Blå havet viskar andas

En festivalhelg har kommit till sitt slut. Och som alla andra år känns det som om sommaren börjar vara slut med. En saknad växer sig stark så här på söndag. En saknad efter den sista veckan som varit intensiv. Fast än jag ibland klagat på småsaker har det varit kanon. Det känner jag nu. Har haft en tendens att hamna ensam inne på området utan att träffa nästan någon. Fredagen var den ultimata ensamvandringen efter att jag tappat Jocke i öltältet. The Ark tycker inte jag levererar. Samma sak som för tre år sedan. Inget nytt under solen och de bra låtarna är fortfarande de gamla. När inte ens kärleksbudskapet känns äkta eller när det inte spelar Tell me this night is over, tröttnar jag. Arken håller på att förlisa för min del. Mando Diao däremot är bra. De håller i alla väder. Fast än jag är ensam och alla är grisiga och vill se mig på marken är det bra. Sen träffat jag Jonny och Sofia. Jonny sjunger Mister Moon fast inte Mando gör det och när den väl kommer så blir det nog kvällens höjdpunkt.

Lördagen jobbas bort och det gäller att inte lägga sig ner, då somnar jag. Förfest hos Jocke och när vi blir av med hyperkidsen från Boden blir det bra. Drar in med den dynamiska duon Alle och Kalle. En tappar vi på vägen och en tappar jag efter Sahara Hotnights. Ensam igen. Jag vandrar, ströträffar någon. Träffar Anna som drar med mig till The Sounds som jag verkligen inte har någonting för. Publiken har vässat armbågarna och jag tappar kläder och fotfäste. Efter det går det fort och plötsligt börjar det kännas som det är dags att vända hemåt. Jag träffar på Amanda som inte tycker att jag ska köra hem i mitt tillstånd så jag bjuds på skjuts. Mycket vänligt. Sen sover jag till nu.

Slutsatser: Jag verkar ha en förmåga att tappa människor bland andra människor. Och Pdol är kul med.

Snacka om namedropping i det här inlägget med! Jag törs inte ens räkna.