Blå havet viskar andas

Poesin ska visst springa omkring här någonstans men jag är på dåligt humör i det mörkaste av rum. Betalar en räkning jag inte ens vet vad för. Tänker att det är en del av någonting som är väldigt fel. Jag saknar de svulstiga orden för att förklara hur jag fryser eller hur andnöden kommer och går. Varje dag då jag kör samma väg och lyssnar på samma radiopratare fast de är olika spelar ingen roll så går samma tankeslinga genom mig. Den om hur jag gifte mig med ensligheten och slöt broderskap med skenheliga sanningar. Bara för att fegheten höll sitt vapen mot min tinning. Det är ingen storslagen vardag. Jag vill inte att vara en hjältesaga, men jag stör mig på hur liten cirkel jag skulle behöva dra för att markera allting. Jag behöver bara köra den där vägen i snörök.

Jag skulle behöva sluta med metaforerna kring vägen, kring bilarna. Det vore ibland skönt att hamna på inkasso. Köra åt fel håll. Igen. Göra ett misstag bara för att veta att man gjort det, då skulle det inte gnaga. All feghet och allt ältande är bara misstag som aldrig blev gjorda. Det hela leder ingenvart. Det bara är. Därför skulle jag inte ha betalat den där räkningen.

Jag hoppas poesin är död, verkligen. För mig fanns den aldrig.