Blå havet viskar andas

Man måste vara vänner. Så känns det när allt är nytt och det är fascinerande att tänka på hur man faktiskt lär känna helt okända människor, i efterhand. För det visar sig alltid att det bara sker.

...Så var vi vänner.

Den här gången är jag avvaktande. Vill vara den som jag borde vara. Den jag och några till känner. Tänker för mycket på hur det går till, hur jag om några år vill minnas att det gick till. Just den här dagen.

Det är ett konstigt tänk. Att tänka på hur man i framtiden vill minnas att vad som sker idag verkligen gick till. Kanske så mycket att det aldrig händer.

Bakom persiennerna ser jag skymning över landsbygd. Ladugårdar utan kor och postlådor på rad.

Kanske borde jag gå på fest, vara vän. Med livet och alla som verkar ska finnas i det. Ovalt. Av mig. Säga att jag blir bättre med tiden, att om ni gillar mig nu skulle ni egentligen bara vänta. För med tiden kommer ni att älska mig.

Så som jag och ett antal till gjort.

Fast jag ensam. Dreglar över ett filmfodral med ett innehåll jag inte har lust att se. Tröstäter sjukt billigt lösviktsgodis fast än jag inte behöver tröstas.

Det spelar mindre roll

För att jag vet att i slutändan kommer det hela ordna sig.

Vi kommer att vara vänner. De som vill kommer att älska varandra, kanske en del som inte vill med.

Det är fint. Men skrämmande. Så skrämmande att man släcker lampor och önskar att rummet var fyllt av stora högtalare spelandes klassisk musik. Att alla de som kanske älskar en vore här. Satt på pallar och talade om planer, drömmar. Sådana som aldrig kommer bli mer.

Sådana man kan lita på att de stannar på det stadiet. Sådana man bara älskar just därför.

Det önskade jag för de sex sekunder sedan det tog att skriva det.

En telekonferens skulle fungera med.

Ibland är jag rädd att bara jag känner så. Att alla andra bara lever, dricker öl och gör val på mindre ångestfyllda grunder.

Man skulle lättare bli vänner då.

Men jag blir bättre med tiden.

Jag litar på det och äter en till Dumle. Den borde smaka lakrits.