Blå havet viskar andas

Jag har varit borta. Kanska var det någonn som reagerade. Jag är nu frisläppt. Jag är hemma och klockan är två men skulle lika gärna kunna vara midnatt. Den här känslan infinner sig en gång om året. I juli sedan fyra år tillbaka. Handbollskola och avskärmning från den övriga världen i fyra dagar. Alla tankar på utsidan. Den trygga familjen på insidan. Det luktar sporthall. Som Jocke sa var det nog det bästa året. De två senaste dygnen har varit tärande på många olika sätt men har även innehållit flera ögonblick som kan bli sommarens toppar.

Jag är trött och förvirrad och hoppas att det märks. På väg hem tittade jag på träden och insåg att jag knappt varit ut. Förutom när vi spelade brännbollshandboll. Det regnar än. Som frisläppt ur fängelset helt ny med illaluktande fötter. Man ska heller inte dricka så här mycket kaffe, även om det är underbart. Jag minns att jag lovat mig själv att göra någonting nu. Jag får se, när jag kommer ikapp mitt vanliga jag.

Jag har jobbat ideellt och umgåtts med bra människor. I sådana lägen älskar jag mig själv.