Blå havet viskar andas

Kära Trästock. Så även i år, om än en ytterst kort visit. Svårt att summera detta hektiska dygn jag har bakom mig. Det var inte riktigt samma sak. Det måste ändå sägas. Inte samma camp nere på campingen, det saknade jag verkligen. Vi levde billivet vilket funkade det med. Och bilen ja, den är vad den är. Inte alltför fungerande för tillfället men den bjöd oss på fin förfest på en bensinmack, skön sängplats och slapp lördag i väntan på hjälp hem. Annars var medelåldern låg och emo-faktorn fortsatt hög. Det är första året jag inte hånglar alls på kära Trästock. Det gör inget. Den traditionen var det också dags att bryta. Bra.

Marit Bergman gör mig alltid glad. Det är hon bra på, jag lyssnar inte längre på henne men man blir sannerligen glad av att se henne tralla på från scenen. Svenska akademien gör en grym spelning. Sagda tvåtusen dansar som i extas till svensk reggae och bengaliska eldar. Det gör ingenting att man inte hör vad de sjunger, det gungar bra ändå.

Nu är jag hemma. Ett dygn fick duga. Kanske var det ett avsked. Vägen mellan campingen och området var lika vacker och lång som vanligt men ändå var det annorlunda i år. Det måste sägas.