Ett farväl av en saga snarare än en hyllning av en musikalisk hjälte
Plötsligt satt jag där och visste inte vad jag skulle tycka. Jag bogserades hem men han klarade sig inte. Radion basunerar ut att Michael Jackson är död. Spelar en låt. Jag är stum. Och de benämner honom King of pop, som han själv krävde att de skulle kalla honom. Man kan ju bara hoppas att han hörde det. Den slutliga bekräftelsen, jag var stukad och han som egentlgen fick den, ja, han var död. Enligt radio och så steg solen igen.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Kommentarer
Trackback