Lustans lakejer
Är jag verkligen så här deppig? Undrar jag. Min nuvarande spelningslista som har rullat ett tag dels på grund av lathet och de moderna musikindustrins död, säger ett och annat. Det är inga glada tider. Ledsna män med hundvalpsögon som sjunger så dystert det bara går. Tunga grejer.
Var är de glada dagarns toner? Kanske finns det en anledning att det känns som höst. Varför ska man hela tiden relatera sina känslor till årstider? Eller musik för den delen. Så dum är väl ingen, som inte är poet. Nåväl, jag bjuder på en samling bra musik. Att deppa till. I vår.
M Ward, Post-War
Wilco, Jesus etc.
Damien Rice, 9 crimes
Rufus Wainwright, Agnus Dei
Marc Lanegan, The circus is leaving town
Tomas Andersson Wijk, Jag fick aldrig dig
Laakso, Nick Drake
Nick Drake, Time has told me
Midlake, Head home
Osv.
Det är måndag. Det är min favoritdag nuförtiden. Det har jag sagt, det menar jag. Även om besattheten av dagar är rätt löjlig den med. Fast snart är det helg.
Tanka allt du får tag på från Wolfmother.