Blå havet viskar andas

Säkert inte idag heller. En svag nerv i mig kanske hade hoppats men jag börjar väl förstå. Nya leenden att acceptera och historier att berätta om. Det finns alltid någon som verkar enklare på ens hornhinna, så även på min. Jag drömmer inte mardrömmar lika ofta nu och jag skrattar ibland (nästa högt) åt allting bara för att det inte finns någonting annat att göra. Jag saknar dig och tänker på dig. Så som du inte gör på mig. Det får vara. Vi tar väl din enkla väg och tycker att det är bra. Från min sida har det aldrig varit stolthet, bara en överlevnadsmelankoli. Men jag börjar väl förstå...

Mitt favoritcitat ur Upp till kamp:

"Du vet att det där kommer förstöra allt som är vackert i dig, va?"

Just nu kan jag bara inte känna det. Jag tror mer på honom än på henne fast jag vet att det leder till missär. Men sedan kärlek. Krypa under tröjan och bada badkar i köket-kärlek. Den mitt ihåliga yttre och mitt blödiga hjärta fullkomligt skriker efter precis den här tiden varje kväll.

Fan.

Jag och syster går på Arbetsförmedlingen. Fyller i en massa val, blir placerad i fack. Det är en förnedring som tar ner en, ett rop på hjälp. Hopplöshet. För de gör bara sitt jobb, och fast det är att ge mig ett jobb, är det bara ett jobb. De sitter bakom sin dator, tänker, och skickar en vidare.
Just nu drömmer jag om ett litet rum att bo i där alla mina saker platsar utan att kännas utslängda på en för stor yta. En väg ner mot vattnet och slottet att promenera längs. Ett fik. En tidigare vår och lite glömska bland all eufori. Precis så där som du gjorde och gör nu. Tränger bort, bestämmer sig bara. Så ska jag göra, bara jag träffar någon, någon vem som helst som jag kan vara ärlig mot. Inte ljuga, inte spela. Gärna en flicka, med bra musiksmak. Det blir nog bra. Jag ska växa upp, snett och vint och kanske hopplös fel ibland, men upp.
Du har lärt mig mycket och nu lär du mig det här. Fast du skulle nog inte se det så.
Och just det, vår hyresvärd var moderat och min barndomskamrat sverigedemokrat. Det är dags nu. Internet och kaffe kan inte lösa allt. Jag hoppas ni kan tycka om mig i nya rum. På nya sätt.

Jag vet aldrig om jag tänker rätt. Det tror jag är omöjligt att veta. Vad som i alla fall är skönt är att jag tror jag tänker relativt fritt. Den där frasen förföljer mig. Den om att rätt är större än fritt. Den har fött spöken i mitt huvud. Idag är det exakt tre veckor sedan du var här. På riktigt. Vet inte vad jag tänker om det heller, eller om det för den delen är rätt. Jävla Lars Winnerbäck som sa allt före mig. Du är svår att leva utan. Och jag, jag är svår att leva med. Jag vet. Så mycket för insikt för sent.

Varje gång någon säger att jag skriver bra så faller jag. Förälskad över lag. Hänförd. Det här är ingen ordens stad längre. Jag skulle utan tvivel bli homosexuell om han satt vid min sida och öste beröm över mina utkast. Kanske för att det är det jag är stolt över med mig själv (geografikunskaper är lite för nördigt). Kritik kan jag ge mig själv men erat beröm är som ren och skär kärlek. Men orden har flytt denna kalla plats. Jag måste jaga dem, jaga kärleken. Det får vara vad det är. För lust ska driva mina fria tankar, vad som är rätt kan vi diskutera sedan. När allt antingen är på tok för sent eller alldeles rätt.

Jag äter lugnande från badrumsgolvet bara för att någon ska må bra.
Inte jag, fan inte jag.
Men någon.
Små vita mot ljusblått
Lysrörsbelysning och missär. Inte mer.
Det går inte. Spelar ingen roll hur många.
Finns ingen botten
andningsproblem var längesen nu
har det andra ord. Riktiga termer
Och jag ligger på golvet
03.14
Inga fler broar att bränna. Bara levern skulle påverkas av fler.
Ett glas vatten. Famlar.
Efter mig själv.
03.23.
Räddningsaktion nummer två.
Den riktiga. En början. På ljusblått. Utan en strimma ljus.

Den som löst alla gåtorna får den fasta platsen. Just det. Den fasta platsen.

Kom piggelinhimlar, kom svalor, kom morgonsånger. Låt någonting komma. Det är inte nostalgi utan guldkorn som går att göra om var som helst. Att vakna med öppen balkongdörr och en solglimma väcker en. Båtturer med Wagner när solen inte går ner.

Rymmarfötterna (mina alldeles egna) längtar österut och hjärtat (mitt absolut egna) saknar självförtroende och tröst. Så kom någonting, kom visa mig en fin stund och stanna av stundens storhet till den blivit en annan, om än lika stor.

Nytt år och alla lovar sig igen. Har hittat nya vägar och nya sanningar. Jag blir bara frustrerad. Inte av andras val, det gör de säkert bra som de gör. Jag hittar bara inte sanningen. Källan. Eller snarare, jag försöker anamma den men det gör ont och skriker och skär. För det är den som jag måste leva. Det är också den som tar död på allt det här, på orden, berättelserna och lusten. Men jag har levt för länge med påhittade liv, halvlögner och förbannade dikter.

Allt har sitt slut.

Det kommer att ta tid att göra sig av med halvlögnerna, men de lever inte bara här i ordform, de sitter vid min sida hela tiden och är osammanhängande falska. De är inte sanningen och ska jag lova någonting någon gång så är det att vara sann. Det är en tunn linje jag kryper på. Nu skrattar de. Alla förbannat vackra halvsanningar och lögner. De kryper i mitt skin och de skakar mina möbler. Eremithjärtat min salige vän, Snusmumriken med sina rymmarfötter direkt det blir påträngande, Sången med sina lockelser, Mumin med sin skadade oskuld, de namnlösa med sin ondska och alla spöken med sina smygande rörelser av ovisshet. Av längtan efter fallet så de får sin föda. De sitter alla här vid mitt bord om jag vänder mig om. Som ett satans vackert tekalas och jag vet inte om jag ska servera, skrika eller hänge mig åt galenskaperna jag skapat.

Till slut ska de ut. Jag älskar dem för de är mig men när hela jag bara gör ont är det allt runt kärnan som måste bort. Jag kommer sakna dem, men sakna är bättre än att inte kunna sakna alls. De kommer vara med ett tag till, det är som en efterfest bara värden vill avsluta. Ingen går. Det är en fin skuggvärld jag levt i så länge jag kan minnas men nu är jag nyfiken på den riktiga. Sanningen ska ta mig dit, och rädda vad som räddas kan. Räddas vad som räddas kan. För allt är under vatten och de skrattar bara högre.

Räddas vad som räddas kan. Ge det sanningen, hoppas att det överlever.