Resedokument, vilket i ordningen vet jag inte
Än en gång skriver jag ett inlägg i mitt huvud, med en hand över ögonen. Jag kommer mig inte för att anteckna bra saker i mobilen, så som man borde. Ser på det genomgråa. Flygplanstaken, balkarna som går från en sida till den andra. Himlen är så som den ska vara när man lämnar.
Hjärtats fasta punkter, tänker jag.
På kullerstenstorg står jag bara. Lovar mig själv att inte orera över hur allt var. Bland vindlande gränder vandrar jag och tänker hur sunt det är att se nya saker.
Aldrig tänker man så bra som med moln omkring sig. Tusen mil av snö. Nedanför fiskar karga män ut havet som om det vore oändligt. Allt för att kustnära samhällen ska överleva. När fisken är slut står de där och undrar vad som gick snett. En livsstil är ingenting man ändrar på.
I byråkratins korridorer där jag kommer ifrån går män och kvinnors ständigt någon annans ärende. När det är bråskande ska saker gå snabbt. Här är snabbt åtta år. Hur de än ler och talar gott övertygar de mig inte. Det mesta som händer innanför glaset och betongen vore bäst ogjort.
För få ställer sig bakom en god sak. Andra intressen är mer intressanta, betalar bättre. För ingen vill gå goda sakers ärende. Ingen vill vara idealisten som visserligen fick rätt, men gick under på vägen. Det regnar. Jag har glömt paraplyet hemma. På tunnelbanan står det saker på främmande språk och jag vill bara upp. Den lyckas inte fånga mig, människorna får mig inte att fundera. Miljön hänför mig, och ölen. Känslan av att vara borta.
I baren ligger röken tät och DDR-moralsverige skäms i ett hörn. I Belgien existerar fortfarande ordet inrökt. Det mindre bra kommer när man öppnar näsborrarna dagen efter. Det är väl ungefär som med en fylla, den blir inte till något dålig före dagen efter.
Jag önskar att jag var lite mer som Hästpojken. Så trasig så att man inte har någonting annat än att berätta om det. Smutsa ner sig så att ingen förväntar sig. Alla ens saker i ett hål i väggen, ens själv väl gömd i något man lämnade som barn. Sig själv.
Men bara ibland, bland tusen mil av snö känns allt äcklande rent.
I baren med det gula skenet som påminner om Dylan ser kärleken vackrare ut, kvällen klarare än vad den är. Hundra ligger på golvet och snart måste jag sova.
Man blir aldrig så vuxen som när man flyger och har fönsterplats hela vägen och inte pratar med någon.
Jag är skadad.
Hjärtats fasta punkter, tänker jag.
På kullerstenstorg står jag bara. Lovar mig själv att inte orera över hur allt var. Bland vindlande gränder vandrar jag och tänker hur sunt det är att se nya saker.
Aldrig tänker man så bra som med moln omkring sig. Tusen mil av snö. Nedanför fiskar karga män ut havet som om det vore oändligt. Allt för att kustnära samhällen ska överleva. När fisken är slut står de där och undrar vad som gick snett. En livsstil är ingenting man ändrar på.
I byråkratins korridorer där jag kommer ifrån går män och kvinnors ständigt någon annans ärende. När det är bråskande ska saker gå snabbt. Här är snabbt åtta år. Hur de än ler och talar gott övertygar de mig inte. Det mesta som händer innanför glaset och betongen vore bäst ogjort.
För få ställer sig bakom en god sak. Andra intressen är mer intressanta, betalar bättre. För ingen vill gå goda sakers ärende. Ingen vill vara idealisten som visserligen fick rätt, men gick under på vägen. Det regnar. Jag har glömt paraplyet hemma. På tunnelbanan står det saker på främmande språk och jag vill bara upp. Den lyckas inte fånga mig, människorna får mig inte att fundera. Miljön hänför mig, och ölen. Känslan av att vara borta.
I baren ligger röken tät och DDR-moralsverige skäms i ett hörn. I Belgien existerar fortfarande ordet inrökt. Det mindre bra kommer när man öppnar näsborrarna dagen efter. Det är väl ungefär som med en fylla, den blir inte till något dålig före dagen efter.
Jag önskar att jag var lite mer som Hästpojken. Så trasig så att man inte har någonting annat än att berätta om det. Smutsa ner sig så att ingen förväntar sig. Alla ens saker i ett hål i väggen, ens själv väl gömd i något man lämnade som barn. Sig själv.
Men bara ibland, bland tusen mil av snö känns allt äcklande rent.
I baren med det gula skenet som påminner om Dylan ser kärleken vackrare ut, kvällen klarare än vad den är. Hundra ligger på golvet och snart måste jag sova.
Man blir aldrig så vuxen som när man flyger och har fönsterplats hela vägen och inte pratar med någon.
Jag är skadad.
Kommentarer
Trackback