Blå havet viskar andas

Kärleken tog död på längtan.  Den riktiga. I alla fall på bloggandet. Jag vet inte vad jag ska längta efter. Tanken att bli någonting. Att när man slår upp mig i en telefonkatalog så ska det stå att jag är någonting, att jag arbetar med någonting jag är. Telefonkataloger, åh, detta 1900-talsfenomen. För de som aldrig syntes, de som aldrig skrek fick sin plats här. Enkla att hitta om man bara visste att man sökte. Kanske kommer jag dit.

Sen ska alla ha barn. Små avbilder av sig själv. Jag vill bara ha Styrbjörn för att han ska heta just det. Styrbjörn är mer ett begrepp än en pojke i min pung. Andningsnöd var längesedan. Fast ingenting egentligen förändrats. Jag har tappat bort mina plastsvärd i alla flyttar och annars hade hon nog slängt dem. Det gör mindre. Tvåsamhet är fint, men inte det som räknas. Magiska ögonblick och det där vi inte vet vad det är. Det vi förvirrade ramlar runt och försöker hitta på diverse håll. Jag sitter i ett hus jag bara besökt som barn där jag nu vuxen lagar mat jag äter.

Morgongåva är ett fint ortsnamn. Ånge med. Hjo.

Vi är fortfarande små pojkar när vi hinner ses. Vi borde starta det där företaget vi alltid pratat om. För att äta thaimat och dricka öl. Det är banalt och ingen av oss kan ekonomi. I slutändan borde vi hålla fast vid varandra. Skatta oss lyckliga och prata på riktigt så där som män aldrig gör.  Bo i ett hus och vara vi.

Kvinnorna har nog klivit ner från sina piedestaler nu. Där vi satte dem för att vi aldrig fick röra dem. Där de förverkligade sig själva och bytte ut sig själva. Jag kan inte lite på att någonting är beständigt. De är bara djur, som vi. Inte mer eller mindre. Är säkert lika dumma som vi när de somnar under stoppljus eller inte minns hur de kom dit de står just nu.  Jag känner fortfarande kvinnor som skrämmer mig.
Som slår mig med blickar.
Jag älskar en som pratar med läten.
Har vänner som suddar ut könsgränserna.

Ilska somnar så lätt. Fast man aldrig blir vuxen. Ironin vaknar aldrig ens när Idol i år igen parkerar över resten av kultursverige och pissar. Jag önskar jag kunde driva med något just exakt nu. Jag kommer inte på någon. Eller jo, men det är hemligt.

Det är längtan som är det centrala. Det nerviga, det spattiga. Som spretar och vrålar. Slåss med telefonstolpar och den finns inte i en lång roman man ska ha läst för att ha någonting att säga vid gemensamma middagar eller i blonda kvinnor med rufsigt hår. Den finns just innanför huden. Huden som rör ratten när motorvägen närmar sig. Huden som sänker sig över ögonen för att uppdatera vad som händer. Huden som faller av för vintern är lika tråkig fast man köpt vinterskor och går på fest i bleka rum där ingen vill hångla. Inte jag heller. Det bara rycker i den nerven och hon inte är där. Folk tar fula kort. Som en antidrogreklam alla såg men ingen tog till sig. Som om drogerna främjade sömnen eller aids sexlusten.

Det är svårt att vara 14 men inte. Att märka att det var ett tag sen men att man är exakt samma. Fast det står två namn på brevlådan och fastän snart alla har planer och studielån att fly ifrån. Jag är inte 14 men jag längtar som om jag vore det. Efter vad vet jag inte. Blandband och respektabla regn. En låt som suger luften ur lungorna och tvingar av en kläderna. Krampaktigt smeker ens ego. Ja.

De där stunderna när vi sitter på samma balkong, röker och säger att vi saknar det anspråkslösa. Fast ingen av oss röker. Eller dricker. Tänker. Vi längtar oss bort in i varandra så det skaver.
Ingen av oss längtar längre efter någon. Det har blivit något, men vi har snurrigt trevligt på vägen.

Myggan är ett fint fik i et gammalt hus där man får en hemmabakad chokladruta och en kopp svart kaffe för 27 kronor. När man ser på sönderfallande lagerbyggnader och Lokal uthyres. Lyssnar på Winnerbäck. Tänker att man nog inte känner människor så bra som man tänkt sig. Det finns andra sidor. Att vissa avslöjanden får en att se människor på ett annat sätt.

Att fika är mer än bara äta och dricka. Om det inte vore för kulturen skulle jag aldrig rört en kopp kaffe. Ett fiklöst folk är ett socialt handikappat folk.

Jag träffar Dennis. Han har nya glasögon. Jag får en kram.
Vet inte när vi blev vänner men jag vet att vänner är viktiga så jag tänker inte. Vi pratar om vårt och jag känner att det behövs. En ventil. Ibland önskar jag att jag hade samma behov av att chocka som honom, mest gör jag det inte. Det får vara hans grej.
Varför kramade vi aldrig varandra? När jag ser tillbaka. En del gör jag det med. Natalie pratar om Mr Bigs som verkar ha blivit en vedertaget uttryck för någon som aldrig lämnar en. Många verkar ha sådana. Jag vet inte. Jag undrar mer varför vi aldrig eller alltid kramades. Det förgångna spelar ingen roll. Längre. Även om man kan ångra mycket, sakna mycket. Men gräset är aldrig grönare på andra sidan. Allt vi vill ha är närhet.
Det blåser så bilen kränger. Luleå är fint och ger mig 1900-talskänslor för det börjar vara länge sedan nu. Jag tror att jag börjat närma mig 2000. Kanske. Träden svajar. Ingen flyger drake och jag tänker på vidsträckta fält där man springer naken om somrarna och nu flyger drake. Höst är billiga drakar som aldrig lyfter men när de väl gör det så står man bara där. Någonting går upp till det slutar blåsa.
Vi är aldrig nakna och vi flyger aldrig drake. Ulf Lundell tänker sluta men ingen tror på honom. Möjligen en paus. Jag kommer inte på någon lämplig hyllning. Det måste kännas tröstlöst när ingen tror en. Att inte kunna sluta för att det inte är en själv. Jag hoppas han slutar. Det finns nog många låtar att bli äldre till.
Hello Saferide sjunger om vilka sånger människor är. För människor är låtar och jag saknar både the Build up och Post-War. Båda två långt borta. Man blir sånger när man försvinner. När man måste.
På min begravning ska jag spela In the aeroplane over the sea.

Aktuellt börjar vara daglig tradition. Ett tecken:

Vad man än behagar fråga vår statsminister är svaret och lösningen sammanfogad i ett och samma. Fler jobb. Fler jobb, fler jobb och fler jobb.

De unga mår psykiskt dåligt - mer jobb.

Vi tar kål på vår planet - mer jobb.

Människor lever på avgrunden - mer jobb.

Nu är jag less på det här. Trött på det här mönstret som säger att efter att vi haft en sak i ett visst antal år så måste vi byta till det enda alternativet. Det som är så tokblått att det gör människor skalliga.

Var är sosse-Sverige? Som inte förstår bättre. De som leder oss på samma gamla tråkiga väg vi alltid vandrat, men som i alla fall gör det med en välvilja. Alliansen är ju ren och skär cynism.

Jag saknar grå betongblock. Jag saknar kulturprogrammens satir på Leif Pagrotsky som kulturminister. Någon tro att fast man lika gärna kunnat folkpartister hela högen så är man socialister. Två år kvar till betongsosseri tills vi glömmer nästa gång. Det finns inget tryggare än Pär Nuder. Och Mona Sahlin har kramat Springsteen.

Jag kan inte bärga mig. Ååh.

Vi leker lekar och det regnar. Börjar känna på varandra under den låtsade felfria ytan. Vi skrattar och ler, inte en minut av min dag känns bortkastad eller tråkig.

Om än jag hade tankar på om jag lämnade ut hela mig på ett fat direkt jag såg ett glatt leende, vilket jag säkert gör, och kommer att göra flera gånger, så överträffar tillvaron mina tillkortakommanden inför mig själv.

Jag tar kort på när solen lyser. Funderar lite på barrikaderna och mig.

Jag är precis där jag ska vara.

Det är inte ofta jag finner musikalisk inspiration från Idol.

Man sitter och funderar på vad Peter Jidhe tänker som oftast och slumrar till. Vaknar när reklamen höjer volymen.

Jihde igen. Sömn på nytt. Så kommer det en man i hatt med gitarr och sjunger Dylan så jag stumnar så pass att det skulle kunnat leda till direkt död. Sedan sjunger han ett eget verk, ungefärligen, så här vackert så jag finner hopp för framtiden:

I didn´t know if I wanted to kiss her

Or if I wanted to miss her

Han måste jag ha. Ska googla sönder honom imorgon. Salig.

Man måste vara vänner. Så känns det när allt är nytt och det är fascinerande att tänka på hur man faktiskt lär känna helt okända människor, i efterhand. För det visar sig alltid att det bara sker.

...Så var vi vänner.

Den här gången är jag avvaktande. Vill vara den som jag borde vara. Den jag och några till känner. Tänker för mycket på hur det går till, hur jag om några år vill minnas att det gick till. Just den här dagen.

Det är ett konstigt tänk. Att tänka på hur man i framtiden vill minnas att vad som sker idag verkligen gick till. Kanske så mycket att det aldrig händer.

Bakom persiennerna ser jag skymning över landsbygd. Ladugårdar utan kor och postlådor på rad.

Kanske borde jag gå på fest, vara vän. Med livet och alla som verkar ska finnas i det. Ovalt. Av mig. Säga att jag blir bättre med tiden, att om ni gillar mig nu skulle ni egentligen bara vänta. För med tiden kommer ni att älska mig.

Så som jag och ett antal till gjort.

Fast jag ensam. Dreglar över ett filmfodral med ett innehåll jag inte har lust att se. Tröstäter sjukt billigt lösviktsgodis fast än jag inte behöver tröstas.

Det spelar mindre roll

För att jag vet att i slutändan kommer det hela ordna sig.

Vi kommer att vara vänner. De som vill kommer att älska varandra, kanske en del som inte vill med.

Det är fint. Men skrämmande. Så skrämmande att man släcker lampor och önskar att rummet var fyllt av stora högtalare spelandes klassisk musik. Att alla de som kanske älskar en vore här. Satt på pallar och talade om planer, drömmar. Sådana som aldrig kommer bli mer.

Sådana man kan lita på att de stannar på det stadiet. Sådana man bara älskar just därför.

Det önskade jag för de sex sekunder sedan det tog att skriva det.

En telekonferens skulle fungera med.

Ibland är jag rädd att bara jag känner så. Att alla andra bara lever, dricker öl och gör val på mindre ångestfyllda grunder.

Man skulle lättare bli vänner då.

Men jag blir bättre med tiden.

Jag litar på det och äter en till Dumle. Den borde smaka lakrits.

Jag lämnar staden själv och nästan skäms. Över att jag är själv om än jag njuter av inga

röster alls.

Av att det hela sker så i tystnaden, så i skym undan för allt det som ständigt måste pågå. Ingen tid för avsked.

Lämnar inte som ett pack sommarnostalgiska rövare i april eller som vilda hundar som kommit loss. Utan själv.

Snarare som en buss som skulle gått för länge sedan men som ändå ingen ämnat kliva på. Molnen stiger högt och skulle jag vara på utsidan skulle det vara kallt. Nu är det bara befriande att se dimman dyka upp från ingenstans.

Att se himlen bli dubbel i varje vattendrag som låg i vägen för vägen.

Till slut norrsken.

Jag kan inte ta det för ett avsked. Det är för länge sedan gjort.

En överenskommelse med livet.

Tänker att det är bisarrt att jag var i USA. Att jag levt så. Norrland känner inte Amerika och ibland tror jag att jag glömt att berätta.

När jag lämnade allt i en lånad bil och natten blev kall.

Bara för att jag vill vara oåterkallelig.

Till nästa helg eller så.

Ibland får hon post. Jag önskar att jag också fick det. Lite oftare men säger ingenting. Egentligen är det en sådan sak jag borde säga något om.

För det har inte med att vi bytt ett rumt mot två som kan vara fler, att göra. Bara en evig längtan att någon ska ha någonting att säga. Det behöver inte betyda någonting. Bara någon adresserat det till mig.

Efter hon har gått till jobbet väntar jag på brevbäraren. Till och med utomhus när inomhus inte blir tydligt nog. Ingenting idag, inga räkningar ens. Jag går utan mål. Efter den finaste av gator under björkar som tar i varandra.

Det hela leder ingenstans.

Jag hade en tanke om att flytta, någonting jag ville berätta. Som jag glömt. Nu vandrar jag planlöst och det borde ha varit sommar. Jag hann inte spela upp hela mitt sommarregister och när det blir så här kallt saknas alltid en vante i varje uppsättning.

Det blir inte bättre med flytt. Händerna fryser för tidig höst och önskar brittsommar som den enda sommaren. I år.

Vi får se.

Att göra ingenting är de flestas mål. Det är den tiden man måste göra rätt till att göra ingenting som är problematisk.

Om man för alltid skulle få göra ingenting skulle jag kunna leva med evig höst under kalla himlar med bara en vante åt gången.

Det är höstens påtvingade aktiviteter som dödar den. Som gör att den skjuter sig själv i huvudet innan den hunnit blomma ut. Bang. Vinter.

Och det är alltid höger vante som är borta och coola vänner säger att handskar är vuxnas vantar men jag vill ha en sådant där snöre. Från vante till vante.

Jag går förbi mitt gamla hem och tänker inte mer än att där har jag bott. Vilket stämmer. Det ser trist ut. Vilket det nog alltid varit.

Jag älskar mitt nya hem. Hon gör det med.

Så faller det även på en känsla av att jag vill ha mer, njutning. Som jag inte vet hur man får, kanske som om jag vill svälja livet och sedan somna.

Det är mycket konstigt och jag stannar och tittar på ett ensamt träd och tänker det igen.

Att jag skulle nog njuta mest av att sakta svälja livet och sedan somna där.

Jag menar detta högst bokstavligt.

Det är en känsla.