Blå havet viskar andas

Eremithjärtat hälsar på. Gör sig påmind, säger att det är en sällsamt vacker väg vi vandrar. Om det inte vore för allt elände. Som en hinna. Ett flyglarm. En man slår en annan på käften utan minsta tillstymmelse till ilska. Eremithjärtat rycker på axlarna. Honom gör det inget. Inte det han menar, han är ingen blödig jävel. Pollenallergiker och neurotisk med en aldrig falande oro. Över att bli lämnad, om inte själv så med andra. Ett nervvrak till foster av det nya som inte längre är nytt utan börjar bli ganska gammalt, men på något sätt är det som om vi stannat. Inte velat se mer, börjat längta mer bakåt än framåt.

Alltid närvarande. Utan sanningar. Så mycket skräp överallt, i påsar men det läker snart ut igen. Någon skrattar. Eremithjärtat suckar och vll dra sig tillbaka. Jag vill stå och titta en liten stund till på drömmar. Han går och jag måste springa ikapp.