Blå havet viskar andas

Regnet bara vräker ner. Regnet vräker ner för mig. Det regnar för att jag ska få ta mig en totalt oförtjänt sovmorgon till. Det faller för att jag ska kunna ligga på marken och tänka att det är helt underbart skönt. Att vara blöt är nog bland det bästa en människa kan vara. Så måste vi göra. Så positviva måste vi låta oss vara. Annars är avgrunden nära. Och idag försöker jag verkligen vara en positiv snubbe vilket chockar många.

Sen regnar det även för att jag ska få ösa båten och min I-pod är trasig och jag har inte fått lyssna på musik på flera månader. Kanske med för att regn är lite deppigt så där. Läsa en bok och känna sig avskärmad. Fast allt kretsar kring mig. Givetvis. Allt handlar om mig för en gångs skull. Så ta för allt i hela världen inte mitt regn! Jag är fan i mig Gud.

Radion spelar smäktande Bee Gees. Inte riktigt vad jag behövde höra just nu. Jag slår av och lyssnar på tystnaden. Hemma har Jonas Gardell på något mystiskt sätt gått i gång igen. Han är inte lika kul som för en timma sen. Jag slår av honom med.

Ser på det där meddelandet som gjorde mig så glad. Det är verkligen gammalt nu. Jag gräver i historieböckerna och hittar sådant jag skrev då. För två år sedan, det var sommaren 2005, barn. Gud bevars. Saker verkar inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Det enda som har bytts ut är namn och ja... lite annat med. Jag skriver om parkbänkar, solar som cirklar iväg och jag bjuder på sångrader ur Pink Floyds Wish you were here. Fortfarande en av världens bästa låtar. Jag slås över hur vackra alla de ord jag skrev då, på ett community ljusår härifrån, verkligen är. Hur mycket de betyder för mig. Funderar på att skriva ut dem alla. Ge ut till världen med små förklarande eftertexterr. För jag är rädd att det bara var jag som förstod. Den stora kärlekskrigaren jag försökte vara då. Rädda mänskligheten när jag borde ha räddat mig själv. Men jag skulle vilja ge ut det jag skrev då. Fast det blir nog refuserat. En egen liten bok bara för mig, kanske?

Vad jag egentligen ville säga är att tiden går. Men det är bara yta som förändras. Vi är fortfarande vi och allt vi gjorde finns kvar i oss. Visst?

Jag har städat idag. Så gott det gick. Det behövdes verkligen och är inte helr okej ännu heller. Det mesta finner ingen plats, står mest och väntar på att bli flyttat någon annanstans. Jag hittade i alla fall fem pennor, en oanvänd kondom och en hel massa femtio-öringar i mitt städryck. De förvaras nu alla i en burk. Jag tror att jag behöver en städkonsult. Nej, jag tror att jag behöver någon som vill hyra ut en lägenhet för praktiskt taget ingenting. Så jag får någonstans att flytta alla mina saker och få någon sammanhang på dem.

Nåväl. Just nu  är allting bara saker staplade på varandra väntandes på nästa drag. Det är ett tema, mina vänner!

En festivalhelg har kommit till sitt slut. Och som alla andra år känns det som om sommaren börjar vara slut med. En saknad växer sig stark så här på söndag. En saknad efter den sista veckan som varit intensiv. Fast än jag ibland klagat på småsaker har det varit kanon. Det känner jag nu. Har haft en tendens att hamna ensam inne på området utan att träffa nästan någon. Fredagen var den ultimata ensamvandringen efter att jag tappat Jocke i öltältet. The Ark tycker inte jag levererar. Samma sak som för tre år sedan. Inget nytt under solen och de bra låtarna är fortfarande de gamla. När inte ens kärleksbudskapet känns äkta eller när det inte spelar Tell me this night is over, tröttnar jag. Arken håller på att förlisa för min del. Mando Diao däremot är bra. De håller i alla väder. Fast än jag är ensam och alla är grisiga och vill se mig på marken är det bra. Sen träffat jag Jonny och Sofia. Jonny sjunger Mister Moon fast inte Mando gör det och när den väl kommer så blir det nog kvällens höjdpunkt.

Lördagen jobbas bort och det gäller att inte lägga sig ner, då somnar jag. Förfest hos Jocke och när vi blir av med hyperkidsen från Boden blir det bra. Drar in med den dynamiska duon Alle och Kalle. En tappar vi på vägen och en tappar jag efter Sahara Hotnights. Ensam igen. Jag vandrar, ströträffar någon. Träffar Anna som drar med mig till The Sounds som jag verkligen inte har någonting för. Publiken har vässat armbågarna och jag tappar kläder och fotfäste. Efter det går det fort och plötsligt börjar det kännas som det är dags att vända hemåt. Jag träffar på Amanda som inte tycker att jag ska köra hem i mitt tillstånd så jag bjuds på skjuts. Mycket vänligt. Sen sover jag till nu.

Slutsatser: Jag verkar ha en förmåga att tappa människor bland andra människor. Och Pdol är kul med.

Snacka om namedropping i det här inlägget med! Jag törs inte ens räkna.

Pdol har dragit igång och jag jobbade mig in i det. Erik manade på och hävdade att vi tjänade 1,66 kronor i minuten på att göra inte mycket alls. Då blev vi andra glada. Fulla medelålders framför countryscenen spontandansar helt utan tankar på en morgondag. Den skäggiga mannen som alltid sitter på stan i Luleå Hockey-keps visar sig vara en skön människa. Han gillar hårdrock men är absolut inte något fan av vare sig statsministern eller presidenten i staterna. Så långt är vi nog överens. Ett härligt skratt är han begåvat med också.

Euskefeurat är inte riktigt min grej. Jag kan se dragkraften men inte alls njuta av den till fullo där framför mig. Drängfylla och hög medelålder, då kan man sjunga om det mesta och misslyckas. Vi ramlar in och blir alldeles till oss över ett band som visar sig vara Det Funkar. Det gör det verkligen med. Jag vill ta hem sångerskan men det blev inte av. Den rappande killen klarar bandet sig bra utan, fast inte han utan dem om vi säger så. Sen sjunger Maia Hirasawa och det är mest väntansmusik innan jag åker hem. Pdol har börjat och fortsätter imorgon med nya episoder. Då ses vi.

En helkväll en onsdag som gjorde gott. Ledarfest för handbollskolan och nästan alla dök upp. Den äldste som talade om att supa några under bordet låg där rätt tidigt själv. Inte bokstavligen men en bil tog han från den festen. Hans kompis kändisen tog vägen via diskhon till samma bil hem. Givetvis serverades det kaffe och skrattades en hel del med. Det är en bra blandning av människor som går väl ihop. Sjalteorin skördar offer men jag är inte övertygad. För det enda som en sjal har lyckats höja är väl Baas. Jocke behöver inga assesoarer att tala för honom. Det är redan bevisat.

Många kort togs det med. Jag är inte fotogenisk på många av dem. Ett internt skämt blev verklighet och nu har jag ett helt album uppkallat efter mig och, givetvis, Alexander på pixbox. Det är stort om något. Alla kvällar tar slut, så även denna men det var en bra tillställning.

Jag hatar hur allting hänger i luften. Så retsamt.
Jag hatar att vara så stressad så man vaknar av att magen gör ont.
Jag tycker heller inte om att jag gnäller över det. Mitt väsen i en burk.
Reserv tretton till ett liv någon annanstans.
Vilket nummer jag har på listan här har jag inte listat ut.
Alla reserver på lust är tomma då de ska vara fulla.
Ikväll, ikväll är det inget sådant på gång.
ikväll bombar vi oss tillbaka till stenåldern och tänker inte mer på saken.
Rätt medicin en onsdag.
Jag är en man. Haha.
Fint väder är det med.
Då kör vi, Kristian.
Jag hatar hur allting blir som det blir, står en upp i halsen, men jag älskar mycket med.
En vacker dag bloggar jag om det.
Ring om ni vill höra vad jag älskar idag. Det blir kul.

Man kan inte tvinga folk att säga vad man vill att de ska säga. Varför surrar en sådan mening i mitt huvud ikväll? Jag tänker på ingen särskild. Faktiskt. Folk säger vad de vill vare sig jag blir glad eller inte över det. Det borde jag ha lärt mig. Fast då och då chockar det mig. Folk säger så konstiga saker. Eller säger ingenting alls. Det styr jag inte över. Fast det är lite av det som snurrar i mitt huvud.

Jocke ringde nyss och sa att han saknade mig. På parkeringen med de andra högljudda kamraterna. Mört har ringt flera gånger utan att vela någonting. Jag har vänner som bryr sig. Så är det verkligen. Kanske skulle jag valt att vara med dem fast jag inte har någon lust. Jag vill ju umgås med dem men tankarna är på annat håll. De ska ju inte komma i andra hand (pik?). Aldrig. Fast ensam med alla dessa funderingar som inte kommer lösa sig ikväll ändå, en sådan här vacker afton, är slöseri på livskvalitet...

Kära Trästock. Så även i år, om än en ytterst kort visit. Svårt att summera detta hektiska dygn jag har bakom mig. Det var inte riktigt samma sak. Det måste ändå sägas. Inte samma camp nere på campingen, det saknade jag verkligen. Vi levde billivet vilket funkade det med. Och bilen ja, den är vad den är. Inte alltför fungerande för tillfället men den bjöd oss på fin förfest på en bensinmack, skön sängplats och slapp lördag i väntan på hjälp hem. Annars var medelåldern låg och emo-faktorn fortsatt hög. Det är första året jag inte hånglar alls på kära Trästock. Det gör inget. Den traditionen var det också dags att bryta. Bra.

Marit Bergman gör mig alltid glad. Det är hon bra på, jag lyssnar inte längre på henne men man blir sannerligen glad av att se henne tralla på från scenen. Svenska akademien gör en grym spelning. Sagda tvåtusen dansar som i extas till svensk reggae och bengaliska eldar. Det gör ingenting att man inte hör vad de sjunger, det gungar bra ändå.

Nu är jag hemma. Ett dygn fick duga. Kanske var det ett avsked. Vägen mellan campingen och området var lika vacker och lång som vanligt men ändå var det annorlunda i år. Det måste sägas.

Idag fyllde jag i ett felformulär till Verket för HögskoleStudier. Jag skulle ha haft ett brev här nu så att jag något sånär kan planera min höst. Det kommer inte. morgon efter morgon länsar jag postlådan och hittar reklam och räkningar till inte mig. Då är det dags att agera!

Mitt meddelande löd:

Får jag mitt antagningsbesked NU era underpresterande oduglingar på verket!

Nej, så löd inte mitt meddelande. Det var ytterst formellt och torrt. Förhoppningsvis får jag ett lika formellt och torrt svar tillbaka. Detta var bara andemeningen. Förhoppningsvis får jag snart svar och kan stryka ytterligare en punkt från min ganska tomma lista.

Jag kunde absolut inte sova i natt. Det är egentligen helt oförklarbart. Förutsättningarna var näst intill perfekta. Sömnen kom inte. En lång nattpromenad hem ensam just innan regnet började smattra mot taket. Alldeles rena sängkläder som luktade gott. Inte för varmt inte för kallt.

Då borde man kunna sova. Det gjorde jag alltså inte. Jag läste lite. Svarade i telefon och sa "Nej, jag vill inte" och låg och funderade. I natt hoppas jag få sova gott för vidare kamp. Dit är det dock några timamr av ovisshet och sysslolöshet.

Oj, den här låten. Kan det bli mer klockrent. Salem tar fram en känsla som dominerar. Jag kan inte låta bli att tala genom musiken en aning. Därför blir det ingen texrad. Bara ett underbart vackert litet låttips en sådan här mulen dag mitt emellan. Salem Al Fakir. It´s only you.

Undrar när han sommarpratar? Det får jag inte missa. Han verkar så dumglad när han svänger sitt hår. Det får mig att le alldeles för mig själv.

Alla har saker de stör sig på. Det kan vara stora sådana, eller små. Jag är en sådan som hakar upp mig på de små detaljerna. Det kan verkligen vara ingenting. Skor är en grej, jag klarar inte av skoaffärer och folk med fula skor har fått groteskt elaka behandlingar. Fast jag skäms inte. Jag har skor själv, alla inte helt vackra men på något sätt får jag vardagen att gå ihop.

Idag har jag kommit på ytterligare en sak som stör mig. Hobbyfotograferna från helvetet. De är överallt! Knäpper upp sin kamera inställd på automat och tar ett sött litet kort på en humla. Visst, det finns gott om duktiga fotografer. Alldeles för många. Arbetslösheten är nog skyhög. Men jag menar, räcker det med en kamera för att få kalla sig fotograf? Visst visst, jag är en anhängare av att följa sina drömmar och jag tror på att man kan vara mer eller mindre självlärd på det man gör. Ändå ser jag rött. Men nej.

Dagens räknade hobbyfotografer från helvetet: 5. Vi bor i Piteå, det ska liksom inte vara möjligt. En tar kort på en parkbänk. De blir så malliga med, pratar om sin utrustning och säger "Ja, jag fotar en hel del". Sen hittar man bilderna på kära pixbox och seriositeten försvann. Hips vips! Sen drar de fram gången när de fotade en bekants bröllop och stoltheten lyser. Ja, usch.

Och ju större objektiv de har ju större amatör verkar vara regeln. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så hemst. Alla har väl sina hobbys och jag behöver ju inte vara med på kort. Om jag inte vill. Lite kan det vara tanken jag har om att man inte behöver ta kort på allting. Det är inte nödvändigt. ibland är ett ögonblick vackrare i minnet än på vilken hobbyfotografs negativ som helst. Jag kan börja må illa när jag ser en gammal bild. För det var inte så det var, det var inte så jag mindes det. Ögonblicket. I och med att det för alltid finns på en bit papper eller som en fil i en burk, går det aldrig att göra till en saga. Ögonblicket går aldrig att göra vackrare än fotografiet. Kanske kommer jag få ångra mig när jag är 75 och senildement. Där jag sitter med mina sagor och yrar om natten.

Då ringer jag er, kära hobbyfotografer från helvetet. Då ska ni få visa era alster och glänsa. Som de arbetslösa hjältar ni är.

På färska bloggen pjblogg.blogspot.com hittar man mycket spännande. Det är en bilderblogg utan vidare mycket visdomsord. Fast han tar det på allvar. Han knäpper här, han knäpper där. Bland allt det underbara finns det en bild på mig i badmundering. Grädden på moset är bilden på Baas när han är ett arsle. Det är vad man kallar en fantastisk ögonblicksbild. Om jag kunde länka skulle jag göra det.

Det var verkligen skönt med en paus. Undrar om det någon gång varit skönare med en stund utanför sig själv. Trots att jag inte har någonting att säga, lite ljög jag allt, så går tankemotorn varm. jag vet att jag i vanliga fall, så även nu, inte har mycket att fundera över som betyder någonting men det är just det. Ju mindre man har att tänka på ju mer tänker man på varje liten sak. Ungefär vid 21.23 höll jag på att bli tokig. På allvar och fullt ut. Inga andningsproblem eller jobbiga människor utan jag vill bara inte tänka mer.

Då är det ytterst bra med vänner som gillar natten. Mer eller mindre lediga vänner. Bada och skjuta lite basket. Det är helt öde nästan. Lite struntsnack och man funderar inte så mycket djupare än vad man talar. Bollar kanske har den effekten.

Sömn vankas det nu. Jag kommer ligga och fundera länge och väl. Det vet jag, säkert kommer jag skriva ner någon lustig formulering när jag just ska somna och allt börjar om igen. Jag har varit här förrut. Jag vet hur jag är. Jag skulle vilja säga att jag lärt av mina misstag men jag är inte säker. Ser samma gamla felaktiga stig där. Funderar lite till. Ibland är det jobbigt att vara sig själv. Önska mig sömn och välgång, kamrater. Puss.

Plötsligt känns det som jag sagt allting. Till alla i alla sammanhang. Det är en skrämmande tanke, är mina ord slut nu? Det är inte alls på ett dejá vu- aktigt sätt. Inte alls, det här är inte New Age. Det är mer "Fan, det där kan jag ju inte säga. Det har ju han/hon redan hört" eller så är sinnet bara helt blankt. Det här var alltså jag. Som behöver ämnen att diskutera, skvaller att gottas i eller känslor att bemästra. Nej, nu ljög jag. Det senaste har jag.

Flera möten idag, måhända med personer som inte är en del av min vardag, då jag absolut inte hade ett ord att säga. Alla personer jag mer eller mycket tycker om, på diverse sätt. Fast det fanns liksom ingenting att säga. Det vanliga, ja jag mår bra, det är fint väder, pengar är bra att ha och framtiden ser ljus ut. Kul att ses, hejdå.

På tal om att allting är sagt så är framtiden tilbaka. Som ett brev på posten så kommer han när det vankas något sånär avgörande val här i livet. Nu lurar han runt alla hörn, igår förföljde han mig ut till bilen. Jag tittade mig flera gånger över axeln. På flera bloggar och i verkliga livet talas det antagningsbesked, flyttar, resor, pengar. Och jag är totalt spyless! Inte att folk är fundersamma eller så, mest över mig själv. Jag vet ingenting. Tar inte reda på någonting. Upprepar samma fraser till i stort sett samma människor. Tänker massor men allt går i cirklar. Visst hade jag sagt allt?

Det är mycket nu känns det som. Allt går varmt. Fast det är ganska enkelt, inga orosmoln på min himmel. Nästan tråkigt tomt. Det handlar bara om att säga vad man tänker och känner. Det tycker jag är svårt. Både i efterhand och på förhand. Lättare att prata i cirklar. Aldrig har jag haft problem att stå för en åsikt som inte är en känsla. Jag är felskapt. Jag är ensam och jag är feg.

Idag är det fredag och jag behöver sova, hitta mitt 80-tal. Allting snurrar, speciellt mitt huvud.

Jag har varit borta. Kanska var det någonn som reagerade. Jag är nu frisläppt. Jag är hemma och klockan är två men skulle lika gärna kunna vara midnatt. Den här känslan infinner sig en gång om året. I juli sedan fyra år tillbaka. Handbollskola och avskärmning från den övriga världen i fyra dagar. Alla tankar på utsidan. Den trygga familjen på insidan. Det luktar sporthall. Som Jocke sa var det nog det bästa året. De två senaste dygnen har varit tärande på många olika sätt men har även innehållit flera ögonblick som kan bli sommarens toppar.

Jag är trött och förvirrad och hoppas att det märks. På väg hem tittade jag på träden och insåg att jag knappt varit ut. Förutom när vi spelade brännbollshandboll. Det regnar än. Som frisläppt ur fängelset helt ny med illaluktande fötter. Man ska heller inte dricka så här mycket kaffe, även om det är underbart. Jag minns att jag lovat mig själv att göra någonting nu. Jag får se, när jag kommer ikapp mitt vanliga jag.

Jag har jobbat ideellt och umgåtts med bra människor. I sådana lägen älskar jag mig själv.

Vilken hemfärd. Anja Persson pratar om sig själv och det regnar ännu. Allt glider på som det ska. Snart är vi hemma. Då dör allt. Anja dör, jag tittar mer på stereon än på vägen och diket är nära. Sen dör allt annat. Antnäs blir ändstation på denna jungfrufärd med min mattröda Saab 9000. Sen var det det där med den sista biten hem. Den är inte så lång men ack så viktig. Vi står under en bro och måste gömma ekipaget. Bara att knuffa på. Uppförsbacken är tung men med hjälp av två vänliga entusiaster från Niemisel kommer vi upp. Då är det tur att alla vänner är alkolister och att det regnar. Det är verkligen toppen. Då mår man bra. Min syster har en vän med en pojkvän med en fin bil. De kommer ett tag senare. Då har någon redan tagit varningstriangeln och Tomas Andersson Wijk har sjungt Carola så mycket bättre än Carola någonsin kommer att göra. Stackars stackars, Carola, vad ska gud säga?

Nu är vi hemma. Imorgon är en ny dag alldeles upptagen.

Tre dagar och ett år borta.
Inte nämnvärt sökt. Knappt allt. Jag funderar seriöst på att skippa det här med telefoni helt och fullt.
Man tänker mycket när det dagliga sällskapet så gott som försvinner.
Väl hemma vet jag ingenting. Allt står kvar.
Tre dagar och ett år ändrar ingenting.
Bara en paus i solen.

Picnic var bra. Min dag behövde verkligen det. Att bara ligga där och vara ingenting. Det kändes bra. Det skulle jag kanske sagt. Det är en filt och valfria tilltugg. Det är ju egentligen inte mer, slår det mig. Kanske är det det brunögda sällskapet, de ibland annorlunda diskussionerna eller bara känslan av att det här hände inte igår. Picnic var bra.

Sen det här med att köra fort genom allt det som känns som mitt. Som ett stort grönt myller av hemma. Det kan jag inte riktigt förklara. Så har det alltid varit, efter möten som inte händer dagligen. Förrut var det kära cykeln, nu flyger Forden genom sommaren och int en käft ser mig köra på tok för fort. Bara för att saker är så.

Dagens sång och texrad(er). Bruce allsmäktig i mitt sovrum och mina tankar går dit de så ofta gör nuförtiden. Det ska inte vara enkelt:

I came for you, for you, I came for you, but you did not need my urgency
I came for you, for you, I came for you, but your life was one long emergency

Jag funderar igen. Har gjort det ett tag. Nu handlar det om alla människor jag inte känt kärlek för, som jag inte flörtat med genom några fina ord eller liknande. Det handlar om alla jag verbalt avrättat. Tänker på dem och vad de betyder. Hur många är de till att börja med? Om man räknar med alla de foppatoffle-användarna är det säkert miljoner. Fast de står jag för. Än idag. De är döda i mina ögon.

Tankarna glider vidare. Det handlar om kändisar jag inte tyckt om. Och skrivit om så, med. De har nog aldrig läst vad jag skrivit, inte deras vänner heller. Men min tanke går ungefär som följer. En gång skrev jag att Linda Isacsson oralsexat sig till alla sina jobb. Kvinnan är helt talanglös. Något jag tycker, ja. Men sexandet kan jag inte stå för. Det är elakt och det är förtal. Hemska jag. Här kommer kärnan, essensen av allt. Jag hade aldrig, jag menar det, skrivit så öppet om någon utanför löpsedlarna. Fast jag kan tycka det. Här hemma handlar det väl mer om vem ens familj oralsexat fram ett sjysst jobb från. Inte ett namn.

Är man inte människa för att man befinner sig i det offentliga rummet? Ibland kan man absolut undra. Jag tycker ju faktiskt det. Det är skönt när politiker går på porrklubb eller ramlar över trottoarkanter. Så länge de inte debatterar mot porrklubben eller stått för byggnationen av trottoaren. Hos andra ramaskri, hos mig beundran. De är ju inte mer än människor. Så finns det totalt värdelösa människor här i Piteå så borde de ju finnas i tv eller i riksadagen. Det gör de. Det borde jag ju tycka är bra. Jag ber inte om ursäkt, man ska stå för vad man skrivit, men jag ska aldrig mer tala ont om Linda Isacsson eller någon annan känd persons sexliv här. Fast det blir ju så mycket roligare så! Med grupper är det en helt annan sak.

Se upp pingskyrkliga och golfspelare, säger jag bara!

Jag vill inget annat än att skriva det där stora eposet. Den storslagna poesin.
Just i detta nu.
Det skulle passa så. Mina händer behöver den stora poesin att krama hårt.
Idag läste jag ett stycke fina ord.
Jag ger inte iväg mina källor.
Jag vill inte ge iväg min dumhet och naiva kärlek.
Inte så. Inte nu. Inte för poesin.
Bruce håller mig fortfarande sällskap. Han har tagit mig genom helgen.
Fast jag hörde en finare sång på radion. Den tog slut.
Fast det känns bra.
Det gör det.
Fast alla barn är bättre än mig i fotboll och jag går på fest och hatar mitt hår.
Tänker på det hela tiden.
Går hem.
Det är lugnt.
Det nappar inte och poesin överlämnar jag till andra.