Blå havet viskar andas

Snöstormen tar oss någonstans. När drivorna driver upp mot allt som är fast så tar vi oss längre än vad vi gjort om stormen tagit en annan sväng, om lågtrycket hade varit högtryck. Vi mår helt enkelt bra av stormen. Inställda flyg och kaos och jag ler, igenkännande av väntan men samtidigt på ett annat sätt, åt människors stressade olycka. Det är hemskt att inte ta sig hem, för stunden. Jag ler också för att jag tycker det är bra att planen står stilla och snön yr kring alla de där namnlösa i reflexväst man ser ut genom sin lilla glugg mitt i sitt reseego. För allt inte bara är. Hela mänskligheten måste tas ner på jorden, få förklarat för sig att det är undantag och inte normalt att ta sig en lång sträcka på några timmar.

Ibland önskar jag att man fick åka på utsidan av planet bara för att se så fort det går. Flygplan är fina, men det gör oss gott att de inte går när stormen ryter. Kanske får den oss att uppskatta allt lite mer. Vind är fantastiskt, och vind i samband med snö är bistert vackert på ett minimalistisk sätt jag aldrig hoppas IKEA lyckas fånga. Så länge man slipper gå ut. En storm är ett välregiserat drama. Musik om man tar sig tid.

Och allvarligt och ärligt känner jag att jag har utvecklats som människa av denna namnlösa naturens ansamling.