Blå havet viskar andas

Jag sitter på en parkbänk medan skymningen kommer och folk postar vad de nu postar. Brev kanske.
Bakom mig hör jag en man komma, pratandes för sig själv. Han fortsätter att gång på gång upprepa det ordet. Mörda.
Säger han om och om igen. Jag känner honom.
Han försöker smälta det som har hänt i Finland. 11 döda. Precis som oss andra.
Ett nytt namn på listan. Jag får fortfarande gåshud av klippet där Palme lägger till Hué julen 1973 på sin lista.
Det här är en annan lista. Samma våld. Samma sorg.
Löpsedlarna trycker det i ansiktet på oss. De kan inte längre avgöra om de ska gotta sig i finsk sorg eller fortfarande försvunna Caroline.
Allt vill folk läsa.
Kändishysterin blir så avklädd när man måste ta sina medmänniskors liv och inte bara sitt eget. Allt för att bli ihågkommen. Allt för att göra ett stort avtryck.
Mediadrevet blir så förlöjligat när de erbjuder färdiga handböcker för efterföljare.
Spaltmeter efter spaltmeter med övertramp. Gnider in sig i människors innersta sorg.
Bottenlösa tjärnar av sorg ingen kan trösta.
Det blir så klart. Det är inte på andra sidan världen.
Jag vet inte hur jag ska ta in. Smälta. Rädda.