Blå havet viskar andas

Har aldrig riktigt förstått hur stort det här med bloggande är. Folk tar det gravallvarligt. folk tar det mesta gravallvarligt men de tar sig själva och sitt bloggande på allra största allvar. Den alternativa informationskällan, typ. Jag har aldrig riktigt sett det så. Jag läser bloggar jag tycker är kul, människor som har något att berätta. Jag börjar samla på mig ett antal guldkorn.

Jag har redan klankat ner på modebloggar och jag är verkligen less på både dem och nerklankandet. Det får vara. Jag gillar egentligen inte "det här har jag gjort idag-bloggar" något vidare heller. Om de inte leder någonstans.

Tydligen rasar det en debatt på kultursidorna på några stora tidningar. Jag har inte hängt med. Det handlar om kändisbloggar. Om att det likriktar medierna. Jag tänker på mig själv. Det värsta jag skulle veta var att kalla mig likriktad. Men jag finns ju både i de vanliga medierna och i bloggosfären som det så vackert heter. Likriktar jag det skrivna ordet nu? Tar jag för stort utrymme? Jag kan förstå om man inte vill att von Sydow och Helle Klein ska få mer utrymme. Linda Skugge lade ner (lika bra så). Men lilla jag. Jag för nog en tynande tillvaro i alla hänseenden och jag vägrar att kalla mig likriktad! Den dagen jag har en fin tyckarplats i mediebruset, då lägger jag ner. Lovar.

Jag tar inte bloggandet på gravallvar heller. Det är bara skönt att bli av med orden.