Blå havet viskar andas

Kärleken tog död på längtan.  Den riktiga. I alla fall på bloggandet. Jag vet inte vad jag ska längta efter. Tanken att bli någonting. Att när man slår upp mig i en telefonkatalog så ska det stå att jag är någonting, att jag arbetar med någonting jag är. Telefonkataloger, åh, detta 1900-talsfenomen. För de som aldrig syntes, de som aldrig skrek fick sin plats här. Enkla att hitta om man bara visste att man sökte. Kanske kommer jag dit.

Sen ska alla ha barn. Små avbilder av sig själv. Jag vill bara ha Styrbjörn för att han ska heta just det. Styrbjörn är mer ett begrepp än en pojke i min pung. Andningsnöd var längesedan. Fast ingenting egentligen förändrats. Jag har tappat bort mina plastsvärd i alla flyttar och annars hade hon nog slängt dem. Det gör mindre. Tvåsamhet är fint, men inte det som räknas. Magiska ögonblick och det där vi inte vet vad det är. Det vi förvirrade ramlar runt och försöker hitta på diverse håll. Jag sitter i ett hus jag bara besökt som barn där jag nu vuxen lagar mat jag äter.

Morgongåva är ett fint ortsnamn. Ånge med. Hjo.

Vi är fortfarande små pojkar när vi hinner ses. Vi borde starta det där företaget vi alltid pratat om. För att äta thaimat och dricka öl. Det är banalt och ingen av oss kan ekonomi. I slutändan borde vi hålla fast vid varandra. Skatta oss lyckliga och prata på riktigt så där som män aldrig gör.  Bo i ett hus och vara vi.

Kvinnorna har nog klivit ner från sina piedestaler nu. Där vi satte dem för att vi aldrig fick röra dem. Där de förverkligade sig själva och bytte ut sig själva. Jag kan inte lite på att någonting är beständigt. De är bara djur, som vi. Inte mer eller mindre. Är säkert lika dumma som vi när de somnar under stoppljus eller inte minns hur de kom dit de står just nu.  Jag känner fortfarande kvinnor som skrämmer mig.
Som slår mig med blickar.
Jag älskar en som pratar med läten.
Har vänner som suddar ut könsgränserna.

Ilska somnar så lätt. Fast man aldrig blir vuxen. Ironin vaknar aldrig ens när Idol i år igen parkerar över resten av kultursverige och pissar. Jag önskar jag kunde driva med något just exakt nu. Jag kommer inte på någon. Eller jo, men det är hemligt.

Det är längtan som är det centrala. Det nerviga, det spattiga. Som spretar och vrålar. Slåss med telefonstolpar och den finns inte i en lång roman man ska ha läst för att ha någonting att säga vid gemensamma middagar eller i blonda kvinnor med rufsigt hår. Den finns just innanför huden. Huden som rör ratten när motorvägen närmar sig. Huden som sänker sig över ögonen för att uppdatera vad som händer. Huden som faller av för vintern är lika tråkig fast man köpt vinterskor och går på fest i bleka rum där ingen vill hångla. Inte jag heller. Det bara rycker i den nerven och hon inte är där. Folk tar fula kort. Som en antidrogreklam alla såg men ingen tog till sig. Som om drogerna främjade sömnen eller aids sexlusten.

Det är svårt att vara 14 men inte. Att märka att det var ett tag sen men att man är exakt samma. Fast det står två namn på brevlådan och fastän snart alla har planer och studielån att fly ifrån. Jag är inte 14 men jag längtar som om jag vore det. Efter vad vet jag inte. Blandband och respektabla regn. En låt som suger luften ur lungorna och tvingar av en kläderna. Krampaktigt smeker ens ego. Ja.

De där stunderna när vi sitter på samma balkong, röker och säger att vi saknar det anspråkslösa. Fast ingen av oss röker. Eller dricker. Tänker. Vi längtar oss bort in i varandra så det skaver.
Ingen av oss längtar längre efter någon. Det har blivit något, men vi har snurrigt trevligt på vägen.