Att törsta ihjäl av nostalgi
Jag träffar Dennis. Han har nya glasögon. Jag får en kram.
Vet inte när vi blev vänner men jag vet att vänner är viktiga så jag tänker inte. Vi pratar om vårt och jag känner att det behövs. En ventil. Ibland önskar jag att jag hade samma behov av att chocka som honom, mest gör jag det inte. Det får vara hans grej.
Varför kramade vi aldrig varandra? När jag ser tillbaka. En del gör jag det med. Natalie pratar om Mr Bigs som verkar ha blivit en vedertaget uttryck för någon som aldrig lämnar en. Många verkar ha sådana. Jag vet inte. Jag undrar mer varför vi aldrig eller alltid kramades. Det förgångna spelar ingen roll. Längre. Även om man kan ångra mycket, sakna mycket. Men gräset är aldrig grönare på andra sidan. Allt vi vill ha är närhet.
Det blåser så bilen kränger. Luleå är fint och ger mig 1900-talskänslor för det börjar vara länge sedan nu. Jag tror att jag börjat närma mig 2000. Kanske. Träden svajar. Ingen flyger drake och jag tänker på vidsträckta fält där man springer naken om somrarna och nu flyger drake. Höst är billiga drakar som aldrig lyfter men när de väl gör det så står man bara där. Någonting går upp till det slutar blåsa.
Vi är aldrig nakna och vi flyger aldrig drake. Ulf Lundell tänker sluta men ingen tror på honom. Möjligen en paus. Jag kommer inte på någon lämplig hyllning. Det måste kännas tröstlöst när ingen tror en. Att inte kunna sluta för att det inte är en själv. Jag hoppas han slutar. Det finns nog många låtar att bli äldre till.
Hello Saferide sjunger om vilka sånger människor är. För människor är låtar och jag saknar både the Build up och Post-War. Båda två långt borta. Man blir sånger när man försvinner. När man måste.
På min begravning ska jag spela In the aeroplane over the sea.