Blå havet viskar andas

Plötsligt känns det som jag sagt allting. Till alla i alla sammanhang. Det är en skrämmande tanke, är mina ord slut nu? Det är inte alls på ett dejá vu- aktigt sätt. Inte alls, det här är inte New Age. Det är mer "Fan, det där kan jag ju inte säga. Det har ju han/hon redan hört" eller så är sinnet bara helt blankt. Det här var alltså jag. Som behöver ämnen att diskutera, skvaller att gottas i eller känslor att bemästra. Nej, nu ljög jag. Det senaste har jag.

Flera möten idag, måhända med personer som inte är en del av min vardag, då jag absolut inte hade ett ord att säga. Alla personer jag mer eller mycket tycker om, på diverse sätt. Fast det fanns liksom ingenting att säga. Det vanliga, ja jag mår bra, det är fint väder, pengar är bra att ha och framtiden ser ljus ut. Kul att ses, hejdå.

På tal om att allting är sagt så är framtiden tilbaka. Som ett brev på posten så kommer han när det vankas något sånär avgörande val här i livet. Nu lurar han runt alla hörn, igår förföljde han mig ut till bilen. Jag tittade mig flera gånger över axeln. På flera bloggar och i verkliga livet talas det antagningsbesked, flyttar, resor, pengar. Och jag är totalt spyless! Inte att folk är fundersamma eller så, mest över mig själv. Jag vet ingenting. Tar inte reda på någonting. Upprepar samma fraser till i stort sett samma människor. Tänker massor men allt går i cirklar. Visst hade jag sagt allt?