora hjärtat svävar genom rummet för samtliga att vilja ha. Alla de andra små försöken till hjärtan pyser ihop och blir vad de är. Vad alla hjärtan är. En muskel, ett inre organ på golvet till Forever Young.
Hjärtat säger nej. Och går hem med allesammans.
En solskenshistoria av ondo
Jag ville göra dig till en myt att ta upp på given signal. Men du blev en vagel som skavar mitt inre öga. Jag vet inte om jag måste döda dig eller prata med dig för att stilla vad du är på insidan av mig.
Att vara varandras nutidskonst
Det här fångar min nära nog hudnära samtid utan att jag ens var där. Tittar på bilder av människor som har platser i mig. Jag vet inte om det är så den tid vi lever i eller jag som hela tiden vill vara nära men inte där. Att stå bakom och kika över axeln på något kusligt sett, känns väldigt nu. Om än det är fantastiska bilder av personer som bara är sig själva som blir konst, eller om det handlar om att åka bort för att stå nära någon annan kultur.
Jag tror inte vi vill gå hela vägen fram. Att kliva in i kortet eller nästa oframkallade negativ kan inte bräcka kontrollen och nästanlusten vi känner av att titta på andra som gör någonting vi också kunde ha gjort. Eller att resa bort, kanske inte ens långt och sitta och se på när någonting sker på ett annat sätt än vad det hade gjort i den egna samtiden. Det är det närmaste vi kommer en tidsmaskin, en bubbelspräckare. Men vi interagerar aldrig. Flanörer från våra egna rymdskepp.
Att uppleva står inte högst, det är bara den ljugna premissen till varför vi gör. Egentligen mår vi som bäst när vi står alldeles nära, andas och immar vad som kunde ha varit jag, och sedan inte låter mer hända. Att låta tankarna skena kring vad vi sett, hålla en monolog om vad vi vet hände men aldrig såg eller förstod. Att låta någon annan ta besluten faller sig inte bara för det svåra, nej, även de minsta överlåter vi åt andra runt omkring oss. Som kunde ha varit vi.
Det behöver inte ens vara kul, bara det kunde ha varit jag där. Det är min nära nog hudnära samtids existensiella upplevelselära.
Jag tror inte vi vill gå hela vägen fram. Att kliva in i kortet eller nästa oframkallade negativ kan inte bräcka kontrollen och nästanlusten vi känner av att titta på andra som gör någonting vi också kunde ha gjort. Eller att resa bort, kanske inte ens långt och sitta och se på när någonting sker på ett annat sätt än vad det hade gjort i den egna samtiden. Det är det närmaste vi kommer en tidsmaskin, en bubbelspräckare. Men vi interagerar aldrig. Flanörer från våra egna rymdskepp.
Att uppleva står inte högst, det är bara den ljugna premissen till varför vi gör. Egentligen mår vi som bäst när vi står alldeles nära, andas och immar vad som kunde ha varit jag, och sedan inte låter mer hända. Att låta tankarna skena kring vad vi sett, hålla en monolog om vad vi vet hände men aldrig såg eller förstod. Att låta någon annan ta besluten faller sig inte bara för det svåra, nej, även de minsta överlåter vi åt andra runt omkring oss. Som kunde ha varit vi.
Det behöver inte ens vara kul, bara det kunde ha varit jag där. Det är min nära nog hudnära samtids existensiella upplevelselära.
Sammanbrott med blånade händer
Poesin ska visst springa omkring här någonstans men jag är på dåligt humör i det mörkaste av rum. Betalar en räkning jag inte ens vet vad för. Tänker att det är en del av någonting som är väldigt fel. Jag saknar de svulstiga orden för att förklara hur jag fryser eller hur andnöden kommer och går. Varje dag då jag kör samma väg och lyssnar på samma radiopratare fast de är olika spelar ingen roll så går samma tankeslinga genom mig. Den om hur jag gifte mig med ensligheten och slöt broderskap med skenheliga sanningar. Bara för att fegheten höll sitt vapen mot min tinning. Det är ingen storslagen vardag. Jag vill inte att vara en hjältesaga, men jag stör mig på hur liten cirkel jag skulle behöva dra för att markera allting. Jag behöver bara köra den där vägen i snörök.
Jag skulle behöva sluta med metaforerna kring vägen, kring bilarna. Det vore ibland skönt att hamna på inkasso. Köra åt fel håll. Igen. Göra ett misstag bara för att veta att man gjort det, då skulle det inte gnaga. All feghet och allt ältande är bara misstag som aldrig blev gjorda. Det hela leder ingenvart. Det bara är. Därför skulle jag inte ha betalat den där räkningen.
Jag hoppas poesin är död, verkligen. För mig fanns den aldrig.
Jag skulle behöva sluta med metaforerna kring vägen, kring bilarna. Det vore ibland skönt att hamna på inkasso. Köra åt fel håll. Igen. Göra ett misstag bara för att veta att man gjort det, då skulle det inte gnaga. All feghet och allt ältande är bara misstag som aldrig blev gjorda. Det hela leder ingenvart. Det bara är. Därför skulle jag inte ha betalat den där räkningen.
Jag hoppas poesin är död, verkligen. För mig fanns den aldrig.
Ett fenomen under luppen
Jag har fått provsmaka på den stora hajpen Spotify som drabbade Sverige med fria inbjudningar och blogghajpning när 08 blev 09. Jag vet inte, det är väl både upp och ner. Det tar ju dumt radiolyssnande med än mer idiotisk reklam och youtube-festerna ett steg längre men är det verkligen så bra?
Det är beundransvärt hur man lyckats få så mycket musik gratis, men däri ligger också den största problematiken för mig som skiter i om man kan ta med musiken i mobilen; Mycket men extremt långt ifrån allt finns. Och så pass kommersiellt är fenomenet att det jagar rättigheter till musik som många efterfrågar. Den ständiga debatten om fin och ful kultur tar ytterligare ett språng och landar någonstans halvvägs. Det behöver för den delen inte vara vidare smalt för att inte finnas i fältet efter gjord sökning. Av 40 album på Svenska Dagbladets skribenters årslistor gick inte att hitta hur gärna man än ville.
Ett annat problem är också att man inte hittar nya låtar och artister att gilla. Man hittar det man vill lyssna på och som man redan visste om var bra. Aldrig tips på vad man kan tänkas gilla och därför är det en dödfödd återvändsgränd rent lyssningsmässigt. Då man varken får råd för vidare lyssning eller hittar de spännande nysläppen från nöjessidorna blir Spotify bara en parentes i kampen om att hitta det nya sättet att lyssna på musik. CD och TV är redan historia, en sådan Spotifyhajpen inte kommer ha förändrat.
Och de får konkurrens, och utan att vilja vara olyckskorp kommer det här bli en köpbar tjänst bland andra eller så belamrat av reklam att det faller på brist av musik.
Det är beundransvärt hur man lyckats få så mycket musik gratis, men däri ligger också den största problematiken för mig som skiter i om man kan ta med musiken i mobilen; Mycket men extremt långt ifrån allt finns. Och så pass kommersiellt är fenomenet att det jagar rättigheter till musik som många efterfrågar. Den ständiga debatten om fin och ful kultur tar ytterligare ett språng och landar någonstans halvvägs. Det behöver för den delen inte vara vidare smalt för att inte finnas i fältet efter gjord sökning. Av 40 album på Svenska Dagbladets skribenters årslistor gick inte att hitta hur gärna man än ville.
Ett annat problem är också att man inte hittar nya låtar och artister att gilla. Man hittar det man vill lyssna på och som man redan visste om var bra. Aldrig tips på vad man kan tänkas gilla och därför är det en dödfödd återvändsgränd rent lyssningsmässigt. Då man varken får råd för vidare lyssning eller hittar de spännande nysläppen från nöjessidorna blir Spotify bara en parentes i kampen om att hitta det nya sättet att lyssna på musik. CD och TV är redan historia, en sådan Spotifyhajpen inte kommer ha förändrat.
Och de får konkurrens, och utan att vilja vara olyckskorp kommer det här bli en köpbar tjänst bland andra eller så belamrat av reklam att det faller på brist av musik.
Välkommen kulturen
Idag skrattar jag lite åt Aftonbladets kultursida. Inte åt det faktiska innehållet som många gånger kan vara rätt bra utan åt hur svår den är att hitta. I tidningen är sidorna rätt lätt att hitta med passande överskrifter. Jag som många spenderar inte längre pengar på kvällstidningar utan konsumerar internetblaskor. Och där är Aftonbladet Kultur svår att hitta.
En guide:
Från startsidan skriver du kultur i sökfältet. Resultatet öppnas då i ett nytt fönster. Som trea i listan kommer så länken där man hamnar på kultursidan.
Jag vet inte om det är systematiskt att man försöker dölja undan det "fina" då det "fula" är så få klick bort som möjligt. Det är det som har karaktäriserat Aftonbladet så länge jag minns, säkert längre. Dumma gottandet i sådant som den breda massan köper. Smaskigt och folkligt. Det är också kul att byline-bilderna på kultursidorna är rena kopier av dem som finns på DN, där kulturen står i zenit.
Så kul var det kanske inte. Över huvud taget, men ajg skrattade.
En guide:
Från startsidan skriver du kultur i sökfältet. Resultatet öppnas då i ett nytt fönster. Som trea i listan kommer så länken där man hamnar på kultursidan.
Jag vet inte om det är systematiskt att man försöker dölja undan det "fina" då det "fula" är så få klick bort som möjligt. Det är det som har karaktäriserat Aftonbladet så länge jag minns, säkert längre. Dumma gottandet i sådant som den breda massan köper. Smaskigt och folkligt. Det är också kul att byline-bilderna på kultursidorna är rena kopier av dem som finns på DN, där kulturen står i zenit.
Så kul var det kanske inte. Över huvud taget, men ajg skrattade.
Enkla tider bytes:
Vi har bytt år, det är sant. Det har hänt förr och det kommer hända igen. Det är något visst med nya år; nya möjligheter som varit öppna hela tiden blir tydliga, förändringens vindar ska oupphörligt blåsa en tid för att försvinna in i myllret av det nya året och mojna lite. Det blir så tydligt att våra liv styrs efter kalenderåret. De tolv månaderna skulle kunna börja var som helst, men vi väljer att ta nya tag när december somnar och januari är det som gäller. Vi kuvar våra liv runt denna eviga cykel. Precis som med förväntingar och målsättningar. Allt står där och väntar på oss. Nu har vi passerat till nästa anhalt, nästa år. Det gick ganska odramatiskt till, i alla fall för mig finns inga större nya tag att ta, mål att sikta på. 2008 var året då jag lade upp en plan, i vaga former. Jag pratar med mig själv och utvärderar kontinuerligt. Det känns bra. Därför var nyåret mer en chans till mental avkoppling.
Jag kan älta 2008 i evighet, men jag har ingen lust. Ni vet redan vilken musik ni lyssnade eller borde ha lyssnat på, vilka filmer som gällde. Mina bästa dagar var bra, men jag känner inte för att brodera ut dem. Det finns få kort från dem men de värmer lagom när jag tänker på dem.
Det enda som gnager just nu (förutom ekonomi) är att jag inte har något äventyr att planera och leva för inför. För det är ju så det har varit de senaste åren. Nu är det en jämn ström av vanligt liv. Jag har övergivit tankarna på att det är ett större äventyr och ta planet någonstans för att sedan gå i andras fotspår och tänka att man är unik. Jag har gjort det och ångrar mig inte. Nu söker jag lojt, men än dock, efter någonting helt annat att fokusera fast mig på. Det går så långt att jag googlar äventyr + annprlunda resa men får inga vettiga träffar. En bra vän är på väg till Indien, kanske är hon framme. Det är varken landet eller resesättet som lockar mig, det är bara känslan som hon säkert känner. Av att allt är nytt.
Det tänker jag mycket på nu. Hur jag ska stilla rycket i benet, centran i hjärnan som behöver stimulans. Och hur jag ska få in det i allt det andra. Att vi byter år betyder mindre då. Man skriver datum så sällan numera.
Jag kan älta 2008 i evighet, men jag har ingen lust. Ni vet redan vilken musik ni lyssnade eller borde ha lyssnat på, vilka filmer som gällde. Mina bästa dagar var bra, men jag känner inte för att brodera ut dem. Det finns få kort från dem men de värmer lagom när jag tänker på dem.
Det enda som gnager just nu (förutom ekonomi) är att jag inte har något äventyr att planera och leva för inför. För det är ju så det har varit de senaste åren. Nu är det en jämn ström av vanligt liv. Jag har övergivit tankarna på att det är ett större äventyr och ta planet någonstans för att sedan gå i andras fotspår och tänka att man är unik. Jag har gjort det och ångrar mig inte. Nu söker jag lojt, men än dock, efter någonting helt annat att fokusera fast mig på. Det går så långt att jag googlar äventyr + annprlunda resa men får inga vettiga träffar. En bra vän är på väg till Indien, kanske är hon framme. Det är varken landet eller resesättet som lockar mig, det är bara känslan som hon säkert känner. Av att allt är nytt.
Det tänker jag mycket på nu. Hur jag ska stilla rycket i benet, centran i hjärnan som behöver stimulans. Och hur jag ska få in det i allt det andra. Att vi byter år betyder mindre då. Man skriver datum så sällan numera.