Blå havet viskar andas

Det här fångar min nära nog hudnära samtid utan att jag ens var där. Tittar på bilder av människor som har platser i mig. Jag vet inte om det är så den tid vi lever i eller jag som hela tiden vill vara nära men inte där. Att stå bakom och kika över axeln på något kusligt sett, känns väldigt nu. Om än det är fantastiska bilder av personer som bara är sig själva som blir konst, eller om det handlar om att åka bort för att stå nära någon annan kultur.

Jag tror inte vi vill gå hela vägen fram. Att kliva in i kortet eller nästa oframkallade negativ kan inte bräcka kontrollen och nästanlusten vi känner av att titta på andra som gör någonting vi också kunde ha gjort. Eller att resa bort, kanske inte ens långt och sitta och se på när någonting sker på ett annat sätt än vad det hade gjort i den egna samtiden. Det är det närmaste vi kommer en tidsmaskin, en bubbelspräckare. Men vi interagerar aldrig. Flanörer från våra egna rymdskepp.

Att uppleva står inte högst, det är bara den ljugna premissen till varför vi gör. Egentligen mår vi som bäst när vi står alldeles nära, andas  och immar vad som kunde ha varit jag, och sedan inte låter mer hända. Att låta tankarna skena kring vad vi sett, hålla en monolog om vad vi vet hände men aldrig såg eller förstod. Att låta någon annan ta besluten faller sig inte bara för det svåra, nej, även de minsta överlåter vi åt andra runt omkring oss. Som kunde ha varit vi.

Det behöver inte ens vara kul, bara det kunde ha varit jag där. Det är min nära nog hudnära samtids existensiella upplevelselära.