Blå havet viskar andas

Jag har ett problem. Ett problem jag gått och burit på ett tag nu. (Shit, vad det där lät som en inledning i ett sånt här brev som man läser i diverse tidningar... säg KP... av personer med mer eller mindre komplexa problem.) Undrar vad jag skulle få för svar.

Problem:
Vad än jag skriver och hur oförskämd jag än försöker att vara bryr sig inte folk. Folk bryr sig inte!! Så lätt har den stora massan avväpnat mig. För ordet är det enda vapen jag har och ignorerade ord är rätt dassiga ord. Oftast. Det här har pågått en stund, som sagt. Från högstadietiden så jag skrev om två saker; naiv kärlek och hån mot dem som inte förstod. De läste och sen blev det tyst. I PT skriver jag, (ja, ni kanske har sett mig där, ja, det är jag), och försöker verkligen få folk att reagera. Det går inte! Jag förstår inte hur man kan skriva att folk med foppatofflor inte kommer få jobb och kommer hamna i register för sina skodon. Jag menar, halva landet har ju skoeländena?! Va, tror de mig? Eller avväpnar de mig bara så lätt. Tyst med dig. Den enda respons jag fått är från få likasinnade och en arg Star Wars-tönt. Man stavar inte Star Wars fel i tidningen, så är det bara.

Undrar var allmänhetetens (eran) gräns går. Hur långt kan jag gå innan jag får en smäll på käften? Kan jag säga att jag styckmördade era mödrar på öppna, regniga platser och sedan stekte vad som blev kvar i ett stormkök och delade ut till de hemlösa? Med dig namngiven med en bild brevid. Självklart en pinsam bild. Kan jag det? Gick jag för långt nu?

Nej förlåt, det var ju min mamma, men hon är okej nu. På jobbet.