Blå havet viskar andas

Två män som jag vill kalla bohemer cyklar så fint på sina gamla cyklar längs den stora vägen.
På så låga växlar det går. Män med hatt och långa ben gör sig så fruktansvärt vackra på gamla herrcyklar som verkar ha ramen så högt att den inte går att greppa. I sinnet. Solen lyser. De tävlar. Det verkar inte finnas någon mållinje men helt plötsligt bestämmer den ena att den vunnit. Segergesten med två uppriktigt sträckta armar rakt upp i luften är vad vi saknat i så många år.
Uppriktig glädje. Bådas utsvängda jenas slår i vinden. Det är som ett vykort, ett sådant där som förestället saker som ser ut som de gör men man bara känner att det kommer från en annan tid.
Jag tror inte jag fångar det. Det är er förlust, inte min. Inte hennes. Jag borde skriva oftare, brev och vykort. Skriva för att få. För en dum föreställning om att allt ordnas genom brev.
Ingenting ordnas.
Det är tjusningen. Kanske skaffar vi katt och klappar.
Blir sådana. Det kan kvitta.
Jag är lycklig. Spraya gärna parfym på breven, rita cyklar. Det är svårt.
Saknar en hel massa men uppskattar gnuttan av helheten jag har. Glömmer hur årstiderna är. Sådan vill jag vara, fast med cykel. Bohemjag. Finjag.