Men du...
Radion spelar smäktande Bee Gees. Inte riktigt vad jag behövde höra just nu. Jag slår av och lyssnar på tystnaden. Hemma har Jonas Gardell på något mystiskt sätt gått i gång igen. Han är inte lika kul som för en timma sen. Jag slår av honom med.
Ser på det där meddelandet som gjorde mig så glad. Det är verkligen gammalt nu. Jag gräver i historieböckerna och hittar sådant jag skrev då. För två år sedan, det var sommaren 2005, barn. Gud bevars. Saker verkar inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Det enda som har bytts ut är namn och ja... lite annat med. Jag skriver om parkbänkar, solar som cirklar iväg och jag bjuder på sångrader ur Pink Floyds Wish you were here. Fortfarande en av världens bästa låtar. Jag slås över hur vackra alla de ord jag skrev då, på ett community ljusår härifrån, verkligen är. Hur mycket de betyder för mig. Funderar på att skriva ut dem alla. Ge ut till världen med små förklarande eftertexterr. För jag är rädd att det bara var jag som förstod. Den stora kärlekskrigaren jag försökte vara då. Rädda mänskligheten när jag borde ha räddat mig själv. Men jag skulle vilja ge ut det jag skrev då. Fast det blir nog refuserat. En egen liten bok bara för mig, kanske?
Vad jag egentligen ville säga är att tiden går. Men det är bara yta som förändras. Vi är fortfarande vi och allt vi gjorde finns kvar i oss. Visst?
Ser på det där meddelandet som gjorde mig så glad. Det är verkligen gammalt nu. Jag gräver i historieböckerna och hittar sådant jag skrev då. För två år sedan, det var sommaren 2005, barn. Gud bevars. Saker verkar inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Det enda som har bytts ut är namn och ja... lite annat med. Jag skriver om parkbänkar, solar som cirklar iväg och jag bjuder på sångrader ur Pink Floyds Wish you were here. Fortfarande en av världens bästa låtar. Jag slås över hur vackra alla de ord jag skrev då, på ett community ljusår härifrån, verkligen är. Hur mycket de betyder för mig. Funderar på att skriva ut dem alla. Ge ut till världen med små förklarande eftertexterr. För jag är rädd att det bara var jag som förstod. Den stora kärlekskrigaren jag försökte vara då. Rädda mänskligheten när jag borde ha räddat mig själv. Men jag skulle vilja ge ut det jag skrev då. Fast det blir nog refuserat. En egen liten bok bara för mig, kanske?
Vad jag egentligen ville säga är att tiden går. Men det är bara yta som förändras. Vi är fortfarande vi och allt vi gjorde finns kvar i oss. Visst?
Kommentarer
Postat av: Elin
Hej min van!! hur ar de?? De later som att de har varit en bra helg.. kanns lite tungt att ha missat den men men, inte mycket att gora at:D har du fatt mitt vykort??!!
Postat av: Kristian
Hej Elin! Jovisst är det ganska bra, ändå.. Ja helgen var rätt lyckat till och från, du skulle ha varit där faktiskt :) Vykortet var grymt fint, det ligger här bredvid! När kommer du hem?
Trackback