Musik är bäst på skiva
I tre år i rad fick jag hångla på Trästock. Missade en hel massa musik. Det är de enda festivalminnen jag kan ta ur mitt eget upplevelsebibliotek. Det räcker så, men den här tiden på året. Den är vad den är; festivalsläppen och drömmarnas tid. Varje år samma visa, varje år är jag lika hänförd. Ändå stannar jag hemma. Jag tycker verkligen om musik, men före någon ger mig ett flott hotellrum, gratis öl i plastglas och ett backstage-pass kommer jag inte besöka en. Jag hatar att sova i tält. Jag hatar att jag tänker på hur bra musiken låter hemma när jag ser den live. Jag tycker heller inte om att bli knuffad på, vara smutsig på någon annans initiativ än mitt eget. Därför sitter jag här och jublar över festivalsläpp varje år utan att ens ha en tanke på att vara där när det händer. Kanske jublar jag över attr någon någonstans har smak. Kanske jublar jag över att jag vet hur bra de är. Jag vet inte.
Det finns många festivaler inser jag när jag ser en annons i Sonic för Putte i Parken. Var? Karlskoga. Inflation, ja. Annars skulle jag mer än gärna spara ut skägget och ta på mig den finaste flanellskjortan för Fleet Foxes i Arvika. Se Laakso och Pete Doherty på Peace and love i Borlänge. Vara lycklig framför Kings of Leon på Hultsfred. Eller helt gå i kulturelitextas i Göteborg. Way out West är på alla vis bäst i år. Bon Iver, Wilco, Band of Horses och Anthony and the Johnsons. Jag säger inget mer. Utan konkurrens högst upp på tronen tittandes ner på alla mediokra försök.
Övriga spådomar inför sommaren: Man kommer med så låga odds att bookmakers världen runt somnar kunna se lagom-alternativa-för-att-festivalgeneralerna-kan-pusta-ut-akter på vardera festival runt om i det fantastiska Svea rike. Det smärtar mig att säga att där finns Thåström. Tillsammans med Jenny Wilson, Anna Ternheim, Timbuktu och Damn och Sahara Hotnight är han helt okej men varken farlig eller unik. Längre.
Utöver det, givetvis, en massa schlager, Idol och Takida som inte roar mer än slött ihopskruvade åkattraktioner på lagomt sunkiga gatufest. Håll till godo. Jag kommer alltså inte vara där. Jag kan däremot önska att jag skulle befinna mig i Stockholm och se Dylan nästa helg. Eller ta sista minuten-flyget ner dagen jag får sommarlov för att se Springsteen vara Springsteen.
Jag kan vara helt störd. Men jag längtar än dock till festivalsommaren. I tidningsform jagandes så nära fem det bara går. Jag längtar så det gör ont.