Blå havet viskar andas

Jag kan inte låta bli att gilla Journey, Don´t stop believing. Eller för den delen att spela den. Det är Scrubs-nostalgi och sommarkänsla. Egentligen borde jag skämmas. Slår vad om att en hel del folk jag inte vill bli beblandade med tycker den är catchig!

Skit samma. Jag är sommaren 2005. Så det så. Ta fram era kort, minns mig, återupplev mig. Jag lyssnar på Journey och är ett freak. Kanske uppträder jag nära dig snart.

Skulle ävan berätta om när jag agerade tredje hjul igår. Egentligen. Jag är inte så bra på sådant men en måste göra sitt bästa i singeltider alltidtider. Jag får mat och en stund i solen.

Sen åker vi båt och äventyrar lite. Utforskning av närmijö. Ett gammalt skepp är alltid kul att borda. Blir rädd för ett par fåglar och paret får sig några fina kort. Sas det. Sen hittar vi en tom kanot med fiskeutrustning. Utan paddlare, så om du är han så uppge livstecken.

Det är en konstig situation och vara det ojämna hjulet i ekvationen. Varje gång, alla gånger. Att vara trevlig med en människa som inte skulle hälsa på en i andra fall är inte något man ägnar sig åt på samma sätt. Fast man får göra sitt bästa. Som den sanna pojkscout man är.

Vi avbryter för trafikinformation! Det är så härligt när de gör det. Statlig radio är grejer och så talar de om var de finns renar eller var Rune har kört ner i diket.
Sådant man bygger en dag på. I bilen. Innan det lagom kontroversiella musikspåret eller de djupa inläggen fortsätter.

Så, som en sorts hyllning kommer här lite trafikinformation. Direkt på bloggen. Lite lokal sådan. För hur allsmäktig den statliga radion är har de inte hunnit till Klubbgärtdet. Och vad ska de där att göra, förresten?
Till er cyklister som under de senaste dagarna har klarat av att ta er förbi vägarbetet efter Furunäsvägen när den svänger in mot Klubbgärdet måste nu finna en annan väg. Kärleksstigen kan fungera. Sa en rökande tonåring. Hon varnade även för rötter.
Ingen vet hur länge det ska pågå. Vägarbetare är inte kända för att stressa i allmännyttans namn.

Åter till musik. Klockan är 13.27. Godmiddag.

En fantastisk dag! Eller i alla fall konstig. Många möten och ond mage. För mycket småstrunt för att bygga en konversation på. Hej. De två bästa. Från dagen givetvis:

Niko har börjat röka. För att bevisa att det går att sluta. Sådan måste man bara beundra. Han är säker på sin sak. Han röker och tycker inte om det i tre månader, drar ner sin hälsa för att sedan sluta. Ta det alla no stoppers! Vardagsvulgär storslagenhet i sitt bästa slag.

Dagen tidning innehöll mycket intressant och mycket av det kom från Arvidsjaur eller innehöll en motorcykel i 250 knyck. Inte allt. Inte det bästa. Det hittar man under födelsedagsannonserna. Här grattas Sture 3 (bara en sådan sak!), men även Kille 2. Så tragikomiskt. De visste inte vad han hette. Men de ville gratta. Mormor och morfar har absolut ingen koll. Fast de vill ha. Sådant som kan ge men för livet.

Kameran går. Livet går.

I svaga ögonblick kan man lova det mesta. Låt dom aldrig få se dig gå ner, sjöng Thåström. Det är då du lovar en massa som inte passar den övre sidan av känsloskalan. Att lova att man ska sluta med någonting känns bara klichéartat och dumt. Något man väl börjat med slutar man oftast inte med. Utan yttre påverkan. Svaga stunder kommer och går. Folk lovar så mycket som de i bättre dagar inte kan hålla. Kan man verkligen hålla någon skyldig ett vardagligt löfte? Det är svårt. Som att tjata på någon man inte känner för väl om att man vill ha sina pengar tillbaka.

Egentligen är jag inte sur på någon. Inte idag. Mest lovar vi ju fortfarande oss själva.

Har någon sten osläppt bara. Om jag ska kasta sten bokstavligen eller få till något mästerverk i diktform vet jag inte. Ett par väl valda ord till en väl vald person eller gud bevars skaffa mig ett jobb. Jag vet inte.

Det är lätt att lova en massa. Det är lätt att vara svag.

En förevisning om den kommande sommaren. Baas i hatt. Så kan det gå när man rensar kameror. Frågar ni han själv så är det en underbar hatt och han är den enda som behöver tycka det. Inget annat sagt.




Jag tänker heller inte bli någon kortblogg med bilder på kändisar och hundar. Baas är varken eller. Bara så ni vet.

Jag har en fluga i mitt fönster. Ser jag nu. Sådant borde jag ha upptäckt tidigare men det har jag inte gjort. Mitt emellan mina fönsterglas, vilka jag tror är tre för det inte ska vara så kallt på vintern, där sitter den upp och ner. Det är inte lätt att vara fluga. Jag tror att den är död. Finns ju inte så mycket att äta där inne. Fast vad äter en fluga? Skit, eller är det en myt?

Det är en alldeles för stor process att få ut flugan och ge den en värdig begravning så den finns för åskådan här i mitt rum.

Årets första båttur. Här hemma i alla fall. Det tog ett tag för Tomas att få i ordning allt men sen är det bara att köra. Det är trevligt att åka båt, om än den här är lite väl liten. Men allting är så vant, så hemma. Känns som om jag känner varje liten våg på älven. Det är fint ute på vattnet. Kallt, det blåser och jag har inga handskar. Men fint. Jag kör själv, Tomas kör bilen.

Ibland, det här var en av de gångerna, känner jag bara för att bli en eremit och flytta ut i skogen. Säga, jag skiter i allt det här. Ni bestämmer inte över mig! Ett litet torp, en cykel och någon mil till närmaste granne. Slippa hela det moderna samhället. Det tänker jag när jag kör båt.

Prata brett och inte raka sig allt för ofta. Det kommer jag nog aldrig ta mig för. Men det är en dröm lika god som andra.

Det är skönt att göra och tänka precis tvärtom mot för vad folk tycker att man ska. Speciellt när det irriterar folk. Därför tänker jag inte bli varken rik, likriktad, inställsam eller överslätande.

Kanske snygg. Om någon skulle finna mig det. Okej.

Framtidsångesten är tillbaka. För att stanna eller bara på besök? Jag vet inte, vi har i alla fall det absolut sista avsnittet av OC att tacka. Det tog fram tvivel där i min underbara fåtölj. Jag paniksöker på volontärplatser vad som helst. En enkel biljett, snabbaste sätt.

Det ska de ha. En eloge. De som höll sitt ord. Under hela sin uppväxt har man hört vänner och folk runt omkring klaga på vilket jävla helvete det är att bo här. De flesta av dem bor inte kvar här idag. Kanske kommer de inte ens hem över jul. Jag klagade inte fullt så högljutt men less blir man. Jag funderar...

"Det är inte lätt att vara liten... men fan inte att vara stor heller!"

Fan vad alla pratar väder. Allt jag hör är väder. Det är viktigt. Vi är vädrets folk och vi talar väder. Har vi ingenting annat att tala om? Jag tror att det är så ibland. I rädsla att trampa folk på tårna pratar vi väder. Sol och moln. Glad eller ledsen. Det är vädret som styr.

Senast idag hade jag en nära väder-upplevelse. Säkert flera. Vi talar väder. Alla längtar till sommaren, alla vill ha den här och nu. Var är sommaren? Borta. Sen ett kärt, javisst, men om sanningen ska fram lika stelt (till att börja med) återseende. Det blir tyst. Nämen se så det regnar. Jag är medskyldig. Frågorna som man egentligen skulle kunna ställa dyker inte upp. Det regnar. Det är inte bra, inte just nu. Tystnad. Det kommer ingenting annat än artigheter och väder. John Pohlman lobotomerade det svenska folket och fyllde igen med väder.

Snart ersätter de sex med en positiv väderleksrapport.

Jag känner att jag borde skriva någonting. Vet egentligen inte helt exakt varför. Känner något slags ansvar. Jag har inte alls någonting att skriva. Total brist på någonting av vikt.

Sitter i alla fall för första gången på min bärbara dator. Det känns högteknologiskt. Inga sladdar. Tomas har fått hjälpa mig till multum med att få allting att fungera väl. Jag är trådlös och jag känner mig fri.

Idag blev jag avundsjuk på någon som fått ett jobb. Sådant är dåligt. Inte att få jobb, att vara avundsjuk. Ja. Jag sa inget, jag låtsades nästan vara glad. Men egentligen ville jag ha jobbet. Eller pengarna det genererar. Jag hatar egentligen pengar. Fast det är ju liksom enda sättet. Jag saknar byteshandel. Alla kunde bidra med vad dom kunde, och överleva. 250 handgjorda näverkorgar mot en enkel biljett härifrån. Enkelt!

Jag såg ett program på tv om Columbinemördarna. Det var intressant, tycker jag. De var verkligen grymma fast de hade det inte enkelt heller. Det ska sägas. Jag trodde bara sådan där sportkillar mot nördar-attityd fanns på film. Men det var på riktigt. Så en massa människor dog.

Jag ville verkligen ha det där jobbet. Trösta mig, någon.

Va? Pirrar det i magen? Äh, strunt samma. Det hör inte hit. Ingenting hör hit.
Mer kär i kärleken
än någon särskild
Även om någon särskild gärna kunde vara här.

Har aldrig riktigt förstått hur stort det här med bloggande är. Folk tar det gravallvarligt. folk tar det mesta gravallvarligt men de tar sig själva och sitt bloggande på allra största allvar. Den alternativa informationskällan, typ. Jag har aldrig riktigt sett det så. Jag läser bloggar jag tycker är kul, människor som har något att berätta. Jag börjar samla på mig ett antal guldkorn.

Jag har redan klankat ner på modebloggar och jag är verkligen less på både dem och nerklankandet. Det får vara. Jag gillar egentligen inte "det här har jag gjort idag-bloggar" något vidare heller. Om de inte leder någonstans.

Tydligen rasar det en debatt på kultursidorna på några stora tidningar. Jag har inte hängt med. Det handlar om kändisbloggar. Om att det likriktar medierna. Jag tänker på mig själv. Det värsta jag skulle veta var att kalla mig likriktad. Men jag finns ju både i de vanliga medierna och i bloggosfären som det så vackert heter. Likriktar jag det skrivna ordet nu? Tar jag för stort utrymme? Jag kan förstå om man inte vill att von Sydow och Helle Klein ska få mer utrymme. Linda Skugge lade ner (lika bra så). Men lilla jag. Jag för nog en tynande tillvaro i alla hänseenden och jag vägrar att kalla mig likriktad! Den dagen jag har en fin tyckarplats i mediebruset, då lägger jag ner. Lovar.

Jag tar inte bloggandet på gravallvar heller. Det är bara skönt att bli av med orden.

I natt hade jag en ytterst besynnerlig dröm. Det har jag ofta. Jag springer ofta i mina drömmar, det är alltd något farlitg med... men ofta på ett ganska harmlöst sätt. I natt gav sig drömverkstan på tekniken. Det evinnerliga slaget.

Det är en framtidsvision. Med Jennifer Aniston. Så skulle jag sälja den om det  var en film. Året är 2021 (fiktivt) och tekniken styr det mesta av våra liv. En grupp gillar inte det och startar att bomba viktiga tekniska funktioner som slår ut infrastrukturen. Det blir kaos. Slutscenen är mäktig.

En stor flygplats och plötsligt smäller det. Kontrollen över alla flygplan är borta. Över skyn skenar jumbojet som nålarna på ett lögnedetektortest. Ut ur ett stort fönster (för att alla dörrar var låsta) sitter Jennifer Aniston och tittar ut över det vackra. För trots att det är hemskt är det vackert. Blå himmel och finstämd sång. Många människor dör säkert, men Jennifer kan inte sluta titta ur ur det valvformade fönstret.

Sen äter jag frukost

Alla hjältar försvinner så fort man läser om dem. Sa farfar min. Han syftade på någon bosnier som han beundrat under krigen men som varit jävlig. Det hade kommit fram i en bok han läser. Kanske har han rätt.

Jag funderar snarare i de banor om jag över huvud taget sitter inne på några hjältar som kan försvinna. Gör bort sig. Jag tvekar. jag skulle kunna rabbla nära och kära en stund men ska jag vara ärlig tycker jag att hjältar i vardagen är lite uttjatat. Brysigomitidochotid-eran känns lite förbi. Det är inte 2002 (som om det var bättre förr). Jag letar snarare dessa stora män och kvinnor. Som utryckt någonting, gjort något man kan se upp till. Några sådana kommer jag inte på. Martin Luther King? Gandhi? Moder Theresa? Nej. Bra människor säkert, men inte mina.

Musikaliska och idrottsliga hjältar har många. Men de faller lite när musiken inte känns lika aktuell (Lars Winnerbäck, typexempel!). Läste förresten att Patrick Kluifert inte får förlängt kontrakt med PSV. Det är allt en gammal hjälte. Alla holländska fotbollsspelare är nog det. Jag har spelat med en. Han hette Ben och var i och för sig ingen hjälte.

Nej fan. Jag har inga hjältar. Att känna besvikelse eller bara skön sadeglädje för när de faller. För alla hjältar faller.

Dagens låt med. När jag ändå är igång.

Rufus Wainwright med The art teacher. Alla som varit homosexuellt förälskad i en bildlärare vet vad han talar om. Det har inte jag.

Såja.

Idag har jag ryckt upp mig. Det måste sägas. Sökt lite jobb för att få känna sig nyttig, byggt en stol hos jocke enbart för att få kalla mig händig inför nån tjej någon gång. Har även sett på hockey. Det vet jag däremot inte varför jag gjorde. Sverige vann och det får väl i sammanhanget ses som bra.

Nyss gjorde jag ett stort test. Det gick åt skogen direkt. Testet var resedagboken.se, där resande människor skriver om sina resor men mest handlar et om de där kartorna med pluppar där man varit. Det har Thaitomas lärt oss. Jag klarar inte av den sidan. Tittar in några resenärer jag påstår mig känna. Sen glider jag vidare i cyberrymden till vår resa. Behöver inte se många bilder för att den sidan åker ner.

Världen kallar på mig. Tiden går, jag känner ju det. Jag har så mycket kvar att se. Det säger resedagboken.se. Den har rätt. Far läser om höga träd i Usa och jag vill åka till Kalifornien. Sommaren 2008 far jag iväg minst en månad. Jag lovar.  Så, ett mål uppsatt. Kalla mig inte obotlig pessimist. Fuck off.

På tal om cyberrymden. Vilket helt fantastisk ord. Är det någon annan än jag som gillar den här jingeln/reklamen på Pite FM där et sägs "Välkommen till cyberrymden" på ett kul sätt?

Är det någon annan än jag som lyssnar på Pite FM kanske var en bättre fråga..?

Tycker inte om när saker blir så abrubta. Tar slut och så är det så definitivt. Känns lite så nu. När jag kom hem Från Asien såg jag fram emot Stockholm men nu har jag liksom inga mål framför mig. Det har tyngt mig idag.

Det är det här med att bli vuxen igen. Jag vet inte hur. Jag hjälpte Jocke att bygga Ikea-möbler och gled räkmacka på vuxenpoäng. Vet inte hur allting blir eller vad jag vill.

Allting tynger mig.

En bra helg utlovades. Löftena hölls givetvis, inget annat på tal. Sverige har en bra huvudstad och när man har en så pass bra trio vid sin sida kan en weekend i Stockholm aldrig slå fel. Tre dagar kan ibland känna s som veckor.

Fredagen gick vi hemskt mycket. Vi var ute på shoppingjakt och vissa tänkte spendera mer än andra. Så vi gick, Söder runt.. gick genom Gamla stan för att Burre skulle bli mer världsvan och sedan runt inne i city. Kan ha blivit några mil. Så värst mnåga inköp blev det inte, Bazze är färgblind och tar sin tid och årets mode är segelklubb som någon av oss aldrig kommer bli (kanske undantaget Holle). Kvällen var tänkt att bli blöt men jag är för trött. Bazze och Burre får följa med ut i natten och säger att det var gratis och bra. Bazze dansade, det ni. Dagens gjorda snabbmatsintag: Pizza, hamburgare (rätt ordinärt).

Lördagen innehåller huvudsyftet med den här helgen. Handbollsfinaler i Globen. Som vi har längtat. Vi tar oss dit i fullsatt spårvagn och alldeles utanför vill någon "bli av med" ett par biljetter som bazze och Burre så väl behöver. Sagt och handlat. Alla får vi se finalerna om än spridda i salen. Svarta börs-inköpet var lyckat, om än inte lika bra platser som mig och Holle. Finalerna då? Mediarapporteringen har ju varit rent utsagt dålig så jag får ta och berätta hur landet egentligen låg. Damerna först. Ingen vidare första halvlek där det såg ut som om Sävehof skulle får storstryk. Johanna Ahlm var bra, många mål och så (vi kommer få anledning att återvända till henne). 

I andra händer det lite grejer. Efter 15 hävdar Holle att det här blir jämt. Det skulel han ha spelat på. De kommer igen och det blir förlängning. Sävehof vinner och när det är som mest spännade skriker Bjenklacken "Vi vill se Bajen". Visar kanske prioriteten för dagen. Grattis Sävehof i all fall.

Bajen vann. De utklassade Skövde. Annat är det inte. Innan trodde man att Skövdeklacken skulle kunna matcha de grönvita. Glöm det! Golvet vibrerar och ibland tittar man mer på klacken än på planen. Johan Elf får sig ett "stå upp, som en riktig karl!" och linar ledsen ut (han ser i och för sig alltid ledsen ut). Skövdeklacken är lika tråkiga som landsortsramsorna när de ständigt lite tyst sjunger"Vi älskar Skövde".

De blir tysta när de får till svar "Ni är sämre än Djurgår´n". Bättre blir nog inte idrottshånet.

Därefter beger vi oss hem till Södermannagatan med syster i släptåg och inser att det blir en lugn kväll. Burre ska hälsa på sin syster i Solna och vi andra chillar Söder lite lagom diskret. Drygt två timmar efter avfärd ringer Burre och är full på en fest i Haninge. Hur det gick till svarar han nog bäst själv på men det är säkert att han är det blöta Stockholms kung. Kvällen spenderas med den sämsta film jag sett (Octane) och oroande för vår vän i förorten som inte har på mobilen. Till slut kommer han och då är vi sex i den lilla lägenhet. Sömnlös natt av olika anledningar. Dagens intagna snabbmat: Chicken Wings och Sushi.

Söndag Drar vi Gröna lund. Jag åker inte karuseller så jag kan inte svara på kvaliteen. Många söta flickor i sommarsolen gör det värt bussresan åtminstone. Sen packar vi och åker hem, typ. Dagens snabbmat: Thaigryta på Grönan och Kebab på det underbara Folkets Kebab (bara namnet!).

Om man ska sammanfatta har et varit underbart. Bajen är underbara, sällskapet med. Bazze ska ha en eloge för sin köpta fiskehatt. Den kommer antingen höja eller förstöra vår sommar. Han har även aviserat att hans kvinna ska heta Amanda (för det är det bästa namnet). Heter hon inte det får hon byta! Han blir nog singel ett tag till.

Och vad var det med Johann Alm, Sävehof? Inte nog med att hon gjorde fjorton mål i finalen. Hon fick även Klubbgärdets elakaste man på fall. En amatör i handbollskretsar blev helt såld och han välkomnar Johanna när som helst.

Allsången av Just idag är värd att nämnas. Youtuba på den. Allt finns på Youtube these days!

Nu är det våran tur! Äntligen. Plannja fick smaka guld igen för rätt längesen. De följde jag troget. Modo spelade hem ett efterlängtat guld till Örnsköldsvik, jag såg avgörande matchen i Umeå och rös nästan lite när de vann. Norrländska kämpar på skridskor, hett. Innebandyn hade sin final i Gloden och Warberg drog det längsta stråt och kunde sprätta champagneflaskorna. Stora matcher men nu totalt obetydligt. Jag kunde inte bry mig mindre. Alla har de fel bollar!

Nu är det vår tur.

Handbollsfinaler i Globen. Fullsatt. Antagligen hela Skövde är där men de kommer förlora herrmatchen. Guldet ska hem helt enkelt. Till Stockholm och Söder. Bajen kommer briljera och jag kommer sjunga. Helgen kommer bli bra i huvudstaden. Det vill jag lova.

Äntligen.

Fan. Varför ges Linda Isacsson mediautrymme? Det är en fråga enbart en avsugen tv4-chef ens skulle försöka sig på att förklara. Till och med Adam Alsing har mer skills (be mig inte räkna upp dem) än den kvinnan. Hon är ju inte ens snygg!

Kan vara ett embryo till lista. Synd bara att jag tog död på spänningen med att sälja ut ettan först. En följetång, tror jag.

Överskattade människor.

Tack, men nej tack. Ett telefonsamtal kan göra mycket för den dagliga humörkurvan. Nu gick det neråt. Hon hade säkert kunnat höja mig till skyarna men i stället... nej, hon sänkte mig ju inte heller, hon var ju trevlig. Det ska hon ha plus för.

Nu känner jag mig mest körd och ser fram emot pepptalk i alla de ämnen från alla de håll.

Jag vet inte vad jag ska svara på alla frågorna och jag vill egentligen inte vara vuxen. Det är mig påtvingat.

Maj maj maj. Kan bli my, my, my. Vet inte vad man ska känna. Jag lade ju korten på bordet igår. Valborg är inte min högtid. Ändå blir jag förvånad över att man känner sig tillbakabombad till högstadiet igen.

Fast, jag menar, jag röstade ju ner förslagen också. Uteaktiviteter kräver värme värdig en svensk i all fall! Det är ett krav. Så var det inte igår. Alltså vill jag int sitta runt en eld och skaka. Alternativ? Husfest hos JN. Massa fulla människor, hejaramsor, rullande tjejer och annat konstigt.

Vi kommer därifrån till slut. Det ät måndag. Var hamnar man i den här staden om man aktiv så sent? Jo, på Sunes. Hamburgare och fylla borde det stå i annonsen. Man får höra om alla sjuka slagsmål och försöker fixa skjuts hem.
Sen bara det sjuka kvar. Vi står på Shell (se situationen nu, visualisera!), mamman vi ska åka hem med köper korv. Han i framsätet dunkar ghettorap på hög nivå. Vi andra är nog trötta, i bakluckan sitter det en hund. Utanför står fulla människor. Ur ingenting börjar först en ful man (säkert från någon by) att strippa dansande till musik. Det är lite som de säger i Seifeldt. Den manliga kroppen är inte gjort att ses naken. Det är inte snyggt. Han snubblar av sig tröjor och byxor men stöter på problem vi långkalsongerna och fortsätter bara att dansa. Hans partner in crime fortsätter. Hon är av asiatiskt ursprung och har inga långkalsonger. hon visar vad hon har. På ett sätt är det så opite-aktigt som det kan bli. Fuck Jante, jag tar av mig på Shell, så jag måste vara imponerad.

I övrigt vill jag gratulera Axel som visar många kvalitéer.