Blå havet viskar andas

Jag vill inget annat än att skriva det där stora eposet. Den storslagna poesin.
Just i detta nu.
Det skulle passa så. Mina händer behöver den stora poesin att krama hårt.
Idag läste jag ett stycke fina ord.
Jag ger inte iväg mina källor.
Jag vill inte ge iväg min dumhet och naiva kärlek.
Inte så. Inte nu. Inte för poesin.
Bruce håller mig fortfarande sällskap. Han har tagit mig genom helgen.
Fast jag hörde en finare sång på radion. Den tog slut.
Fast det känns bra.
Det gör det.
Fast alla barn är bättre än mig i fotboll och jag går på fest och hatar mitt hår.
Tänker på det hela tiden.
Går hem.
Det är lugnt.
Det nappar inte och poesin överlämnar jag till andra.