Blå havet viskar andas

Jag har ett problem. Ett problem jag gått och burit på ett tag nu. (Shit, vad det där lät som en inledning i ett sånt här brev som man läser i diverse tidningar... säg KP... av personer med mer eller mindre komplexa problem.) Undrar vad jag skulle få för svar.

Problem:
Vad än jag skriver och hur oförskämd jag än försöker att vara bryr sig inte folk. Folk bryr sig inte!! Så lätt har den stora massan avväpnat mig. För ordet är det enda vapen jag har och ignorerade ord är rätt dassiga ord. Oftast. Det här har pågått en stund, som sagt. Från högstadietiden så jag skrev om två saker; naiv kärlek och hån mot dem som inte förstod. De läste och sen blev det tyst. I PT skriver jag, (ja, ni kanske har sett mig där, ja, det är jag), och försöker verkligen få folk att reagera. Det går inte! Jag förstår inte hur man kan skriva att folk med foppatofflor inte kommer få jobb och kommer hamna i register för sina skodon. Jag menar, halva landet har ju skoeländena?! Va, tror de mig? Eller avväpnar de mig bara så lätt. Tyst med dig. Den enda respons jag fått är från få likasinnade och en arg Star Wars-tönt. Man stavar inte Star Wars fel i tidningen, så är det bara.

Undrar var allmänhetetens (eran) gräns går. Hur långt kan jag gå innan jag får en smäll på käften? Kan jag säga att jag styckmördade era mödrar på öppna, regniga platser och sedan stekte vad som blev kvar i ett stormkök och delade ut till de hemlösa? Med dig namngiven med en bild brevid. Självklart en pinsam bild. Kan jag det? Gick jag för långt nu?

Nej förlåt, det var ju min mamma, men hon är okej nu. På jobbet.

Det är någonting som inte stämmer. Jag måste erkänna mig själv sentimental för en stund. När allting egentligen står helt rätt till, och har gjort det i åratal, ja varför är gråten nära mest hela tiden? Ett sorgsligt ord, en sekvens i någon film och tårarna rinner, sakta och tyst utan orsak. Vet inte varför, måste ju bära på någonting, kanske någon sorts sorg. Trodde jag gjort upp med alla de tvivel jag haft på mitt leverne men det är någonting som stör mig.

Börjar tänka på de där problemen i faserna i livet man måste gå igenom för att kunna gå stärkt vidare. Det här är något sådant. Jag minns inte vem det var som hävdade denna tes. Det är Britts fel. Britt talade hellre om Barnen i Bullerbyn, guldklimpar och fåglar. Britt förstörde julen för mig en gång, i år ska jag inte fira jul.

Det blir svårt, alla de man talar med om de här sakerna försvinner, till andra länder eller in i någon flaska. Jag borde inte vara kvar här, var nu en tanke som dök upp i mitt huvud och snabbt omsattes i bokstäver. Det är en tanke jag inte tänkt sen alla började lämna men den är sann. Jag har ingenting att hämta här. Det är då man söker sig tillbaka, i nostalgitrippar, minnen, som inte längre är annat, än minnen. Man kan inte göra det igen.

Men man får stå sitt kast, jag valde att sätta mig själv on hold. Det får gå, kanske finns det något värdigt i tårarna som faller. Något outgrundligt. Det tilltalar mig.

Efter en valspurt där sossarna har varit folkpartister och vänsterpartiet inte längre är vänster. Lars Ohly är inte kommunist, eller, är han det, nej, jo... eller, han är det, men bara lite. Internationalen någon? Där en maktkåt Maud struntat i varenda bonde och vurmar sig för kärnkraften för en ministerpost, där det inte funnits någon höger för de vill vara sossar. I alla fall till idag, då Reinfeldt tar av sig fårdräkten och viftar med ulvöronen från sin kala hjässa. Men då är det redan för sent, Sverigedemokraterna hatar invandrare och är höger. Kanske borde de kalla sig gamla moderaterna (som hatar invandrare). Fredrik sänker nog en skatt här i veckan för att må lite bättre. Bara att snurra hjulet och se vilken det blir. Han har ju lite tråkigt nu, utan Göran att klanka på. Han sitter på sin herrgård och tänker på bättre dagar. Kanske skulle man bli folkpartist, Anitra? funderar han. Jo, fastighetsskatten är ju hemskt hög, får han som svar. Efter en valspurt där Leijonborg tuggat fradga som om han fick betalt för det och inte vetat någonting. Alls. Nu när det löste sig kanske han får en ministerpost, utan att veta någonting. Alls;

Välkommen till nya moderaternas Sverige. Alla samlas vi i mitten. Alla är vi folkpartister. Alla är vi medelklass, alla är vi lika. Utom i Danderyd. Fy fan för Danderyd. Svenska folket är dumt. Det skriker dom alla, Lasse, Göran, Maud, Fredde och Lasse en gång till, i sömnen. De säger det inte. Jag sa det. Sverige är pantat.

(Ibland är annonser humor på hög nivå)

"OBS LÄS ANNONEN INNAN DU RINGER!!!

jag säljer en opeldiesel som är obesiktad och avställd!!!! det jag vet om bilen är att den inte laddar och att det är div elfel på instrumentet och att handbromsen ligger på om man e dum nog å dra i den!

bespara mig dumma å meningslösa telefomsamtal om hur mycket den drar, hur den ser ut innuti, hur den går, va de e för fix inför besiktning, va skatten kostar osv...

jag vet ingenting mer om bilen än de jag skrivit i annonsen mer än att den om du har tur och tar med dig ett bra batteri kan gå å köra från platsen!

vill du ha bilen så kommer du hit med 3090kr varken mer lr mindre! prutar du så slår jag in rutor, lampor, skärmar mm, till den kommer ner i de pris du bjudit!

blir bilen ej såld ska jag med glädje köra den på skroten!!!

obs! bilen står i leksand så e du intresserad så kan du ju först kolla i kartboken var fn de ligger så jag slipper förklara för halva sverige hur många kilometer de e från malmö osv...

intresserade ringer å tv4 kan fara å flyga!"

Det här har varit en dum dag. Inte så att dagen gjort något dumt. Det handlar snarare om dess innehåll. Det har varit dumt.

Dagens enda händelsekedja som jag ens bemödar att berätta om är min och Persbrandts prommenad. The Grand tour of Munksund, yeah. Vi hade verkligen lite och göra. Och tristess föder dumma idéer, det vet ju alla. Vi så många svampar som vi sparkade på. Sen tänkte vi spänna ett grönt plastband tvärs över gatan men hittade inga lämpliga fästpunkter för bandet. Tog vägen upp genom skogen längs sågverket. Insåg att scoutrörelsen nog inte är det hippaste 2006. En gång var jag en scout. Hade en ledare som jag inte vet om det var ett sammanträffande att han såg ut som Johan Ulvessons pedofilscout. Nu finns det inga scouter mer.

Sen tävlade vi. en tävling som gick ut på att kasta ett paraplyhandtag i trä jag hittat över en elledning. Det var svårare än man kunde tro. Persbrandt vann med 1-0. Vi gick vidare längs järnvägen. Våra hobodrömmar började än en gång göra sig påminda. Ett tåg kom, det stannade. Vi såg en chans för ett ögonblick. Innan vi kom på att rälsarna i Piteå är inavlade och inte leder någonstans. Så var det bara timmervagnar med, så vi gömde oss så ingen såg oss.

Svängde av vid ett stort hål. Ett hål som förde tankarna till en massgrav. Vi började leta döda hoboes. Vi tog en stig som såg ut att vara en stig som gick till ett zigenarcamp, det gjorde det inte. Det gick till älven och till en stor spånhög bakom stängsel. En hel massa spillvirke fanns det, nog att bygga flera hus konstaterade vi. Vägen fortsatte, den var lockade men Persbrandt var i behov av en toalett så vi gick hem igen. Munksund är allt bra fint, alltid något nytt att titta på. Synd bara att de miljöer som fanns back in the days är borttagna, anpassade för industrin för det mesta.

Jag vet inte varför jag har huvudvärk en sådan här dag, allt jag gjort är att ha fått frisk höstluft, läst och ätit och druckit i lagoma mängder. Inget farligt alls men mitt huvud spränger. Konstiga värld.

Hittade en fin hobo-sida på internet. Massa bilder på järnvägar, tidtabeller och några fina citat. här är ett:

"Most people define themselves by the money they have; the hobo defines himself by the miles he's traveled."

Vad är mer september än att palla äpplen? Kanske, vad är mer högstadie med. Ikväll var det dags för i år, som vanligt var det Tåmas som ville mest. Han bytte om och såg ut som en inbrottstjuv. Casa Wikströms var målet. Som varje år.

Jag hade bestämt mig för att stå utanför detta illdåd i år. Jag blev puttad i en krusbärsbuske. Jag luktar krusbär och jord. Kanske ville jag inte vara med som en förberedelse på moderatsverige på måndag, kanske för att jag alltid snubblar och får ta skiten eller bara för att jag såg synen av att bli påkommen/poliseskorterad vid 19 års ålder för att ha pallt äpplen. Hela kvarteret skulle tala, vad skulle mor säga.

Jag fick mig några morrötter av bytet, tydligen tömde de ett helt land. Men dom är rika, det vet vi, så det kan de ta. Morötter finns på Konsum! Eller Ica om man är rik kanske...

Den nya serien Weeds lovar gott. En dealande tvåbarnsmor i ett övre medelklasskvarter där alla verkar göra alla, och alla vet om det. Knark och sex, Hallelujah!

Söndag kväll  och vår arbetslöshet märks av igen. Alla vi ringer runt till verkar ha gemensamt att de sover vid halv tolvtiden. Utom vår bortglömde kamrat P. Jonsson. Han sover inte, och han kan tänka sig att bada som var vårt substitut till att göra ingenting efter fyra timmars fimtittande.

Något bad blir det inte. Redan vid ombytet vid bilen känner vi hur gräset bedövar våra fötter och när vi kommer ner med fötterna i vattnet inser vi att det inte är badsäsong. Inte alls. Och efter att ha råkat nämna den gamle man som i somras dog vid just denna badplats så är det inte längre på tal att bada. Givetvis går han igen, det gör alla.

Men som sagt, har man farit för att nattbada och det inte blir av måste man göra någonting sjysst i stället. Annat finns inte. Vi äter bullar, dricker mjölkchoklad och spelar alfapet mitt i natten.

Saker blir roligare än vad de gentligen är. Egenpåhittade ord dyker upp titt som tätt. Vad är man när man är kurdig? Vad är ett bilnät, ett mimpoem? Och vad är egentligen en byxa? En hallros är i alla fall en ros man får i en hall. Det vet vi nu. Baas vinner på billiga förlängningar av ord men det kan han få, han är ändå parodin på sig själv. Jag är inte bitter.

Sen är kvällen slut.

Idag var den första dagen man hade kunnat ha användning för en sydväst och en oljerock. Jag vet inte om det är någon störning jag har men varje gång det stormar på det här sättet vill jag bara ta på mig sydvästen och oljerocken och lägga ut mot havet. Gärna med ett helskägg också. Idag nöjde jag mig med att ösa båten och ödesmättat sitta och titta ut över den skummande älven.

Idag har jag även övervunnit en mångårig skräck jag burit med mig. Eller i alla fall påbörjat ett sundare förhållningssätt mot det. Jag har vaccinerat mig, hepatit a och b behövde jag för mina strapatser i fjärran länder. Och tog betalt gjorde dem bra, dyra literpriser fick jag veta, och flera gånger måste jag dit.

Sedan planerades det i lösa drag. I lösa drag gick det väldigt bra. Tuula bjöd på öppelpaj och vi hade en sällskapsspeleftermiddag. Utan brasa, dock. Jag vann spelaet där man bygger ihop figurer och Vem vill bli miljonär-spelet. Scrabble slutade utan att någon stod som segrare.

Vinet mådde även det bra, efter en och en annan kram av Persbrandt.

Erkänn att ni förundras över min arbetslöshet?

Tydligen var det bara jag som tyckte att märket på mitt bröst betydde någonting. Det hade ett värde utöver målstatistik och vinster. Det har det verkligen för mig. Annars spelar man inte fotboll i Böle SK, antar jag.

Jag tyckte verkligen det var ett nerköp när vi slog ihop våra säckar med Norrfjärden när det begav sig. även fast vi blev bättre och vann flera matcher. Märket på mitt bröst hade liksom ingen mening längre.

För er oinsatta kan ni ju undra varför jag skriver allt det här. Nog för att elitidrotten skulle må gott av lite klubbkänsla. Men när Chelsea, Barcelona, Real Madrid och gänget redan köpt sönder fotbollen är det på tok för sent att gnälla.

Men det handlar också om ett gäng knattar som jag lärde upp, som jag offrade en hel massa tid för. Jag lade verkligen ner min själ i att de skulle få det jag inte fick, en handbollsklubb att spela i i sina egna kvarter. Tyvärr dög det inte. För föräldrarna i alla fall. Jag tror att det är där problemen sitter. De klarar inte av att se förluster, inte ens när det gäller barn. Så de tänker inte längre än näsan räcker och går dit det för tillfället luktar seger. Guldstanken täcker över odören av svek. För dessa människor har jag inte mycket till övers.

De har inte förstått att det krävs någonting som kallas lag för att gå långt. Ensam kan man stånga sig blodig mot vilket försvar som helst, men det är tillsammans man tar sig igenom. Det tror jag på. Men ett gäng guldgalna idioter går inte att övertyga. Vore skönt att knäppa dem på näsan däremot. Jag filar på en plan...

Jag är inte på mitt bästa humör och tycker det är synd att gulddregglarna inte får läsa det här. Skulle nog vara uppfriskande.

Tror mina tomma dagar just blev en aning mer tomma..! Jippi!

Vad gör en människa skön egentligen? Vad är det som får en människa det där lilla extra så att man bara känner att man vill hänga, kanske ta en öl ihop?

Ofta är det konstiga människor, ofta har de inte alla indianer i kanoten. Tror jag. Kan vara en speciell gen som gör dem lagom annorlunda och tilldragande wannabees som jag. Kanske är det snarare en deffekt. Eller så har det något med hormoner att göra, eller miljö. Ja, jag har inga svar.

När vi väl talar om sköna människor: Idag startade vi vårt stora vinprojekt. Det är spännande minsann. Kanske gör det oss till udda männiksor. Men viljan att spränga systembolaget litegrann i hörnet är stor och sakerna att göra inte allt för många.

på vår jakt efter en jäshink med tillbehör tar vi oss genom stadens butiker. Till slut är vi nästan redo att testa Dollarstore. En slö karl på Järnia vet bättre. Med ett flin som signalerar att han vet vad det hela handlar om så ger han oss vägen till en helt okänd liten butik i stadens ytterkant.

Torgbolaget hette den och var en affär helt för hemtillverkning av alkohol. Och ja, även förtäring av densamma. En man i täckjacka äger den. Hans första fråga är om vi ska bränna några starkare grejer. Det ska vi inte, den branchen är redan översållad med legitima företagare. Han visar oss ett kit han tror blir bra, ger oss några tips. Berättar stolt om hur han en gång fick upp ett smultronvin i hela 20 % alkoholhalt. Starkt utav bara helvete, tyckte han.

Hans svar på frågan varför ingen av oss tre läskunniga pojkar känner till hans verksamhet är på något sätt hemskt.
- Det finns grupper i samhället som inte tycker om att jag säljer det jag gör, därför aktar jag mig.

Jag ser ett gäng galna frikyrkopastrar komma inspringnandes med korsen i högsta hugg skvättandes heligt vatten på allt i butiken.

Vi säger på återseende och jag känner på mig att vi tillsammnans kommer att ta oss an stora uppdrag. Vi utnämner honom till septembers skönaste människa trots att september ännu bara är i sin linda. Sägger en del om karln.

Lagom till valet kommer det att finnas finaste rödvin till salu, att dränka sina sorger i. Hur det än går givetvis.

På tal om sköna människor måste jag bara hylla Filip och Fredrik som de hjältar de är. Att belysa alla freaks som finns i vårt land är genialt. Den igelkottsräddande, långfingervisande raggarhatande kvinnan som vann igår är sannerligen en skön människa. Skulle vilja se dessa människor göra entre i valrörelsen.

De feta åren är förbi.

Allting blir inte som man tänkt sig. Just nu inte mycket alls. Efter min hemkomst från skogen har den allt för väntade "Fan-jag-har-inget-jobb/inga-pengar-vad-ska-jag göra-med-mitt-genomtrista-pensinärimiterande-jävla-liv-ångesten" infunnit sig och slagit ordentligt rot. Sånt sätter sina märken.

Igår var en hemsk dag för min mentala hälsa. Jag var nära att ställa mig mitt bland alla valstugor och skrika elaka saker åt politikerna. Det gjorde jag inte, såg för många lurade pensinärer som ska få dö utan att höra på min ungdomliga ilska. Vi gick och fikade i stället. Och köpte billigt vin.

Väl hemma lagar jag en köttfärssås som slog mig med häpnad, kocken i mig visar sig allt oftare. Hör och häpna. Köttfärssåsen var helt ok, men pitabröden ökade påfrestelsen på mitt hjärta, dom sprack och var jävliga och jag brände mina redan brända händer (Fuck Havsbadet!) Efter det försökte jag lugna ner mig med lite billig underhållning på tv:n. Det går inte, den är död. Känner ångesten komma. Tar på mig och gör mig snabbt klar, jag är ingen fåfäng person så det blir inte bättre med tiden. Nästa teknikkrångel kommer. Mp3- spelaren spelar bara tio sekunder var av mina låtar, sen byter den. Här bryter jag ihop fullständigt. Det står mig upp i halsen så jag slänger musikspelaren med full kraft i golvet. Dumt. Två sekunder senare sitter jag på samma golv och ser på den trasiga spelaren. Jag är helt föstörd och gråter bittra tårar. Allt som gått snett det senaste seklet förbittrar mina tårar än mer. Jävla värld.

Då kommer min familj hem, eller de har stått där i dörren ett tag. Tror de tvivlade rätt starkt på min mentala hälsa. Det gjorde jag med. Min syster försöker hjälpa mig med spelaren, det går sådär, men till slut spelar den. Hon vet att musiken lugnar bättre än tvångströjan. Hon känner mig lite i alla fall. Sen cyklar jag i väg. De sista orden från min mor, "Varför skaffar du dig inte ett jobb?", sitter så fel som de kan. Jag vill spotta på varenda pampbil jag ser på vägen. Fan, jävla medelklass-nobodys försöker klättra uppåt genom bilval. Sorgligt.

Väl framme hos kamrat finner jag honom fullare än väntat. Han skriker ganska mycket. Mest om Glommers. Och om att vägen är dålig. Jag tar en öl och en snus. Sen ska Persbrandt handla på Ica. Han skriker nu med.

Sen går kvällen vidare med fest. en lyckad Stockholmare berättar om alla sina lyckade projekt, Jantelagen kickar in direkt. Jag pratar för mycker, gör saker jag aldrig skulle göra annars, och jag känner det redan då. Senare träffar jag min, i fyllan, bästa vän, gör några oväntade återseenden och äter hamburgare utan att egentligen behöva. Persbrandt kastar dressing på tjejer, efter att ha varit snäll, men sen blir de vänner. Tror jag.

Hemgång, Martin Frändesjö och Bengt Johansson har mycket att tala om på vägen. Det skriks rätt mycket nu med. Nåt om någon videodagbok. Och om Martin och Bengt.

Nu sitter jag här, lyssnar på den bittraste musik jag kunde hitta. Bär mina nya glasögon, de duktiga söka jobb-glasögonen och känner mig duktigare än duktig. Duktigheten har jag inget för, jag är inte duktig idag.

En lista känns rätt, en lista över saker jag stör mig på.

Lista:
1. Teknik
2. Pengar
3. Politik
4. Duktighet
5. Människor

Imorgon räddar jag världen, idag är det ångest, om än light... (jag hatar lättprodukter, låt mig vara fet jävla föståsigpåare!).