Blå havet viskar andas

Det är så varmt i luften efter fotbollen är klar för ikväll att man känner att någonting är på gång. Jag går mitt på vägen. Jag svär för jag vill vara vanlig, inte sväva ut. Vara din granne, ja, det vill jag. Det är kvavt och människorna vill inte gå hem. De kan nog inte sova, vrider sig i lananen om de försöker. Fönstret åker upp när jag kommer hem. Imorgon är det valborgsmässoafton men det spelar mindre roll, känner jag. Hade vi varit ett, kanske ett och ett halvt, år yngre hade vi kallat det en torparafton med stora bokstäver. Inte heller jag kan sova.

Jag känner att någonting är i görningarna. Att det är nära nu, att i nästa kvarter händer det, efter nästa mening kommer jag på vad jag ska tycka för att jag ska erbjuda mig själv sömn. Därför skriver jag lite till. Jag borde börja röka bara för att det skulle ge mig en anledning att gå ut i det tropiska klimatet. Livet är faktiskt väldigt bra och människor säger saker som leder till flera saker, och som i sig förhöjer stämningen. Gör det till en film, för så mycket film har vi sett att vi hela tiden måste sträva efter att göra oss själva till ett filmmanus. Det är bara gott, det finns ingenting dåligt med det för det förhöjer det liv vi lever.

Jag vill vara världens bästa men inte sträva efter det. Vara mindre än människa. För tanken att det vore bra att vara mer är fel. Människan på sitt eviga korståg. En art för sig själv, i symbios med ingen annnan. Samtidigt så uppdelad att et gör ont och se. Utanför sopar de bort sand i högar av ton medan solen varken är uppe eller nere. Jag sover nog med fönstret öppet inatt och vaknar inte för att man ska, utan för att jag vill. Trots att jag bara är människa. För man kan inte bli varken mer eller mindre, luften luktar precis som om vi borde stanna här för alltid. Förnöjt släcker vi lampan och tittar upp mot aprilhimlen och tänker att fan, vi borde svära mer.

Borttynande glesbygd men solen lyser.
Jag inser vägens dragningskraft på nytt bakom ratten, ensam framsusande genom norrländskt inland. Ser husen där människor fortfarande bor, två och två isolerade från allt annat. Ser hur de hukar sig under något okänt. Hur de genom att vara byggda som de är byggda på sätt och vis förnekar sin egen existens. För vad man inte vet om kan man inte känna till och inte överge. Så tar de stånd mot ödsligheten. Någonstans sitter en man på en trapp där han säkerligen kommer sitta igen. Jag saktar inte ner.
Husen målas inte, fönstrena är som små gluggar. För man vet aldrig när det tar slut. De ser hur det har gått, husen, för de stora vräkiga gårdarna som inte klarade sig. Som någon lämnat kvar att vaja sönder i vinden. De blir ett med naturen.
Långa sträckor är det bara jag och vägen som slingrar sig. Det är spännande med vägar man faktiskt inte vet vilket håll de ska kröka sig åt bortom nästa backe.
Varje vattendrag är som en visdomstand man efter att ha vunnit kan visa upp.
Jag känner att här skulle jag kunna stanna, fast jag vet att jag snabbt skulle tröttna. Som vi människor tröttnar på allting, men jag känner att jag inte skulle må dåligt av ett motorhaveri just här, där isen blottar en fläck vatten och sjöfåglarna flyger så sakta som det känns att flyga flygplan. De kommer nog fram de med.

Festivalsommaren plockar mina ögonbryn, tycker att de ska vara förvånade. Fascinerade. Uppmärksamheten vill hon åt, plockar mina ögonbryn för att jag ska se henne.
Vi lovar varandra evig kärlek. I alla fall denna sommar när det blir juli igen och förhoppningsvis kommer jag le i sommar. Hon har bjudit de rätta akterna.
Om än vi är lokala i vår utformning i år med så ska vi älska varandra. Festivalsommaren och jag, och ni, fast ni har totalt värdelös musiksmak och hoppar lite nervöst. Jag flackar med blicken och hon vill inte hångla med mig mer. Tror att jag tittar efter någon annan fast jag bara inte vet vad jag ska göra för att älska.
Festival och sommar. Nattpromenader och trottoarfrukostmiddaglunch. I vilken ordning spelar ingen roll när man har whiskey bunden vid solskenet.
Säkert! kommer jag älska när hon sjunger något fint, och Markus Krunegård och mest troligt något annat fantastiskt band jag missat. Eller lokalpressen. Tack Skellefteå och det bästa här är alltid gratis. Det är konstigt. För att jag älskar er betyder det att jag är billig, jag vet inte.
Jag kommer frysa när natten inte är lika ljum och jag kanske kommer vara lite väl gammal, men man blir aldrig för gammal för kärlek för ung för revolt. Det kommer att vara grönt och jag kommer vara mer världsvan.
Sedan på hemmaplan och japanska norrland kommer glänsa och det är så landsbygd att jag förstår vad en sång handlar om, flanellskjortor och svanktribal går inte  att tycka illa om när en gammal vän dyker upp i ett gathörn och berättar vad som händer någon annanstans och det kommer hålla oss berusade vid liv i obestämd tid.
Kanske inte som förra året men i år ska jag inte vänta, oroa mig för kärleken som kan regna bort. Det kommer inte regna och Håkan Hellström, Moneybrother och Jonas Game är utomordentligt rejäla karlar som delvis förstår mig. Jag kan älska.
Kärleken i bärsele och livet kommer flippa ut. Det kommer bli lokalt och de utomstående kommer hävda större ting, men jag kommer älska min medelmåttighet i sommarsverige och ni kommer förtjusas över mina lätta steg över skräpet. För det blir alltid så smutsigt.
Hon frågar om hon ska klippa mitt hår med, föreslår något 80-talsvulgärt bara för att inte tappa tråden. Jag säger att det var därifrån jag en gång kom och att jag alltid tappar tråden och att det säkert har någonting med någonting i min barndom att göra. Det är bra så, slår jag fast. Ögonbrynen blev bra och det här var en himla solskenshistoria vi borde göra igen. Vi kommer älska, var inte orolig.
Jag äter glass och tänker på ett glatt minne.

Om man borrar ett hål i väggen så är det alltid kvar. Man kan tapetsera över men träffar man bara rätt så är det ett hål, ett hål att försvinna i, irritera sig över. Det är fint med hål. På samma sätt är det när man gör land av vatten. Man fyller ut och tror att det ska vara för alltid. Det rasar och är inte det minsta beständigt.
På balkongen sitter en dam och sover bort en annan dag. Jag tittar upp mot henne och tänker på alla de hål som är borrade i mig. Tycker på ett sätt att de tillför någonting. Solen ler fast vad vet jag.

Stockholm är bra fint om våren, men vi tar det från början. Nej. Ingenting är kronologiskt men allt virvlar runt och känns viktigare än allt det andra. Jag är hemma.
Från en resa utan något annat mål än att komma bort, inte vara här. Det finns sämre orsaker att resa. Jag vill bara känna att jag inte vet exakt allting och att någonting faktiskt kan få mig att bli rädd, eller exalterad. Det handlar inte om att skrämma upp sig själv, bara känna att man lever genom att sniffa på världen lite längre bort än närmaste bensinstation. Jag är egentligen inte ute efter att köpa någonting, jag stressas av tanken att jag kan måste köpa någonting, jag köper en del men kommer senare till insikt att vi inte måste köpa en massa.
Ett fint samtal utspelar sig.
Jag tappar min majblomma någonstans och använder mina solglasögon alldeles för lite, mest för att jag inte vill ta på mig dem för att ta av mig dem. När jag går i skuggan och så skrattar människor, storstäder får en att känna sig lantligt bortkommen, med eller utan solglasögon. Jag har inte vant mig att de inte ser min osäkerhet genom det svarta. Knappt ett kort tar jag heller.
På ett fik sitter Fredrik Wikingsson och fikar. Hans barn är klätt i guld och egentligen vill jag bara gå fram till honom och säga att man inte klär barn i guld. Det kan ge dem för tidigt storhetsvansinne. Det kan i och för sig att ha en pappa på tv med, så vi går vidare.
Jag gillar även tanken på att veta att om jag svänger vänster i nästa sväng, om jag hoppas av här, ja då hamnar jag där. Då får jag se den där synen som jag faktiskt vet finns där, men kanske är det just därför att den gör det varje gång jag återvänder. För att jag kan vägen. Kanske är det ett kontrolllbehov.
Vi hamnar uppe på en kulle på Skeppsholmen och solen går ner över husen. Helena gräver lite i jorden och påstår att det är en konstinstallation mot köttindustrin. Jag tycker den ser liten ut men hon hävdar att man sugs in i den när man väl kommer dit. Jag kastar stenar nerför branten. De studsar fint.
I ett hus med människor på golvet berättar några hippies hur det är att leva i naturen, vi kommer sent så kontexten kan vara felaktig. De kallar sig själva svennetattare och har ett förskräckligt bekräftelsebehov, men jag kan inte låta bli att slitas med av det hela. Vill dricka vinet i den vita foajen.
I slutändan handlar det om oss. Våra problem och tankar, i en stor stad jag trivs väldigt i. Våra för den breda massan banala I-landsproblem, som när det kommer till kritan inte skulle löna sig mycket. Om man tävlade i problem. De är våra dock, de är våra problem och funderingar. Våra tillkortakommanden inför den stora staden som förminskar oss. Jag tänker inte sätta en stämpel på det, tänker inte totalvägra bara för att det är det enda sättet. Tänker heller inte nöja mig med vad som inte känns rätt och jag vill minnas att jag skrek någonting klokt om att jag inte vill ha ett trist jobb, bo i en vitlackerad lägenhet eller villa och köpa mina möbler på Ikea för att det är lättast så och sedan slå på tv och se på reklamen, inte byta när den väl kommer, för att jag mer än någontin annat vill bli inspirerad och det här är min enda kanal. Reklam ät mig, reklam gör mig, reklam ge mig nästa steg.
Det vill jag inte.
Jag vill inte att ting ska tala om vem jag är, vad jag borde vara. Jag vill bara vara jag och vara nöjd med det. Det kan betyda väldigt mycket men det gör mindre. Den stora staden fick mig att tänka på det där jag flanerade omkring utan en plats att egentligen besöka elle en människa att träffa.
Skänker pengar till Greenpeace och flyger iväg. I luften står man stilla och hon sover på min axel. Läser lite om finanserna och jag tror att jag klarar av att andas en stund till.

Jag och Helena besöker Stockholm och återser Södermannagatan för en tid framöver. Det där lät långt, vi kommer hem på söndag. Jag har packat mina fina solglasögon och ser fram emot att se någonting annat än samma promenadstråk genom staden (som ofta leder till jobbet). För er som inte kan få nog av mig (om ni finns), så kan jag lite lagom varmt rekommendera fredagens tidning. Där talar jag om att resa, om miljön och om Kina.

Annars hörs vi på samma plats samma tid om ett fyrtal dagar.

Ibland önskar jag att jag kunde ge mig själv uppehållstillstånd. I mig själv, i min tillvaro.
Varje gång jag tänker den tanken känner jag mig instängd i mitt eget rike.
Som om tillstånd att stanna vore samma sak som förbud att lämna. Tänker att man borde ta mer kort.
Ser på Kobra. Man borde ta kort på sig själv med ett föremål varje dag bara för att se om det speglas i en eller om man speglas i det. Ansiktsuttrycken måste svänga på ett år.
Kobra är bra. Så mycket bättre än Sverker. Han är kiss. Svenskt kiss som aldrig låter oss vara. Som snart kommer börja ifrågasätta våra relationer till varandra. Inte låta oss komma till svar.
Säga att så här får det inte vara
Jag borde bara betala halva tv-licensen. För Kobra. Och varje gång de spelar den där sången på radion som rätar ut vägen.
Rakt fram, mycket melodiskt. Det kan vara många sånger.
Jag är en flykting, en illegal sådan. Det är enda sättet att andas.
Till jag inte behöver vara fri, tills jag har mitt strövstråk bort till muren jag inte behöver veta om.
Lagom mängder grönska.
Då är Sverker borta. Säkert tar någon över, någon som tycker att allt är fel. På sättet jag inte tycker det felar. Då behöver jag inte bry mig, kanske bara köra ganska nära och titta på skyltarna. De som vi läste högt varje gång vi passerade.
Och himlen ser vi inte för det vore en sådan kliché att titta på den just nu.

Nej, det blir nog ingen sommar i år. De betongbruna husen säger att de faktiskt är bättre än vintern, vill nästan tro att de är bättre än oss. Där vi står och tittar ut medan allt går sönder.
Färgen på räcket, världen som faller efter år av misshandel och mina svidande ögon. Hornhinnor som brister i kanten. Inte för att de sett för mycket, utan för att de inte kan vila mellan allt som är så vackert.
Allt som måste ses för livet blir mer och mer en brusande flod. En dag när någon trodde han gjorde oss en tjänst, brast en damm. En å blev en flod och nu drunknar vi i allt vi ser.
Det går inte att blunda. Då missar du piken och så blåste det kalla vindar.
Jag saknar en enda händelse. Som får allt att stå stilla, och som vad man än tycker om den får en att tycka. Någonting. Brinna av glädje eller ilska. Vad som helst utom istid. Eller vilda floder.
En lösryckt händelse som samlar folk runt tv-apparaterna i fönstret hos närmaste återförsäljare. De är där för att det händer ingenting annat. De är det, just då är allt två meter bort evigt mörker. Till nästa ö av samvaro. Det vet vi ingenting om där vi står.
Vissa kallar det utveckling dit vi gått. Till landet där dammar brister och ingen sommar kommer.
Jag står och huttrar på gatan. Nyheterna bryter in för att de har hittat den unga flickan i en ort jag inte uppfattade. Tragiskt död. Löpsedelssverige ska stå still. Han bredvid mig på gatan berättar att hans farmor dog igår. Jag kan inte värdera.
I Tidaholm brinner hela kvarter men ingen dör.
Trots det så spelar det nog ingen roll hur hela världar stannar.
Vi måste bara blunda oftare för att orka omvandla bilderna till empati. Ibland kan en hel värld vara bara två människor. Som ser varandra.
Jag insåg det nu och längre bort anar jag ljuset av nästa ö där någon tagit sig tid att blunda.

Det blir nog sommar tids nog.

För några nätter sedan ringde någon och sa att de hade haft sex med Fidel. Castro alltså. Jag fann det lustigt men samtidigt lite skrämmande. Sedan borstade jag tänderna men kunde inte sluta tänka på sexandet med en ciggarrökande kuban.
Frågade kamrat B om det var hans verk. Telefonsamtalet och i förlängningen även sexandet. Mest för att han är en av få vänner jag ärligt skulle vilja påstå egentligen vet vem Fidel är. Hans svar var nej.
Det var två stycken i luren, som pratade om sexet. Jag var en passiv part som i början försökte med ett eller annat frågande hallå utan resultat.
De pratade om när de senast var i Havanna, hur de låg med Fidel. Han har ju så mycket tid över nu. Nu när han dragit sig tillbaka. Det är någonting med grönt får vi veta, och skägg. De hann med den numera mera upptagna brodern Castro med. Raul heter han, inte heller han purfärsk men ändock Kubas ledare.
Jag tänker hur tröttsamt det måste ha varit för de bägge herrarnas rutinerade kroppar, hur konstigt det är att det ligger en high five-känsla över hela samtalet i andra änden och hur lycklig jag är som ta del av denna information.
Samtidigt rädd. Tänker sexande gamlingar. Mord i sinnet. Män som en gång menade väl, klädda i grönt som aldrig kommer att dö.
Nu har de sex med unga svenska män.

Nedanstående inlägg är inte på allvar. Jag läser det nu och skrattar åt vad folk ska tro. Om mig, om världen runt omkring mig. Det är ett skämt, och jag vet att jag bland säger att det mesta är ett skämt, men det här är en del iett barnsligt påhitt som behövde (?) ett blogginlägg. Jag har inga hemligheter för er och i mån av tid kommer det en förklaring med medföljande bilder. Det finns faktiskt sådana. Det ni, det kan bli vårt fall. Mitt fall, menar jag. Fast det är lite back to the start med den här bloggen och det är spirande.

Nu är jag verkligen någonting stort på spåret. Det här är så inspirerande att jag längre inte tvekar. Om någonting. Snart kommer jag kunna avslöja hela grejen. Nu är jag bara ivrig, och aningen rädd.
Vad man egentligen ska tro om allt vet jag inte.
Egentligen skrämmer det mig att jag haft rätt så länge. Allt misstänksamt hat har lönat sig. Nu sätter jag munkavle på mig själv. Tills vidare...