Blå havet viskar andas

För precis ett år sedan satt jag på en bar vilken som helst i New York. Kan inte sluta koppla till det. Har ingenting mer att säga om det. På torget står flera äldre män och tycker att jag ska rösta på Folkpartiet. Jag säger blankt, nästan hånfullt nej, men kan för mig själv inte sluta tänka på vilket folk det är de tror de företräder. Någon borde anmäla dem till konsumentverket för falsk marknadsföring. Det här med folk kanske är subtilt, kanske tror de att de är folkliga. Kanske vill de bara ge sken av det. Jag borde ha svarat att jag inte är det folk de söker. Som mannen som klev in i slutet av föreställningen och han med mikrofonen konstaterar att i alla fall en vis man hittade hem.

I bordet bredvid sitter en man och säger att man inte har något testliv. Det är skarpt läge direkt. Tuggar på sin smörgås. Han ser lite ledsen ut att det hann gå så många år innan han insåg det. Jag tänker på det när jag ser tillbaka år. Det är ingen tid för det. Att leva är att agera. Att kasta sig ut i någonting ingen vet var det slutar. Jag har en plan där. Vi får se.

Jag har i alla fall köpt en ny kudde. Kanske sover jag gott nu. Eller så är sömn inte materialbetingat.