Blå havet viskar andas

Snöstormen tar oss någonstans. När drivorna driver upp mot allt som är fast så tar vi oss längre än vad vi gjort om stormen tagit en annan sväng, om lågtrycket hade varit högtryck. Vi mår helt enkelt bra av stormen. Inställda flyg och kaos och jag ler, igenkännande av väntan men samtidigt på ett annat sätt, åt människors stressade olycka. Det är hemskt att inte ta sig hem, för stunden. Jag ler också för att jag tycker det är bra att planen står stilla och snön yr kring alla de där namnlösa i reflexväst man ser ut genom sin lilla glugg mitt i sitt reseego. För allt inte bara är. Hela mänskligheten måste tas ner på jorden, få förklarat för sig att det är undantag och inte normalt att ta sig en lång sträcka på några timmar.

Ibland önskar jag att man fick åka på utsidan av planet bara för att se så fort det går. Flygplan är fina, men det gör oss gott att de inte går när stormen ryter. Kanske får den oss att uppskatta allt lite mer. Vind är fantastiskt, och vind i samband med snö är bistert vackert på ett minimalistisk sätt jag aldrig hoppas IKEA lyckas fånga. Så länge man slipper gå ut. En storm är ett välregiserat drama. Musik om man tar sig tid.

Och allvarligt och ärligt känner jag att jag har utvecklats som människa av denna namnlösa naturens ansamling.

Jag har ingenting att göra. Jag bara går och väntar på att få sova.
Inte en sekund för sent lägger Coldplay av. Respekt. Fast nu svär jag väl i kyrkan för alla som tog den enkla vägen.
Och DN Kultur presenterar inga nysläpp som faller mig i smaken.
Därför är Kings of Leon världens bästa band just nu.

Vad som egentligen kommer vara kvar? Jag vet inte.
Vi är så rädda att allt kan vara förjäves att vi inte tar steg, steg mot sådant som känslan säger är bra. Ifrån sådant som vi vet skadar oss. Vi står still. Drar oss mot det förgängliga, flyktigt svarta. Det är lättare att falla neråt än att växa uppåt.
Vi smutsar ner oss för att ingenting renar.
Världen ligger vidöppen vid våra fötter, får vi gång på gång höra. Det är något bra, en ynnest som har getts till oss av utveckling. Vi står nog på toppen, föder vi barn så får de det sämre. Allt vi byggt upp kommer raseras, och vi vet det. Undrar om man tänkte på det kring år 1900.
Att allt vi gör nu är att fylla en ballong tills den blir så välfylld att den inte känns igen? De tänkte nog väl.
Där ligger den. Hela breda världen. Allt går att ta reda på, hemligheterna är inte längre hemliga och det gör oss matta. För att vad kommer egentligen att vara kvar när allt närmar sig epilogen. Det är pre-upplevelseförnekelse. Vi vill inte men kan inte svänga av.
Vi tar det olika.
Ingen mår nog bra.
Har bekanta som kastat sig ut och testat allt i hopp om att något ska fastna.
Jag känner dem som gjort tvärt om och låst in sig i lägenheter utan gardiner i hopp om att någon ska hitta dem.
Allt är ganska smutsigt. Föga glamoröst.
Någonstans i mitten står jag, som bara vill ha det enkla livet utan komplikationer och då och då få en paus. Ett uppvaknande. Jag mår nog sämst av dem alla. Är inte sund.
Det är kargt nu när det är vinter. Jag kommer sakna det.
Jag mötte en man långt borta från allt igår. På en sekund skulle jag byta liv med honom. Ledsna. Att ha allt fakta samlad i sin lilla vita värld med en sjö i mitten.
Men någon öppnade dörren som vi nu förväntas flyga ut genom. Den går inte att stänga och ut genom den flyter blod, elände och giftiga substanser som vi förväntas ta emot med öppna händer.
Klart det gör ont när man varken kan gå framåt eller bakåt.

Tillbaka i Kalix med noll inspiration för annat än i hand givna idéer. Det är kallt som det ska och vi jagar vanliga människor. Hittar dem, de talar ett annat språk på vilket de hånar oss. Okej.

Det är trots allt skönt att vara här. Det är skönt att göra ingenting. Att se nyheterna och såga alla vad än de tycker. Att kunna frågorna på frågeprogramen men inte briljera. Att inte diska. Gå omkring i kalsonger mest hela tiden. Sedan somna tidigt och läsa en halv sida i den duktiga boken för att bara lägga ifrån sig den och medge att man aldrig ändå kommer hinna läsa ut den före den ska lämnas tillbaka.

Allt detta bara för att annat kräver mer ansträngning än vad det är värt. För utanför finns bara svart skog och frostiga gårdar. Ibland går jag ut i för stora gummistövlar med mössan nerdraget så jag bara ser halva världen. Bara för att andas lite. Jag gillar hur sakta tiden går här. Som om den stått still men tvingats bättra sig.

Jag är alltid lite ledsen när första snön kommer. Nu faller den inte utan bara ligger där. Anledning till sovmorgon. Kallt. Ihopkurade människor i kundvagnsskjulet påminner mig om hopplösa dagar. Då ingen framtid fanns då jag sent tog mig hit för att finna mat. Tröst. Musiken i lurarna är bättre men vantarna i fickorna lika hårt nedtryckta. Det var ett år sedan nu. Jag bodde grått och egentligen var jag ingenting. Svarade i någons annans telefon för att gå ihop. Slog av min egen för att orka.

Vintern är hemsk. Det har jag nog alltid tyckt sedan jag skar mig på skaren när du knuffade mig och jag inte hade några vantar. Kanske före det. Snö gör ont, blir alltid grå.

Det finns ingen glädje i att köra i mörker längs sorgliga vägar. Samlingar av spöken smyger sig nära, nästan fram till bron. Som lim ligger de där, skuggor under lyktstolpar. Numera aldrig ensamma.

Allt far omkring. Anteckningarna blir inte vad de ska när jag försöker vara ambitiös och informationen bara slår över mig som en våg modell större. Jag tar inte in sådant jag tycker är intressant då jag läser det. Eller intalar jag mig? Ingenting kanske är av värde.
Jag tycker inte om känslan av att försöka vara bäst. Om man inte är men även då man står på toppen och vinkar ner. Att vara allt och överallt. Det är svårt. Man kan upplevas negativt därför att allt brus gör att man inte hinner med att vara trevlig. Småprata, svälja sådant som stör.
Jag trivs rätt bra med mitt helt frånvarande sociala umgänge. Ensam är veckorna. Tvåsam är helgerna. När telefonen ringer är det en man med konstigt riktnummer som ringt fel. Musiken får inte ha ord, då betyder den för mycket just nu.
Jag måste lugna mig. Bara måste.

Igår somnade jag i rena storblommiga sängkläder. Gröna från en annan tid.
Morgonen där före kom jag inte upp för våra sängkläder luktade så gott. Hypnotiserande.
Det är något där.
Tiden på året då man kanske inte vaknar till glädje.
Jag såg på film med. Jag tar alla mina sängkläder och böcker till ett hus vid havet.
Där lever jag.
En plan som växte fram till fina foton. Jag ser mest fram emot höstarna.
Då jag ska plåga mig upp ur väldoftande sängkläder för att köra båten rakt mot stormen.
Men alltid med löfte om att komma tillbaka. Sådant är viktigt.

Helt plötsligt så bjuds det upp på en alldeles finfin tv-vecka. Som från ingenstans! Måste vara för att jag tappat bort Pulp Fiction och en massa andra filmer. Ingen, jag menar ingen, ska få låna en film av mig igen utan iris-avläsning. Men så kliver tv in och räddar allt och SVT är alldeles prima (som vanligt har de ingen konkurrens på riktigt). Så här ser det ut, vänner:

Idag, måndag, bjuder kanal 1 först på kortfilmen Handläggaren och byter man ett par timmar senare till kanal 2 så bjuds man på en dokumentär om David Sandström. Tillflykt heter den. Jag tror på alla sätt att båda två är värda tiden. Psalmerfrån köket har jag tidigare talat mycket gott om, den gav mig den finaste upplevelse jag tror jag kommer få i en biosalong. Så salig av välbefinnande. SVT 1.

Sedan visas även På västfrontet intet nytt som liksom är en sådan där klassiker som jag garanterar att man ska ha sett innan man dör, om man vill dö i värdighet. Den går på dagen för den är svartvit. Filmklubben på kanal 2 visar även Wim Wenders filmer varje tordag nu för en tid. I veckan är det Sakernas tillstånd men jag är alldeles övertygad att det blir som bäst om några veckor med Paris Texas och Himmel över Berlin. De filmerna har jag bokstavligen slagits för.

Sent på fredag natt visas även rockoperan Quadrophenia med musik av the Who som jag velat se så länge jag kunnat så pass mycket som en människa behöver veta för att vilja se den. Sammanfattar vi. Undrar om jag orkar hålla mig vaken? Annars kan man ju alltid titta på V för Vendetta tidigare på kvällen på TV3. Inte tipptopp enligt mig men Nathalie Portman är så vackert rakad att det skaver i ögonen.

Jag minns också när vi vred oss i skratt i det där huset inrett som en stuga vid havet utan att vi visste varför. Det gjorde vi till the Aristocrats som går på SVT 2 när lördag just blivit söndag. Den vill jag med ovan nämnda förklaring inte se igen, och så har Helena sett den och hatat den med. Allt gör sitt. Kanske missar jag inte På drift mot Idaho av Gus van Sant på lördag. Den kan vara i samma klass som Elephant.

Ska vi säga som så att vi sätter dödsstraff på den som missar det här då? Ja det säger vi. 

Än en gång skriver jag ett inlägg i mitt huvud, med en hand över ögonen. Jag kommer mig inte för att anteckna bra saker i mobilen, så som man borde. Ser på det genomgråa. Flygplanstaken, balkarna som går från en sida till den andra. Himlen är så som den ska vara när man lämnar.
Hjärtats fasta punkter, tänker jag.
På kullerstenstorg står jag bara. Lovar mig själv att inte orera över hur allt var. Bland vindlande gränder vandrar jag och tänker hur sunt det är att se nya saker.
Aldrig tänker man så bra som med moln omkring sig. Tusen mil av snö. Nedanför fiskar karga män ut havet som om det vore oändligt. Allt för att kustnära samhällen ska överleva. När fisken är slut står de där och undrar vad som gick snett. En livsstil är ingenting man ändrar på.
I byråkratins korridorer där jag kommer ifrån går män och kvinnors ständigt någon annans ärende. När det är bråskande ska saker gå snabbt. Här är snabbt åtta år. Hur de än ler och talar gott övertygar de mig inte. Det mesta som händer innanför glaset och betongen vore bäst ogjort.
För få ställer sig bakom en god sak. Andra intressen är mer intressanta, betalar bättre. För ingen vill gå goda sakers ärende. Ingen vill vara idealisten som visserligen fick rätt, men gick under på vägen. Det regnar. Jag har glömt paraplyet hemma. På tunnelbanan står det saker på främmande språk och jag vill bara upp. Den lyckas inte fånga mig, människorna får mig inte att fundera. Miljön hänför mig, och ölen. Känslan av att vara borta.
I baren ligger röken tät och DDR-moralsverige skäms i ett hörn. I Belgien existerar fortfarande ordet inrökt. Det mindre bra kommer när man öppnar näsborrarna dagen efter. Det är väl ungefär som med en fylla, den blir inte till något dålig före dagen efter.
Jag önskar att jag var lite mer som Hästpojken. Så trasig så att man inte har någonting annat än att berätta om det. Smutsa ner sig så att ingen förväntar sig. Alla ens saker i ett hål i väggen, ens själv väl gömd i något man lämnade som barn. Sig själv.
Men bara ibland, bland tusen mil av snö känns allt äcklande rent.
I baren med det gula skenet som påminner om Dylan ser kärleken vackrare ut, kvällen klarare än vad den är. Hundra ligger på golvet och snart måste jag sova.
Man blir aldrig så vuxen som när man flyger och har fönsterplats hela vägen och inte pratar med någon.
Jag är skadad.

Åker till Bryssel imorgon. Ska ha lite verklighetsbelagd undervisning, vilket jag tycker är utmärkt. Man får komma utomlands och se någonting annat än trötta Kalix. Eller Piteå. Det är nog fint i Belgien.
Men det är extremt skönt att vara ledig. Det måste vara männskans grundtillstånd. Vid sidan av överlevnad. Ledighet är nog överlevnad, tänker jag.
Så: Vem uppfann tillgång och efterfrågan och fick oss att arbeta? För att tjäna kontanter.
Suck. Ja, vi hörs om en vecka. Jag bjuder. Du ler mysigt. Fint.