Hur man blåser upp sig själv bara för att gå sönder så att andra hör
Jag lämnar staden själv och nästan skäms. Över att jag är själv om än jag njuter av inga
röster alls.
Av att det hela sker så i tystnaden, så i skym undan för allt det som ständigt måste pågå. Ingen tid för avsked.
Lämnar inte som ett pack sommarnostalgiska rövare i april eller som vilda hundar som kommit loss. Utan själv.
Snarare som en buss som skulle gått för länge sedan men som ändå ingen ämnat kliva på. Molnen stiger högt och skulle jag vara på utsidan skulle det vara kallt. Nu är det bara befriande att se dimman dyka upp från ingenstans.
Att se himlen bli dubbel i varje vattendrag som låg i vägen för vägen.
Till slut norrsken.
Jag kan inte ta det för ett avsked. Det är för länge sedan gjort.
En överenskommelse med livet.
Tänker att det är bisarrt att jag var i USA. Att jag levt så. Norrland känner inte Amerika och ibland tror jag att jag glömt att berätta.
När jag lämnade allt i en lånad bil och natten blev kall.
Bara för att jag vill vara oåterkallelig.
Till nästa helg eller så.
haha bara till nästa helg va?