Blå havet viskar andas

Vad som egentligen kommer vara kvar? Jag vet inte.
Vi är så rädda att allt kan vara förjäves att vi inte tar steg, steg mot sådant som känslan säger är bra. Ifrån sådant som vi vet skadar oss. Vi står still. Drar oss mot det förgängliga, flyktigt svarta. Det är lättare att falla neråt än att växa uppåt.
Vi smutsar ner oss för att ingenting renar.
Världen ligger vidöppen vid våra fötter, får vi gång på gång höra. Det är något bra, en ynnest som har getts till oss av utveckling. Vi står nog på toppen, föder vi barn så får de det sämre. Allt vi byggt upp kommer raseras, och vi vet det. Undrar om man tänkte på det kring år 1900.
Att allt vi gör nu är att fylla en ballong tills den blir så välfylld att den inte känns igen? De tänkte nog väl.
Där ligger den. Hela breda världen. Allt går att ta reda på, hemligheterna är inte längre hemliga och det gör oss matta. För att vad kommer egentligen att vara kvar när allt närmar sig epilogen. Det är pre-upplevelseförnekelse. Vi vill inte men kan inte svänga av.
Vi tar det olika.
Ingen mår nog bra.
Har bekanta som kastat sig ut och testat allt i hopp om att något ska fastna.
Jag känner dem som gjort tvärt om och låst in sig i lägenheter utan gardiner i hopp om att någon ska hitta dem.
Allt är ganska smutsigt. Föga glamoröst.
Någonstans i mitten står jag, som bara vill ha det enkla livet utan komplikationer och då och då få en paus. Ett uppvaknande. Jag mår nog sämst av dem alla. Är inte sund.
Det är kargt nu när det är vinter. Jag kommer sakna det.
Jag mötte en man långt borta från allt igår. På en sekund skulle jag byta liv med honom. Ledsna. Att ha allt fakta samlad i sin lilla vita värld med en sjö i mitten.
Men någon öppnade dörren som vi nu förväntas flyga ut genom. Den går inte att stänga och ut genom den flyter blod, elände och giftiga substanser som vi förväntas ta emot med öppna händer.
Klart det gör ont när man varken kan gå framåt eller bakåt.